Hur skulle ni uttrycka er åsikt om Tonys och resten av gängets intelligensnivå? I synnerhet Tonys. Jag uppfattar honom ändå som relativt smart. Chris däremot, verkar helt bombad, och kanske därför som han är så impulsiv och aggressiv.
Vilka har läshuvud och vilka är en produkt av gatan, om man gör det lättare att diskutera mer kategoriskt. Hur tycker ni att de diskuterar överlag och framlägger sina åsikter? Min åsikt är att makten och familjekontrollen är väl viktigare än logiken.
Jämfört med många andra i serien var Tony smart, men hans ego och bristfälliga omdöme visade att han inte platsade som boss. Han var en bra capo men ingen bra boss, ungefär som Gigi var en bra soldat men en dålig capo. Ralph var intelligent och mer kreativ än Spielberg men totalt omdömeslös, som de flesta karaktärer. Ralph, Paulie, Chris, Richie, Tony B och självfallet Tony S handlade ofta i affekt helt i onödan. T.o.m Silvio gjorde det ett par gånger, och Eugene som var en bra soldat slog ner Little Paulie (bror/systerson till capon Paulie) i affekt. Några dumma kandidater som inte var helt kriminella var Georgie, Adriana, A.J och Tracy.
Den största prostituerade i serien var Carmela, som gråter över att ho inte vill leva med en otrogen mördare, men som förnekar att han är en mördare när han kan ge henne huset, bilar och pengar.
Coolt event, var dock tvungen att kolla namnen på nästan alla, åldrandet ändrar verkligen utseendet.
Oj, det var intressant. Och som sagt, de har åldrats mycket till utseendet och vissa en hel del vad jag kan se. Otroligt att det gått snart 21 år sedan seriens första säsong kom ut.
Jag läste just sista sidan i The Sopranos Sessions och jag kom att tänka på ett par saker som har diskuterats här och nu har jag läst vad David Chase har att säga om det.
1. Var Jimmy Altieri uppkopplad till FBI?
2. Brände Ralph ner stallet?
1. Ja.
2. Ja. Det var en hel symbolisk grej med geten och Ralph som Satan.
Jag läste just sista sidan i The Sopranos Sessions och jag kom att tänka på ett par saker som har diskuterats här och nu har jag läst vad David Chase har att säga om det.
1. Var Jimmy Altieri uppkopplad till FBI?
2. Brände Ralph ner stallet?
1. Ja.
2. Ja. Det var en hel symbolisk grej med geten och Ralph som Satan.
Intressant.
Jag har själv argumenterat mot punkt 1. Rättare sagt har jag menat att...
det inte fanns några konkreta bevis för att Altieri var en tjallare åt FBI. Det baserade jag på att han är den enda personen som man inte får se interagera med FBI på något sätt. Big Pussy, Ray Curto, Eugene Pontecorvo, Adriana La Cerva. Samtliga tjallare som förekommer får vi se bevis på att de är informatörer åt FBI. Förutom Jimmy Altieri.
Däremot så säger Skip Lipari (FBI) till Big Pussy i säsong 2 (parafras): "Oroa dig inte [för att Tony ska misstänka dig]. Jimmy Altieri tog kulan i ditt ställe." Vilket är en form av bekräftelse på samröret med FBI.
__________________
Senast redigerad av FromAnotherPlace 2020-03-07 kl. 20:42.
Jag har själv argumenterat mot punkt 1. Rättare sagt har jag menat att...
det inte fanns några konkreta bevis för att Altieri var en tjallare åt FBI. Det baserade jag på att han är den enda personen som man inte får se interagera med FBI på något sätt. Big Pussy, Ray Curto, Eugene Pontecorvo, Adriana La Cerva. Samtliga tjallare som förekommer får vi se bevis på att de är informatörer åt FBI. Förutom Jimmy Altieri.
Däremot så säger Skip Lipari (FBI) till Big Pussy i säsong 2 (parafras): "Oroa dig inte [för att Tony ska misstänka dig]. Jimmy Altieri tog kulan i ditt ställe." Vilket är en form av bekräftelse på samröret med FBI.
Jag håller med dig. Även fast jag tycker att Altieris fiskande i Tonys källare är så uppenbart att han bara måste vara tjallare, så blir det lite konstigt när man får se alla gola utom honom (och Carlo, men det fanns det ju inte tid till). Det blir som att läsa en bok där det blandas berättarperspektiv.
Jag ska bara dra en grej till från boken så att ni får läsa den själva, och det är att David Chase inte tycker att Tony blev en mörkare figur i sista säsongen. Jag har alltid trott att Chase gick bananas i dom sista nio avsnitten för att försöka lära oss en läxa, försöka få oss att bli lika äcklade av Tonys beteende som Melfi till slut blev i The Blue Comet. Men tydligen inte.
Jag håller med dig. Även fast jag tycker att Altieris fiskande i Tonys källare är så uppenbart att han bara måste vara tjallare, så blir det lite konstigt när man får se alla gola utom honom (och Carlo, men det fanns det ju inte tid till). Det blir som att läsa en bok där det blandas berättarperspektiv.
Jag ska bara dra en grej till från boken så att ni får läsa den själva, och det är att David Chase inte tycker att Tony blev en mörkare figur i sista säsongen. Jag har alltid trott att Chase gick bananas i dom sista nio avsnitten för att försöka lära oss en läxa, försöka få oss att bli lika äcklade av Tonys beteende som Melfi till slut blev i The Blue Comet. Men tydligen inte.
Det som har påpekats av många tittare är att Tony blev mer paranoid i den sista säsongen. Han
dödade Chris och övervägde att döda Paulie för att han upplevde att de inte var pålitliga.
Men om man ser till hans beteenden under tidigare säsonger så var han rätt så mörk som person då också:
Jagar och dödar en tjallare i avsnittet "College" i s. 1 parallellt med att han försöker umgås med sin dotter som om allt var som vanligt. Tänker man på det så är det kusligt att se hur han försöker balansera "kallblodiga mördare"-sidan av sig själv med "omtänksam familjefar"-sidan och hur Meadow troligtvis på sätt och vis blir initierad i det hela genom att han bekräftar att han är med i maffian och att hon vid slutet på avsnittet, efter mordet, lägger märke till skärsåren (från kabeln som han ströp tjallaren med) på hans hand. Hon förstår vad som har hänt, åtminstone undermedvetet, men vet att hon skall hålla tyst. Vilket gör henne till en initierad person och resten av serien fortsätter hon att stå upp för sin pappa, försvara och förneka när det behövs.
Hela serien bygger på en balans mellan mörker och ljus. Humor och våld. Kärlek och hat. Vi tolererar båda sidorna, men i de sista avsnitten är det som att Chase har valt att tona ner nyanserna. Jag upplever bokstavligt talat att färgerna är mörkare och vi får se mörkret som omger Tony utan den tidigare mer jämna balansen med de ljusa sidorna av hans existens.
Det som har påpekats av många tittare är att Tony blev mer paranoid i den sista säsongen. Han
dödade Chris och övervägde att döda Paulie för att han upplevde att de inte var pålitliga.
Men om man ser till hans beteenden under tidigare säsonger så var han rätt så mörk som person då också:
Jagar och dödar en tjallare i avsnittet "College" i s. 1 parallellt med att han försöker umgås med sin dotter som om allt var som vanligt. Tänker man på det så är det kusligt att se hur han försöker balansera "kallblodiga mördare"-sidan av sig själv med "omtänksam familjefar"-sidan och hur Meadow troligtvis på sätt och vis blir initierad i det hela genom att han bekräftar att han är med i maffian och att hon vid slutet på avsnittet, efter mordet, lägger märke till skärsåren (från kabeln som han ströp tjallaren med) på hans hand. Hon förstår vad som har hänt, åtminstone undermedvetet, men vet att hon skall hålla tyst. Vilket gör henne till en initierad person och resten av serien fortsätter hon att stå upp för sin pappa, försvara och förneka när det behövs.
Hela serien bygger på en balans mellan mörker och ljus. Humor och våld. Kärlek och hat. Vi tolererar båda sidorna, men i de sista avsnitten är det som att Chase har valt att tona ner nyanserna. Jag upplever bokstavligt talat att färgerna är mörkare och vi får se mörkret som omger Tony utan den tidigare mer jämna balansen med de ljusa sidorna av hans existens.
Jag hör vad du säger men jag håller inte riktigt med.
Okej, han dödar en tjallare i första säsongen, Pussy i andra och fler människor efter det. Men det är ändå mord som jag tror att dom flesta av oss har förståelse för innerst inne, det var svikare, lögnare och konspiratörer. Mordet på Tony B var ett barmhärtighetsmord, Bevilaqua hade nästan dödat Christupha. Spola fram till sjunde säsongen och Tony vill döda Paulie och Hesh, han kväver Christupha och försöker få sin fru, Christuphas kusin, att välsigna det, han hämnas på Bobby efter ett förlorat slagsmål genom att tvinga honom att begå sitt första mord. Det blir nästan för mycket och jag har faktiskt svårt att köpa att det är samma Tony som lyssnar och tar till sig Carmine JRs gripande berättelse om drömmen han hade om sin far, som också är som ett troll under en bro i en saga, förvriden och omänsklig.
__________________
Senast redigerad av PsychoChiller 2020-03-08 kl. 13:36.
Jag hör vad du säger men jag håller inte riktigt med.
Okej, han dödar en tjallare i första säsongen, Pussy i andra och fler människor efter det. Men det är ändå mord som jag tror att dom flesta av oss har förståelse för innerst inne, det var svikare, lögnare och konspiratörer. Mordet på Tony B var ett barmhärtighetsmord, Bevilaqua hade nästan dödat Christupha. Spola fram till sjunde säsongen och Tony vill döda Paulie och Hesh, han kväver Christupha och försöker få sin fru, Christuphas kusin, att välsigna det, han hämnas på Bobby efter ett förlorat slagsmål genom att tvinga honom att begå sitt första mord. Det blir nästan för mycket och jag har faktiskt svårt att köpa att det är samma Tony som lyssnar och tar till sig Carmine JRs gripande berättelse om drömmen han hade om sin far, som också är som ett troll under en bro i en saga, förvriden och omänsklig.
Ja, jag förstår vad du menar. De sista avsnitten är ödesmättade men det framgår också att slutet är nära för Tony och han är paranoid. Faran lurar runt varje hörn: FBI kan plocka honom närsomhelst, han kan bli avrättad närsomhelst. Båda de här sakerna är, som du vet, reella hot. Samtidigt blir han mer och mer hedonistisk. Som Carmela påpekar (parafras): "Du äter och dricker och låtsas inte om det där pianot som hänger ovanför ditt huvud och kan falla närsomhelst."
Men
tänk på situationen, Dover-incidenten, med Adriana i s. 5 där han var nära att ha sex med Adriana, sin arvtagares och närmsta släktings, fästmö och hur han åtminstone hade fått en avsugning i bilen om de inte hade kört av vägen. Under hela avsnittet framstår han som en osympatisk person som sätter sina egna sexuella behov före moral, familj, blod, etc. Därtill är han nära att döda Christopher redan i det avsnittet, visserligen av en "god" anledning.
Jag ser det här karaktärsfallet som någonting som börjar tidigare, men visst har du rätt i att han framstår som mer svinig mot slutet av andra delen på s. 6. Jag tror delvis att det är
ett sätt för skaparna av serien att motivera att Melfi bryter med honom som patient. Det absolut svåraste, eftersom det var vad serien byggde på, var att avsluta relationen Tony-Dr. Melfi. Melfi hade en sådan öm punkt för honom och relationen var så avgörande för seriens existens - "Maffiaboss går i terapi" - att jag tror att Melfis "insikt" om Tonys sanna natur som en manipulativ sociopat som inte går att rädda, var tvungen att motiveras och understrykas. Jag minns att jag ändå tyckte att Melfis avslut var chockerande och inte kändes helt trovärdigt - men är det en form av metakommentar till tittaren? Som handlar om vår ovilja att släppa taget om Tony Soprano. Den här scenen, där Melfi avslutar terapin, bereder på så vis väg för slutscenen där allting svartnar. Och den svarta bildrutan, att inte veta säkert vad som hände efter att Meadow kliver in i lokalen, gör oss oförmögna att helt och hållet släppa taget om Tony - han lever vidare inom oss.
Och angående mina sista meningar inom spoilern: Att vi, tretton år efter att serien slutade sändas, sitter och diskuterar Tonys karaktär(-sförfall) utan att kunna komma till en enig åsikt understryks väl av mitt resonemang.
Sedan så har jag under alla gånger som jag har sett serien noterat en hel del saker som inte känns trovärdiga, som känns konstlade eller som inte går ihop - logiska felaktigheter i handlingen. Jag har påpekat det tidigare i den här tråden, att händelseutveckling x inte stämmer överens med föregående händelseutveckling y och att karaktärer ibland säger emot sig själva - någonting som Chase faktiskt har sagt att de aldrig gör under hela seriens gång.
Ja, jag förstår vad du menar. De sista avsnitten är ödesmättade men det framgår också att slutet är nära för Tony och han är paranoid. Faran lurar runt varje hörn: FBI kan plocka honom närsomhelst, han kan bli avrättad närsomhelst. Båda de här sakerna är, som du vet, reella hot. Samtidigt blir han mer och mer hedonistisk. Som Carmela påpekar (parafras): "Du äter och dricker och låtsas inte om det där pianot som hänger ovanför ditt huvud och kan falla närsomhelst."
Men
tänk på situationen, Dover-incidenten, med Adriana i s. 5 där han var nära att ha sex med Adriana, sin arvtagares och närmsta släktings, fästmö och hur han åtminstone hade fått en avsugning i bilen om de inte hade kört av vägen. Under hela avsnittet framstår han som en osympatisk person som sätter sina egna sexuella behov före moral, familj, blod, etc. Därtill är han nära att döda Christopher redan i det avsnittet, visserligen av en "god" anledning.
Jag ser det här karaktärsfallet som någonting som börjar tidigare, men visst har du rätt i att han framstår som mer svinig mot slutet av andra delen på s. 6. Jag tror delvis att det är
ett sätt för skaparna av serien att motivera att Melfi bryter med honom som patient. Det absolut svåraste, eftersom det var vad serien byggde på, var att avsluta relationen Tony-Dr. Melfi. Melfi hade en sådan öm punkt för honom och relationen var så avgörande för seriens existens - "Maffiaboss går i terapi" - att jag tror att Melfis "insikt" om Tonys sanna natur som en manipulativ sociopat som inte går att rädda, var tvungen att motiveras och understrykas. Jag minns att jag ändå tyckte att Melfis avslut var chockerande och inte kändes helt trovärdigt - men är det en form av metakommentar till tittaren? Som handlar om vår ovilja att släppa taget om Tony Soprano. Den här scenen, där Melfi avslutar terapin, bereder på så vis väg för slutscenen där allting svartnar. Och den svarta bildrutan, att inte veta säkert vad som hände efter att Meadow kliver in i lokalen, gör oss oförmögna att helt och hållet släppa taget om Tony - han lever vidare inom oss.
Och angående mina sista meningar inom spoilern: Att vi, tretton år efter att serien slutade sändas, sitter och diskuterar Tonys karaktär(-sförfall) utan att kunna komma till en enig åsikt understryks väl av mitt resonemang.
Sedan så har jag under alla gånger som jag har sett serien noterat en hel del saker som inte känns trovärdiga, som känns konstlade eller som inte går ihop - logiska felaktigheter i handlingen. Jag har påpekat det tidigare i den här tråden, att händelseutveckling x inte stämmer överens med föregående händelseutveckling y och att karaktärer ibland säger emot sig själva - någonting som Chase faktiskt har sagt att de aldrig gör under hela seriens gång.
Jo, alltså jag tror att vi tänker rätt lika egentligen, och det kanske bara är vetskapen om att det är slutet av serien jag ser som får mig att se Tonys svinerier i ett nytt ljus.
Typ som att vi äntligen ser vilken manipulativ låtsasgråtare han är i sista sessionen med Melfi, trots att det enda som har ändrats är att Melfi har läst den där studien. Har du läst den förresten? Det kanske vore kul att göra som lite bakgrund.
Men jag vet inte.
Men i alla fall, ny podcast på G! Michael Imperioli och Steve Schirripa ska se igenom The Sopranos tillsammans och gå igenom den avsnitt för avsnitt tillsammans med gäster från produktionen. Jag hoppas på lite mer produktionstekniska och världsliga dryfterier och roliga backstage-historier, för visst har vi hört nog om drömtydning och Schrödingers katt? Talking Sopranos är namnet och vi väntar fortfarande på premiären.
Då har Talking Sopranos haft premiär och den är rent guld. Som sagt så ser Schirripa och Imperioli ett avsnitt och gör sen en podcast där dom diskuterar det, så i pilotpodden diskuteras piloten, på onsdag avsnitt två och så vidare. Det är precis som jag önskade fett med historier från set och auditions och liknande som jag aldrig har hört förut, men också psykologi och spekulationer om Tony, Livia och gänget. Schirripa och Imperioli framstår som minst lika intelligenta som Zoller Seitz och Sepinwall men delar lyckligtvis inte deras nedlåtande attityd (The Sopranos Sessions är verkligen olidlig ibland), och vet naturligtvis mycket mer om serien, så jag skulle säga att den enda anledningen till att läsa boken är intervjuerna med Chase. Men Chase kommer mest troligt att besöka podcasten i framtiden och därmed göra The Sopranos Sessions helt överflödig. Schirripa och Imperioli kommer väl förberedda och har ett bra samspel där Imperioli låter käften gå (mannen vet allt om showbiz vad det verkar) och Schirripa avbryter lagom ofta med bra inpass. Formatet är lite trist nu i virustider med dom två programledarna på olika håll och inga gäster, får man anta, på ett tag. Men alldeles oavsett är Talking Sopranos ett måste för fans av serien.
men totalt omdömeslös, som de flesta karaktärer. Ralph, Paulie, Chris, Richie, Tony B och självfallet Tony S handlade ofta i affekt helt i onödan. T.o.m Silvio gjorde det ett par gånger, och Eugene som var en bra soldat slog ner Little Paulie (bror/systerson till capon Paulie) i affekt. Några dumma kandidater som inte var helt kriminella var Georgie, Adriana, A.J och Tracy.
