Citat:
Ursprungligen postat av
Saauron
Vi är ju för fan själva de rymdvarelser vi söker efter. Är vi verkligen mitt i ingenstans? Denna fråga slår mig varje gång jag är ensam och har för mycket tid att tänka. Jag bara glor på min omgivning, sjunker in i mig själv och tänker att jag antingen är en apa eller en skapad varelse. På något sätt slutar jag alltid upp hos Gud, eftersom jag helt enkelt inte begriper hur vi kan finnas utan att någon medveten agent sett till att vi är här. Jag menar, atomer och kemiska reaktioner = människa låter för mig ibland mer magiskt än att vi är manifestationer av ett medvetet universum som liknar oss. Förstår inte hur folk kan acceptrera livet som om det vore "ingenting". Vet inte hur jag ska lösa detta strul utan att det hemsöker mig förutom att sluta tänka på det momentärt, eller acceptera Gud. Jag lutar mer åt Gud men sen när jag ser en massa lidande och sadism så tänker jag ingen Gud här inte. Dessutom, om Gud finns så är vi ju de facto "påhittade" av Gud och finns inte på riktigt? Men samtidigt tänker jag att ingenting egentligen är på riktigt om det inte finns en Gud bakom det? Och så pendlar jag mellan dessa vyer utan att riktigt kunna bestämma mig. Ibland känns det som en förbannelse att vara öppensinnad och självmedveten, och hela vår existens blir en obehaglig gåta. Folk verkar ta allt för givet, eller så är det jag som är alienerad och fastnar i meningslösa tankebanor.
Någon som befinner sig i samma vågskål? Är detta existentiell kris?
Jag avslår inte idéen om Gud,. men definitivt det som står i alla olika böckerna, jävligt tydligt ( min uppfattning ) att det är människor som hittat på lite historier och moral riktningar vilket jag kan tänka mig behövdes.
Även idéen om ett högre medvetande som en kraft likt gravitation, universum som upplever sig själv, flummish grejer men utesluter inget, elektroner osv beter sig annorlunda beroende om det blir observerat. Men vi är nya inom forskningen av universum för att förstå. Vi har kommit otroligt långt om man tänker på tiden vi har existerat och tidsperioden vi påbörjade forskningen om det, vem vet, kanske vi får veta innan vi dör iallafall.
Människors lidande är påverkat av så många faktorer, samhället som utvecklats fortare än vad vi hinner att anpassa oss, vi får in alldeles för mycket onödig information som får oss att oroa oss. Och att vi även är djur i grunden, att vi är självmedvetna, fria tankar osv är det många som diskuterar är ett misstag i evolutionen, vad gör det för gott egentligen om man tänker på helheten, klart det är en fantastisk förmåga, men som allt så finns fördelar och nackdelar. Vad säger att detta livet är bättre än ett djurs. Att inte grubbla över vad som har hänt, och inte stressa över framtiden, dom lever för det mesta i nuet, klart det är olika för olika djur, framtidsplaner har väll vissa djur med när det kommer till föda osv. Kanske människan hade varit bättre av i små bosättningar i djungeln eller vad det nu hade varit haha.
Att oroa sig över meningen med livet, vad som kunde ha varit eller om gud finns eller inte ser jag som meningslöst egentligen, så länge du inte arbetar inom området så lär du aldrig få svaret ändå. Tro på vad som får dig till ro och vad som du ser som rimligt.
