Transexuell och känner att jag vill ta livet av mig.

Vi vet hur det känns!

Våran son upptäckte också att han var transsexuell när han var 4 år. Han föddes tyvärr som biologisk tjej.

Han blev misshandlad i skolan, stenad på lekplatsen och skolan anmälde oss oavbrutet till socialen för otroligt konstiga anledningar.

De utredde oss i fyra år, anmälningarna rasade in så fort en period höll på att ta slut.

Vi blev tvungna att utredas av barnpsyk flera ggr. Psykologerna kallade hela tiden vår son för han biologiska namn.
De påstod i rapporterna att han uppförde sej som vilken normal flicka som helst så fort de blev ensamma med honom och att han "problem" berodde på oss.

Skolan gick så långt att de öppet sa att det var bra att han blev misshandlad på rasterna.

Skolverket gjorde inget.

Till slut blev han utredd av en professor som visade att vi hade rätt.

Tyvärr "hittade" socialen då en barnadvokat som påstod i rätten att våran son var livrädd för oss och att han var en jättesöt liten flicka.

Så socialen tog honom ifrån oss, de hämtade honom med polis från skolan och vi har inte sett honom sedan dess.

Skulle heller aldrig klara av det och vi förväntar oss att han som så många andra transsexuella snart kommer att ta livet av sej.

Nu har han varit tvingad att leva som tjej i fem år och han hotade med självmord redan som 5-åring.

Det vi vill säga är att du måste överleva för att sprida information!

Var så öppen du kan, berätta via alla sociala medier om hur du har det!

Jag är 18 år och gått under utredning i 2 år nu för könsbyte, det enda som jag väntar på nu är operationerna och personnummer ändrings osv osv. Jag passerar bra antar jag, har haft tillfälliga strul på fester och sånt där ingen har märkt under hög musik och sånt att jag "varit kille". På internet passerar jag ännu bättre där min röst inte kan bli något som "avslöjar" mig.

Det går väll rätt bra antar jag fast ändå inte... jag känner hur längre jag kommer i processen desto mer börjar jag fundera på om jag verkligen kommer klara av att leva såhär... Jag har känt mig som en tjej sen jag var 4 år och sådant men att behöva leva som något som vissa kommer hata mig för, hota mig för och äcklas för vet jag inte om jag klarar av, jag har suttit mycket och funderat på sådana saker dom senaste veckorna. Jag kan inte ändra på samhället, folk kommer hata mig, folk kommer inte acceptera mig, folk kommer inte se mig som en kvinna osv. Jag försöker acceptera det men det går inte. Allt det här har lett till att jag isolerat mig socialt. Jag går inte i skolan längre även om det är något jag verkligen vill, jobbar inte, träffar inte människor längre, går knappt ut, rädd för att svara i telefon, rädd för att träffa nya människor osv. För varje månad som går blir det bara värre känns det som.

Jag är bara så rädd för att folk ska döma mig, jag vill ju trots allt leva som en kvinna, det jag har känt mig som i nästan hela mitt liv +nu ser jag knappast manlig ut längre vilket gör mig mer orolig eftersom det inte finns en enda chans att jag kan gå tillbaka till att "vara kille". Det är något jag funderat lite på men då har det varit inte för att jag ångrar mitt val, utan för att jag funderar om jag verkligen kommer att klara av att leva under en massa problem i resten av mitt liv, transfobi och sådant som jag tog upp nyss. Jag bara förstår inte varför folk måste hata, varför folk inte kan acceptera, varför det till och med är en politisk fråga i vissa fall. Varför kan man inte bara få leva ifred? normalt? utan all skit. Jag har gjort misstag i mitt liv som när jag sålde mig själv för att jag trodde jag skulle få bättre självförtroende av det eller när jag tagit ur all min ilska, sorg osv på min familj eller när jag skärt mig själv osv och det är självklart inget jag är stolt för.

Dom senaste veckorna har jag också tänkt på självmord, jag känner liksom att ifall jag stannar som tjej så kommer jag få stå ut med allt jag nyss skrev om, ifall jag försöker som kille kommer jag bara misslyckas, jag kommer må dåligt då över det beslutet plus att det har blivit oerhört svårt för mig att se ut som en kille. Men egentligen vill jag inte ta livet av mig, men känner att jag har inget val ifall jag måste leva med att isolera mig själv och må dåligt och gråta på nätterna och vara rädd.

Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra hur ska jag ens göra för att våga vara social och allt det där som jag var innan jag bestämde mig att ändra på mitt liv totalt? Jag behöver verkligen hjälp, jag kan inte och kommer inte acceptera att leva som jag gör... jag dör hellre

Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra.

Tror du seriöst att någon skulle vilja köra in sin penis i ditt operationssår? Mitt tips till dig är för det första att vad du än gör så operera inte, för det andra att leta upp någonstans där du kan arbeta hårt så in i helvete med lite mat under några år. Kanske kan du leva ensamliv i en karg vildmark. Därpå bör du fundera igenom saken ännu en gång.

Jag blir lite frustrerad av ditt inlägg om jag ska vara ärlig - du lever ett liv många transsexuella bara kan drömma om. För det första verkar det ha gått snabbt för dig med utredningsbiten. Jag sökte hjälp när jag var 14 år, fick diagnosen och hormonbehandling när jag var 19 år, fick byta personnummer några månader innan jag fyllde 21 och fick göra steg 1 av könsoperation 5 mån innan jag fyller 22, från att jag fick godkänt från Socialstyrelsen att göra ingreppet i könsorganet så tog det 11 månader tills jag fick operation, det är långa kötider så var beredd på det.
Du har inte kommit så långt i processen som det låter, såvida du inte tagit hormoner olagligt på egen hand, när man börjar med hormoner när man är 19 som jag gjorde ger hormoner nästan ingen effekt. Jag har ganska feminina drag naturligt, men nej, det har inte hänt att någon inte förstått att jag genomgått en könskorrigering. Mer på grund av rösten än på grund av utseendet dock.
Jag har aldrig ens blivit bjuden på en fest - ännu mindre skulle någon på festen hångla med mig - ingen kille skulle våga ses offentligt med mig. Du ses redan som en kvinna fast du knappt är halvvägs och säger att du inte ens skulle kunna se ut som en kille. Ifall jag inte sminkade mig, hade på mig manliga kläder och klippte mig kort skulle jag absolut se ut som en kille till 100%, vilket är fallet för de flesta personer, inklusive tjejer födda som tjejer. Jag vet flera tjejer som var super feminina födda som tjejer som klippte sig kort, slutade med smink och klädde sig manligt och de såg ut som killar, så jag tror faktiskt att det inte vore några problem för dig se ut som en kille om du skulle vilja, det är att du inte vill så att du ens skapar denna tråd är bara löjligt.

Du är inte utsatt för att alla ser dig redan som en riktig tjej, för du själv uttrycker det ju som att det är omöjligt att se det på dig, så sluta klaga och var glad över ditt previlegium istället som andra transtjejer inklusive mig bara kan drömma om. Själv har man bara blivit mobbad, misshandlad, utsatt för mordförsök, brutalt våldtagen flera gånger och totalt utfryst - ingen vill vara ens vän och man skulle aldrig bli bjuden på en fest.

Att klaga över saker som inte hänt, och i ett inlägg där du klagar tar upp saker vi andra transexuella skulle döda för att få uppleva, så blir man väldigt irriterad så sluta för i helvete klaga över dina låtsasproblem.

Jag är 18 år

Instämmer på sätt och vis. Alla foster är dock flickfoster från början så snarare är det väl så att alla människor egentligen ser ut som kvinnor? Könen skulle se nästan likadana ut om det inte vore för alla utseendeförändringar som vi i modern tid gör för att passa bättre in i samhällets påhittade kön, inbillat och stereotypt "kvinnligt" och "manligt" med kläder, smink osv. Nej, ingen människa är född med glitter på ögonlocken och väldigt få människor är födda utan hårväxt på kroppen.

Människosläktet (alla utom möjligen män som är de som skulle förlora mest och därför också är de som protesterar i högan sky) skulle vinna på att sluta upp med att inbilla oss alla vi främst är ett kön. Vi är människor och skulle kunna klä oss hur som helst och se ut hur vi vill om inte (manliga) normer satte stopp och människor började tänka lite själva.

Jag är 18 år och gått under utredning i 2 år nu för könsbyte, det enda som jag väntar på nu är operationerna och personnummer ändrings osv osv. Jag passerar bra antar jag, har haft tillfälliga strul på fester och sånt där ingen har märkt under hög musik och sånt att jag "varit kille". På internet passerar jag ännu bättre där min röst inte kan bli något som "avslöjar" mig.

Det går väll rätt bra antar jag fast ändå inte... jag känner hur längre jag kommer i processen desto mer börjar jag fundera på om jag verkligen kommer klara av att leva såhär... Jag har känt mig som en tjej sen jag var 4 år och sådant men att behöva leva som något som vissa kommer hata mig för, hota mig för och äcklas för vet jag inte om jag klarar av, jag har suttit mycket och funderat på sådana saker dom senaste veckorna. Jag kan inte ändra på samhället, folk kommer hata mig, folk kommer inte acceptera mig, folk kommer inte se mig som en kvinna osv. Jag försöker acceptera det men det går inte. Allt det här har lett till att jag isolerat mig socialt. Jag går inte i skolan längre även om det är något jag verkligen vill, jobbar inte, träffar inte människor längre, går knappt ut, rädd för att svara i telefon, rädd för att träffa nya människor osv. För varje månad som går blir det bara värre känns det som.

Jag är bara så rädd för att folk ska döma mig, jag vill ju trots allt leva som en kvinna, det jag har känt mig som i nästan hela mitt liv +nu ser jag knappast manlig ut längre vilket gör mig mer orolig eftersom det inte finns en enda chans att jag kan gå tillbaka till att "vara kille". Det är något jag funderat lite på men då har det varit inte för att jag ångrar mitt val, utan för att jag funderar om jag verkligen kommer att klara av att leva under en massa problem i resten av mitt liv, transfobi och sådant som jag tog upp nyss. Jag bara förstår inte varför folk måste hata, varför folk inte kan acceptera, varför det till och med är en politisk fråga i vissa fall. Varför kan man inte bara få leva ifred? normalt? utan all skit. Jag har gjort misstag i mitt liv som när jag sålde mig själv för att jag trodde jag skulle få bättre självförtroende av det eller när jag tagit ur all min ilska, sorg osv på min familj eller när jag skärt mig själv osv och det är självklart inget jag är stolt för.

Dom senaste veckorna har jag också tänkt på självmord, jag känner liksom att ifall jag stannar som tjej så kommer jag få stå ut med allt jag nyss skrev om, ifall jag försöker som kille kommer jag bara misslyckas, jag kommer må dåligt då över det beslutet plus att det har blivit oerhört svårt för mig att se ut som en kille. Men egentligen vill jag inte ta livet av mig, men känner att jag har inget val ifall jag måste leva med att isolera mig själv och må dåligt och gråta på nätterna och vara rädd.

Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra hur ska jag ens göra för att våga vara social och allt det där som jag var innan jag bestämde mig att ändra på mitt liv totalt? Jag behöver verkligen hjälp, jag kan inte och kommer inte acceptera att leva som jag gör... jag dör hellre

Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra.

Till TS. Detta var en intressant läsning. Du tillhör helt klart en utsatt grupp. Vad jag kan säga är att du ska vara nöjd och känna dig lyckligt lottad att du bor i ett land som Sverige. Du är mer accepterad här än du egentligen själv förstår. Det finns en blogg som är skapad av en transexuell organisation. Där brott mot transexuella kartläggs på daglig basis. Ofta sadistiska bestialiska mord. Inne på denna blogg kan man läsa om mängder av olika trans personer som mördas/försvinner runt om i världen. Värst är Brasilien och andra skitländer där tortyrmord inte hör till ovanligheterna. Det verkar finnas något njutbart av att förnedra, plåga, våldta och misshandla din sort. Tyvärr ofta av kriminella gäng och diverse störda individer. Tänk på detta varje gång du känner dig hatad i samhället. Du har inte ens kommit i närheten av den ondska som en del män vill utsätta dig för. Ett tips bara var ärlig mot eventuella partners om vem du egentligen är. Underskatta aldrig det våldskapital som ligger i mannens natur om du för honom bakom ljuset oavsett om du tror dig ha rätt till det eller inte.

Lycka till nu.