Var fan kommer vi ifrån, egentligen?

Vi är ju för fan själva de rymdvarelser vi söker efter. Är vi verkligen mitt i ingenstans? Denna fråga slår mig varje gång jag är ensam och har för mycket tid att tänka. Jag bara glor på min omgivning, sjunker in i mig själv och tänker att jag antingen är en apa eller en skapad varelse. På något sätt slutar jag alltid upp hos Gud, eftersom jag helt enkelt inte begriper hur vi kan finnas utan att någon medveten agent sett till att vi är här. Jag menar, atomer och kemiska reaktioner = människa låter för mig ibland mer magiskt än att vi är manifestationer av ett medvetet universum som liknar oss. Förstår inte hur folk kan acceptrera livet som om det vore "ingenting". Vet inte hur jag ska lösa detta strul utan att det hemsöker mig förutom att sluta tänka på det momentärt, eller acceptera Gud. Jag lutar mer åt Gud men sen när jag ser en massa lidande och sadism så tänker jag ingen Gud här inte. Dessutom, om Gud finns så är vi ju de facto "påhittade" av Gud och finns inte på riktigt? Men samtidigt tänker jag att ingenting egentligen är på riktigt om det inte finns en Gud bakom det? Och så pendlar jag mellan dessa vyer utan att riktigt kunna bestämma mig. Ibland känns det som en förbannelse att vara öppensinnad och självmedveten, och hela vår existens blir en obehaglig gåta. Folk verkar ta allt för givet, eller så är det jag som är alienerad och fastnar i meningslösa tankebanor.

Någon som befinner sig i samma vågskål? Är detta existentiell kris?

Undrar hur molekyler kan resultera i en människa eller hur människor uppstått från molekyler?

Dagens kemi och biologi förklarar det alldeles utmärkt. Inte många frågetecken där.

Frågar du varför universum har de lagar de har eller varför något existersr så finns det goda teorier inom fysik och filosofiska tankar som förklarar det hela långt bättre än "gud".


Om du nöjer dig med svaret "Gud gjorde det" så är det ungefär samma sak som att nöja sig med "Äh vettefan, som helst. Det var väl en flygande kattmås som bajsade virvelvindar eller något. Orka bry.".

Om något så genererar ju förklaringen "gud" fler frågor, utan att faktiskt ha förklarat ett dugg.

"gud", som kan betyda ungefär vad fan som helst, är nog den allra sämsta förklaringen. Det förklarar inte ett piss, så hur kan du komma till den slutsatsen?

Det är ju samma sak som att jag skulle säga "Det var en groda av skogsjord som spydde regnbågar. Därför blev universum till." och du hade accepterat det med ett "Jaha!" utan några följdfrågor. Sanslöst.

Nej jag godtar beskrivningsmodellen för hur det sker, men inte att det bara kan ha skett av sig själv eftersom det verkar vara intelligent design.


Att naturen fungerar som ett självspelande maskineri utesluter inte möjligheter att det finns levande krafter bakom det som upprätthåller lagarna av vilja. Men ja, jag har aldrig varit intresserad av fysik/matematik så det kanske förklarar mina tillkortakommanden i att komma till bukt med saken.


Alltså, om man själv finns så kan ju Gud lika gärna finnas?


Jag tycker att vi ser ut som intelligenta, meningsfulla rymdvarelser som inte bara borde ha uppstått ur icke-liv. Om liv har upostått ur en kombination av död materia, så är det ju inte i egentlig mening levande. Isåfall är vårt medvetande lite av en illusion.

Gud kan betyda vad som helst men materialism stänger butiken lite för tidigt tycker jag. Så Gud ligger trots allt närmare till hands imo.

Om en vattenpöl hade kunnat prata så hade den sagt "Wow! Jag passar alldeles perfekt i det här hålet. Universum måste vara gjort för mig"

Men pölen kan mycket väl vara ett resultat av att det fanns ett hål där, utan att någon hade intentioner om att det ska vara en pöl.

Om du försöker att bryta ner alltet i enklare och mindre delar istället för att lägga till ännu mer komplexa grejer så tror jag att du kommer närmare vettiga svar.

Fråga dig istället vad energi är. Något är det. (Nej, ”gud gjorde det” är inte ett svar på frågan vare sig det finns någon gud eller ej). Det är information (i alla fall i slutändan)! Var är en bit information, vad representerar det, och vad är alternativet?

Det finns säkert (till och med om den är ologisk) information som representerar något som något hade kallat för ”gud”. Men den är inte nödvändig för att förklara något. Snarare så tror jag isåfall att den vore en konsekvens av samma sak som resulterat i oss. Så det är lika intressant som kattugglan.

Jag förstår inte alls behovet av att klämma in någon magisk varelse någonstans i ledet. Hur hjälper det? Det varken behövs eller förenklar, tvärtom blir det bara rörigare eftersom du då måste förklara den förmodligen ännu mer komplexa gudens ursprung.


Väldigt konstigt stycke.

Vad menar du egentligen? Vad är ”död materia”? Hur skiljer sig det från levande menar du?

Och varför är det inte levande isåfall? Jag har aldrig hört en sådan definition ordet ”levande” förr.

Är DNA levande materia? Prioner? Molekyler? Atomer? Elektroner? Kvarkar? En bit information?

Det är ordet "gud" som stänger dörren. Folk stannar ju där och nöjer sig med en bisarr icke-förklaring som bara ökar komplexiteten. Någon som vill veta hade med all rätta kritiskt frågat "Såååå var kommer guden ifrån?"

Den biten är faktiskt inte helt vetenskapligt klarlagd iom att man inte vet om alla ''byggstenar'' fanns på jorden eller om livet uppstod med hjälp av material från asteroider. Sannolikt saknas ett antal pusselbitar och det lär dröja tills man ev lyckas hitta andra planeter med någon form av liv och studera dessa rätt noga innan man kommer riktigt nära svaret.

Stämmer, vi har dock flera möjliga teorier, och ingen inkluderar en gud

Vad menar du, att människor är mikroskopiska bakterieliknande partiklar i ett oändligt ingenting? Jätte uppmuntrande.


Det här med att bryta ned saker i mindre och mindre delar.. Är det inte det vi har hållit på med sedan Aristoteles? Man får ju inget helhetsperspektiv av det. Det resulterar i oändliga abstraktioner och koncept som skymmer verkligheten som den är. Om man istället utgår från ett fenomenologiskt, existentiellt perspektiv och känner efter i tillvaron så kommer man ju till slutsatsen att vårt medvetande borde ha sin grund i ett övermedvetande. För mig förenklar det saken eftersom man koncentrerar sig på upplevelsen av livet istället för beskrivandet av det genom abstraktioner.


Menade icke-organisk materia, som livet från början uppstod ifrån. Hur kan medvetande uppstå från icke-medveten livlös materia? Eller fanns det liv från början?


Ja, enligt min uppfattning måste naturens minsta beståndsdelar burit på något medvetande, eller ingått i ett övermedvetande, om liv ska kunna uppstå. Hur uppstod livet annars? Jag har ingen kunskap inom fysik/kemi så kanske har missat om det finns ett vederlagt svar på detta.


Håller med om att man inte ska använda ordet Gud som ett klistermärke för hela tillvaron. Men jag tror inte heller att man helt rationellt kan förklara sig ut ur tillvaron. Då slutar man upp i sin egen hjärnas koncept om saker och ting vilket också stänger dörren till mer direkta förnimmelser av andliga realiteter.

En betydligt viktigare fråga att ställa vore, vad gör vi här, egentligen?
Ställa frågor om ursprung är irrelevant...
Liksom frågor om ert ariska ursprung, tattarjävlar!

Jaså??? Hur förklarar dagens kemi och biologi hur atomer och molekyler resulterar i ett liv?

Det existerar inte ens en beskrivningsmodell för hur livet uppstod från atomer och molekyler.

Jag kommer från min mammas fitta, sen vet jag inte så mycket mer.

Kan du redogöra för vilka bra belägg det finns för att livet uppstod av naturliga processer utan intelligens?