Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Vaknade själv med djävulsk ångest idag men tog adhd medicin och det dämpar lite några timmar. Lite fejk-glad blir man. (Vill ändå dö innerst inne. Tårarna finns alltid kvar inuti eller utanpå, på natten forsar de fram alltid och på dagen också ibland men man vill ju inte att folk ska se. En del skäller ut en och andra ställer frågor.)

det är dåligt mående orsakat av praktiskt arbete , den press detta jobb skapar i hela mitt liv

är innom området konstruktion och bearbetning

att tänka annorlunda för att prestera , tänk en boll , du får den i handen , hur gör du den bättre ?
och beställaren pressar hårt , kan du inte leverera och få nöjda kunder , så återkommer de inte fler gånger , ingen lön .

typ så , hur gör man i det läget för att må bättre ? slippa press

arbetet är intressant och en ära att få arbeta med , men känner att jag nått en gräns för länge sedan nått måste förändras

Det hjälper

Det låter som om du jobbar som frilansare och står lite utanför trygghetssystemet och måste prestera ihjäl dig för att överleva? Jag förstår i så fall. Jag lever också så. Eller har gjort. För två tre år sen kanske såg allt lite ljusare ut. Började till och med hoppas att jag skulle kunna få det så bra att jag skulle kunna ”köpa” mig en slags frihet för jag sitter fast utan så mycket utvägar nu. Men nu har jag nog gett upp det mesta. Det var nog länge sen jag förväntade mig något av livet även om jag föll tillbaka i träsket för ca ett år sen och tände någon slags hopp om livet. Det var dumt men inget jag tyckte jag kunde påverka då. Efter det blev såklart allt mycket värre. Jag sökte mig då mest av en slump till personer som jag visste skulle behandla mig någorlunda väl, vara rätt snälla och uppskatta det arbete jag kunde ge men en av dem dog och då känns det inte så kul att fortsätta med det heller, det tycker nog ingen av oss, ingen orkar. Så här är det bara. Har man någon psykisk och fysisk åkomma sen tidigare blir livet inte lättare heller. Särskilt inte om man måste slåss mot en extrem trötthet. Ja, jag vet att många tror att det bara är att bita ihop, så är jag också uppfostrad, men det funkar bara så länge ni är friska och har tur eller är onda jävlar som vet hur man skor sig på andra (stora munnen som jag brukar kalla det, tävlingsmänniskan, med vassa armbågar) när jag babblar här.

Hoppas också på en snabb naturlig död eftersom jag är så feg och aldrig vågar. Måste våga. Bort från världen befolkad av bibliotekstanten och stora munnen. Rädsla.

jo en typ av frilans är det , har ändå byggt upp nått från grunden med mycket glädje och slit , så känns jävligt fel att bara lägga ner allt , vill inte det heller .

det är hur jag förändrar livet så jag slipper denna dgliga press som tar livet av mej , sakta men säkert
har bitit ihop i så många år nu , så en förändring är ett måste nu och framöver om jag ska överleva .

har grubblat så mycket i detta , men finner själv ingen lösning

vist man har det rätt bra ekonomiskt även om bakslag kommer i bland under tid
men pengar är inte allt , och ofta bara en väldigt kortvarig tröst

så många gånger har funderingarna handlat om , är det värt det igentligen ?
och fantiserat om en förändring till en något fattigare levene , i rena pengar , mot ett rikare liv med mer frihet , mindre press och ett lugnare liv rent allmänt , väldigt kluvna tankar om detta då bägge alternativen innebär rejäla fördelar och nackdelar .

tankar har ochså handlat om man just biter ihop , kämpar på och njuter av att ha det rätt bra så länge det går , tar konsikvenserna av detta och får garanterat ett kortare liv

men spyr på den tanken ochså , när vardagen sliter en i tu tanke och verklighet är väldigt olika .

jo extrem trötthet , med sömnproblem är ingen bra kombo , har ju inte heller haft en vettig semester på så många år nu , så livet känns som ett enda stort arbete , dessutom med en stor dos hopplöshet

jag är ensam i detta , och jo jag har själv satt mej i denna situation
förväntar mej ingen hjälp , då detta är svåra grejer för alla människor

frågar därför bara , hur hadde ni tänkt och försökt lösa denna situation om ni hadde hamnat i detta ?

Jag vet inte riktigt men jag tror inte på att man ska jobba mer än man behöver (dvs jobba ihjäl sig) bara för att få in massa pengar som man inte har användning för.
Är det det du gör så gör du inte rätt prioriteringar. Då måste du nog minska på kunderna/jobben du tar in. Och sen se till att aldrig ha några ekonomiska skulder. Det är det enda som är bra i mitt liv att jag inte har och aldrig haft det. Men det hade kanske inte du heller och ska väl inga skaffa. Men ta in lite färre kunder, går inte det? Eller förlorar du något på det mer än att du fakturerar mindre? Du vinner kanske hälsa. Psykiskt nu och fysiskt på sikt för den fysiska hälsan kan ju drabbas på sikt av stress. Alltså min vän som dog nyligen var ju också frilansare och vad vet jag om det inte var stressen som påverkade. Jag tror det var det. Så ta det lugnare är kanske mitt råd och fråga dig hur mycket pengar du behöver. Fördelen med ditt jobb i jämförelse med anställning ska inte vara pengarna utan att du kanske får större möjlighet att styra din tid än om du varit någon annans löneslav. Kanske. Men jag babblar. I brist på annat och för att slippa tänka på hur jag mår och att jag egentligen bara avskyr att leva i den här världen. Men jag vill inte att andra ska känna som jag på något plan.

allas tankar om detta är lika mycket värda , och jag lyssnar


problemet är att jag med åren försökt ta bort de mindre kunderna i större utsträckning , för att bara få ha de större och mer stabila kunderna kvar , för säkrare leveranser och bättre betalt för utförd tjänst

iomed detta så är varje kund som är kvar mer värd , exempel typ 4x25 procent vardera , tar jag bort en kund så går jag ner till 75 procent inkomst och 25 procent mer fritid

blev det bättre , både ja och nej , mer stabila kunder att fakturera , samt mindre tjaffs och mer verkstad , då nya kunder alltid är omständiga innan allt är i hamn .

tackar jag nej till jobb till dessa så söker de andra leverantörer , och då är det riktigt svårt att få tillbaka de om man skulle vilja det i framtiden , så det är inte bara att packa ihop och ta semester i 3år liksom , man gräver sin egen grav då som egenföretagare . detta är lilla rävsaxen i allt

klart pengar inte är allt , men har alltid tagit rätt bra betalt för mina tjänster , då de är rätt unika på sitt sätt , så arbetar jag så vill jag ha betalt !!!!
har alltid varit rätt hård på detta .

skulle klara mej med en lägre årsinkomst privat , mot mer fritid
skulle direkt må betydligt bättre
det är bara hur jag ska få till detta , så det fungerar IRL ?
då jobben är rätt säsongsberoende , så extremt mycket jobb i bland och lite lugnare andra tider .

i en firma så finns skulder och tillgångar , så att ekonomin flukturerar efter vad jag behöver köpa in för att utföra ett uppdrag , för att sedan få betalt för mina tjänster i efterhand , det är liksom så det fungerar , och i bland har restskatt och andra överaskningar att betala kommit som en julklapp på julafton , sådant slipper man aldrig ifrån , så det är alltid ett slit att få allt att lira

detta trixande sliter på mej ochså , så funderat på om en revisor ska få ta över ett större ansvar att allt rullar runt smidigt , med en ytterligare utgift jag måste jobba in haha moment 22 typ

Ligger ner helt stilla, känner mig ändå lite lugn.
Vaknade flera gånger inatt, men sov ändå många timmar.
Saknar mitt liv.
Jag undrar om jag någonsin vaknat på natten innan Haldol, tror inte det.

Jag vaknar alltid på natten. Har alltid gjort. Det är konstigt att kunna sova en hel natt tycker jag. Det hände mig inte ens när jag var liten. Kanske också en anledning att vilja bara dö. Att somna och verkligen aldrig vakna upp.

Kärlek. Visst är det svårt att släppa taget om en sån känsla när den satt sig. Det är väl också en psykisk sjukdom? Fast stora munnen la ett filter mellan mig och mina känslor. Det fick mig att tvivla på min verklighet. Nu närmar sig mitt jubileumsdatum för när stora munnen sparkade mig i magen så där hårt och världen föll samman. Lyckas jag dö den dagen? Kan jag få hjälp att dö? Inte ens en vecka kvar att leva i så fall. Rädsla.

Och konstaterar de att jag är galen när jag väl är död, vad spelar det för roll? Jag var ju ingenting bara. Betydde ingenting för någon. Fick ingen att tycka om och tycka om tillbaka. Plågades med alla bilder av lycka.