Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Låter som du vill ha tillbaka iallafall? Känner själv. Kämpar med det ibland. Är någon bra för mig kommer den in i mitt liv. Är den dålig. Försvinner den igen. Kommer ingen in i mitt liv. Behöver jag vara ensam.

Håll käften? Sluta försöka i livet. Ja tack. Kan man gud håll käften. Om någon stör. Som min söta granne som hostar varje natt året runt. Tills jag tröttnar och hälsar på med slaktmask? Brukar skrika åt helvetet att knip käften. Gud vad jag hatar störningsmoment. Och livet rent generellt. Människor med. Nått fruktansvärt. Gud vad jobbiga dem är. Vill slå ihjäl ibland.

Nej så spelar han musik. Blev fan droppen. Gick till helvetet. Hör du inte hur jag skriker här inne? Men visst. Ok. Kan väll inte hjälpa sin hosta. Haha. Ok. Låt gå.

Ja det kanske funkar. Jag har träffat lite nya personer det senaste. Fast det känns inte lätt att få kontakt med dom. Jag är inte van vid att prata så mycket så jag vet inte vad jag ska säga.

Knarket/missbruket tror jag inte jag komer att släppa, mår alldeles för bra av det och är nästan lite av en romantiker för det.

Det jag borde släppa är näthatet. Det gör bara att folk blir rädda för mig och tar avstånd, har haft vänner på nättet som jag bedrog och ljög för. De är borta nu. Jag vill hellre vara en sorglig kille som berättar hur det är med mig och min ledsamma syn på livet och varför jag lever ett sorgligt och ensamt liv; varför jag har en sån mörk livssyn. Än att vara någon som trycker ner andra och får andra att bli rädda och så. Vill bort från det.

Känslor av skam och att man inte räcker till som person kan ju ofta leda till att man går till attack mot andra, har läst om det. Också att man vill få mycket bekräftelse och så. :/ Så då är det bättre att på något sätt hitta tillbaka till att känna att man duger utan att behöva vara något extra i andras ögon.

Fuck andras ögon.

Ska säga jävlar sanning här nu. Får jag lära mig hela livet för guds skull. Det är fel på dig. Ingen kärlek till dig i livet. Men vi andra ska ha den. Antingen. Hoppar jag på tåget. Fuck dig. Och fuck ditt liv. Eller hoppar jag på tåget. Jag håller med. Jag är defekt som människa. Jag förtjänar ingenting mer än lidande. Vad tror du jag väljer?

Nej precis. Fuck dig. Fuck ditt liv. Fuck allt du känner och fuck allt du vill. Som jag blivit behandlad själv.

Blir jävligt lätt hänt. Till slut. Men jag hatar när människor hotar mig. Så fuck det med.

Helvete vad jag har fastnat i psykiatrin och socialtjänstens spindelnät.. bara i år har jag varit på dårhuset 3 gånger och det känns oerhört knäckande. Psycho stämpeln har blivit en jävla tatuering, inläggningarna har gjort att jag mer eller mindre har accepterat att jag är sjuk i huvudet som de andra som är där.

Har varit arbetslös/sjukskriven sedan 2 år tillbaka och det känns verkligen helt hopplöst. Ser ingen framtid, har svårt att tro att jag någonsin kommer få uppleva lycka. Kärlek och lycka är inget för mig; vem fan vill dejta eller umgås med ett psykfall.
Depressionerna blir allt mörkare. För en dryg vecka sedan så "testade" jag att hänga mig och det skrämmer mig verkligen hur lätt den faktiskt kan vara att ta slut på detta miserabla liv, ett par minuter till och jag har tuppat av. Nu blev jag så vettskrämd av att strupen mosades och jag blev allt mer dåsig, fick ett rejält ryckt och rev ner hela min toalettdörr.

Jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig, jag tycker att psykiatrin har en förkärlek till medicinering och inläggning på psyket under tvång.

Jag självmedicinerar bort mina självmordstankar vilket gör att socialtjänsten är uppe i röven på mig och trakasserar, har startat en LVM utredning och ser mig som ett riktigt hopplöst fall.

Gör för tillfället en NP utredning och det mesta indikerar på att jag har adhd samt bipolär. Hoppas innerligt på att adhd mediciner kan bli min räddning, att kunna fokusera, vara med i matchen och hålla mina humörsvängningar i schack.

Psykiatrin är så dysfunktionell så jag knappt finner ord. Att lösningen ska vara att stänga in 15 pundare och psykfall i en extremt påfrestande miljö är för mig helt obegripligt.
Patienter knarkar, smugglar in saker i röven eller genom andra Macgiver metoder. Andra hänger sig eller försöker avsluta sitt liv på alla möjliga sätt, folk bältas titt som tätt.

Nä fyfan för svensk psykiatri.

Nu är jag inne i en brutal depression och skall byta ut voxra mot fluoxetin, under den korta perioden som jag gick på just fluoxetin så mådde jag faktiskt bättre än på många år - och då var detta trots allt under min inläggning. Tänk hur skönt jag kanske mår utanför sjukhuset, längtar efter glädje, lycka och livslust. Att dasen är slapp som en daggmask får jag väl helt enkelt acceptera ett tag.

Vänta.. Jag förstår inte riktigt om du är arg på mig eller om din text är skriven ur 3:e person på något sätt. Men det var bra skrivet, rakt på sak. Och mycket känsla, det behövs ibland när man mår dåligt, fan vad bra att man kan skriva ut sina frustrationer.

Jag kan säga att jag vet inte vad jag har gjort om det nu är så att det är riktat mot mig fast jag har valt att bli mer schysst mot andra i fortsättningen. Så jag kommer inte att skriva något taskigt tillbaka till dig. Vill inte välja hatets väg.

Jag är snarare den trasiga killen som sitter i ett hörn utan någon att prata med.. När alla andra ska gå till de de älskar så sitter jag hemma i misär. Helt omöjligt att träffa nya vänner. Jag säger till andra att jag ändå inte vill ha vänner, fast de vet. Att på riktigt så sörjer jag och är ensam. Den stela. Den som har ett trasigt liv och aldrig fick kärlek av sin omgivning.

Nej jag vet. Dig gillar jag starkt. Är ju likadant för mig. Är helt andra människor det handlade om. Mera hur min inställning blir lätt rent almänt med? Hotar helt random människor ibland. Skit jobbigt. Blir ju värre då bara.

Helvetes-djävla-apskit-ångest.

Kan jag bara få lite förbannad lugn och ro? Nej? Det går inte? NÄHE?! Då ska jag förvissa dig till sällare jaktmarker med benz.

HA!

Tack det känns bra att höra det. Känner igen mig jag med. Jag har gått igenom mycket, som tur var har jag positiva människor runt omkring mig. Jag har inga vänner, det gör mig ledsen. Tror ändå på att göra det goda jag kan just nu till omgivningen. Jag har några kompisar jag snackar med på nätet, discord och så. Och det hjälper mig att prata med dom. Önskar att jag kunde få ha ett par vänskaper med andra. Mycket har förstörts tidigare pga. attitydproblem. Har varit den som tagit mest plats men fattat minst. Nu har jag en riktigt sorglig tillvaro irl. Försöker ändå vara stark och positiv och se de bra människorna i mitt liv, ta till vara på det lilla jag har.

Har inte sovit inatt... Min "toxic" narcissistic far kommer hit idag. Får se om jag orkar att umgås med honom eller klipper kontakten igen...

Var är de snygga trasiga tjejerna?

Jag är ful, kass, värdelös, oskuld, inga vänner, psykiskt sjuk, kvinnohatande och så jävla värdelös och kass. Jag äcklas av att se mig själv i spegeln för jag är så ful. Jag hatar mig själv. Jag är ful och dålig på allting, vad jag än gör så förlorar jag. Det spelar ingen roll vad jag gör så går det otroligt dåligt och självförtroendet är i botten. Jag tycker att jag är så jävla dålig det finns ingenting bra med mig. Jag är schysst, omtänksam snäll och en bra person fast vad fan spelar det för roll. Jag är värdelös, et kryp, för jag uppnår inget i mitt liv. Jag är på detta forumet som är samhällets avskum och de absoluta kloaknivåerna av samhället för att jag inte har något liv och sitter och trollar folk klockan fem på morgonen varför de ska bli religiösa Det är verkligen äckligt hur misslyckad och vilket nolife jag är, finns folk som önskat livet ur mig för att det känns så fel att se någon gå omkring så misslyckad. Mitt liv är förnedring. Jag funderar på att starta upp ett nytt flashbackkonto med ett nytt namn som är riktigt förnedrande och ha det bara för att visa hur värdelös jag är. Vill att någon ska ta tag och trycka ner mig i dyngan och visa hur mycket jag suger för jag har inget i mitt liv och folk säger hela tiden till mig hur mycket jag suger och jag vill ändå kämpa på fast nu har jag fan fått nog. senast jag var självmordsbenägen så valde jag att skada någon annan. det blir det nästa gång med isåfall. jag känner att jag är en nice guy. jag får ingen respekt. jag kanske var gjort för att leva på knäna med min stränga uppfostran som lärde mig att aldrig slå tillbaka, aldrig vara taskig och som gjorde mig till en totallt värdelös jävla kass individ. Jag är snäll, schysst och allt sånt fast ingen har någonsin beskrivit mig som något annat som t ex. fantastisk, talangfull. elak. dom sakerna har power fast jag känner att jag verkligen bryts ner av att sitta isolerad på mitt rum utan något i mitt liv, inga vänner, ingen fitta, vara helt jävla ensam pga att jag är en jävla förlorare. gång på gång har andra sagt att jag är det och nu säger jag det själv hur starkt självhatet är just nu asså. döda mig och dumpa mig i ett dike nånstans skulle va bra.