Sandplan 1965.
Citat:
Jag bodde några barndomsår i Haga i närheten av Sandplan. Det är två händelser som har fastnat i mitt minne som mycket väl kan ha med detta fallet att göra. Jag är på Sandplan och kickar med min fotboll
mot sargen i sandlådan när en bil stannar på Mellangatan bredvid. Minns ej märket på bilen. Två unga män i 20 årsåldern kommer fram. Den ena känner jag igen, har sett honom förut på och omkring Sandplan. Den ena har en brun skinnjacka, ljushårig. Den andra verkar vara lite äldre, kraftigare mörkare klädd och som jag aldrig sett förut. Han i den bruna skinnjackan frågar om han får känna på bollen. Han pratar göteborgsdialekt. Den andra pratar en närbesläktad Stockholmsdialekt. Vi står där och lattjar med bollen när den andra plötsligt börjar att gräva i övre högra hörnet längs sargen med en slev
eller mindre trädgårdsspade eller liknande och ber mig sedan att lägga mig i gropen. När jag inte gör det
så lägger sig den andra där istället, mycket glad och uppspelt. Då lägger den andra kumpanen en pappkartong över hans ansikte med en glipa för halsen och fyller igen gropen. Därefter börjar han att gå
ovanpå, småhoppa.Den underliggande börjar skrika att han får sand munnen, att han ska släppa ut honom. Den ovanpå sidsteppande verkar njuta av det hela. När han skriker i ren panik och dödsångest
börjar den andra att gräva fram honom. Djupt bedrövad med ett oförstående ansiktsuttryck kommer han upp ur gropen och går med en haltande gångstil därifrån längs Bergsgatan. Detta var med all säkerhet denna Kjell-Åke Johansson. Fortsättning följer.
mot sargen i sandlådan när en bil stannar på Mellangatan bredvid. Minns ej märket på bilen. Två unga män i 20 årsåldern kommer fram. Den ena känner jag igen, har sett honom förut på och omkring Sandplan. Den ena har en brun skinnjacka, ljushårig. Den andra verkar vara lite äldre, kraftigare mörkare klädd och som jag aldrig sett förut. Han i den bruna skinnjackan frågar om han får känna på bollen. Han pratar göteborgsdialekt. Den andra pratar en närbesläktad Stockholmsdialekt. Vi står där och lattjar med bollen när den andra plötsligt börjar att gräva i övre högra hörnet längs sargen med en slev
eller mindre trädgårdsspade eller liknande och ber mig sedan att lägga mig i gropen. När jag inte gör det
så lägger sig den andra där istället, mycket glad och uppspelt. Då lägger den andra kumpanen en pappkartong över hans ansikte med en glipa för halsen och fyller igen gropen. Därefter börjar han att gå
ovanpå, småhoppa.Den underliggande börjar skrika att han får sand munnen, att han ska släppa ut honom. Den ovanpå sidsteppande verkar njuta av det hela. När han skriker i ren panik och dödsångest
börjar den andra att gräva fram honom. Djupt bedrövad med ett oförstående ansiktsuttryck kommer han upp ur gropen och går med en haltande gångstil därifrån längs Bergsgatan. Detta var med all säkerhet denna Kjell-Åke Johansson. Fortsättning följer.
Var det inga fler personer på Sandplan än du då de här två unga männen dök upp?
Svårt att säga om någon av dessa personer som betedde sig på detta kan ha varit någon av de som försvann. En del av det du skriver skulle kunna passa in på Kjell-Åke och Gay.
Det var många personer som höll till på Sandplan på den här tiden. Gay, som var mörk och kraftig, pratade med en kraftig göteborgsdialekt. Kjell-Åke som också var infödd göteborgare pratade också göteborgska men vi vet att hans dialekt inte var så utpräglad som t. ex. Gays.
Jag vet inte om Kjell-Åke hade en brun skinnjacka. Han verkar mest ha burit kavaj. Gay däremot hade en skinnjacka men denna var svart.
Om detta var Kjell-Åke som du såg så kan vi precisera tiden litet. Närmare. Måste ha skett efter den 22 februari och innan den 29 juli 1965.