Citat:
Ursprungligen postat av
slurppen
Det fanns två olika. 77A prövade man på dumper först. Sedan kom man på att man ville ha med magasin och personalen skyddad. Då blev 48 st av de 50 st Indiska 77B som blev ARCHER. Sedan villa man ha ett längre kanonrör. Då blev man tvungen att skaffa en annan dumper. Sedan konkade firman dom skulle fixa laddningen och då blev det annan lösning. Så kort och gått utveckla man efterhand då nya förslag kom under den långa processen.
De 24 st KARIN pjäserna hade lätt kunnat bli en ligt ARCHER då de redan hade magsin och styrdes redan av dator. Men dessa skrotade man och vi var utan kanoner några år.
En ARCHER motsvarar 4 st kanoner. Men en kan inte vara på fler platser samtidigt. Att sedan skrota dem är ingen lösning.
Nej, man testade att modernisera 77A på dumper då man visste att dragbilarna började bli gamla och slitna.
Vad som sedan hände var att man tyckte iden var bra. Ett hjulfordon med god terrängkapacitet.
Då bestämde man sig för att utveckla FH77 systemet på den nya plattformen.
Samtidigt så skrotades armén och artilleriet ansågs i princip onödigt.
All utveckling fick bara ske i samarbete med andra länder. Sverige hittade Norge och hade Danmark på kroken ett tag.
För att spara pengar så beslutade man sig för att återanvända FH77B’s laddmekanism. Det innebar att Sverige helt stod utan artilleri under flera år eftersom resten av artilleriet hade sålts till skrot. Vidare passade antalet bra då både Sverige och Norge i princip hade lagt ned sina arméer.
Sverige skulle materiellt ha två brigader. Organisatoriskt så skulle set inte existera brigader.
Det som skett nu är att Sverige har en brigad och 2 st artilleribataljoner. Pjäserna till den 3:e bataljonen saknar bemanning.
Eldrören är nytillverkade då de har en annan kaliber, däremot kan inte fler eldrör tillverkas i Karlskoga eftersom eldrörsverkstaden är avvecklad.
Alla eldrör till luftvärn och artilleri måste importeras. Det gör tillverkning och utveckling av Archersystemet till en dyr affär.