Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Jo jag vet att det kallas för "stimming" (inte skimming) vilket betyder att aspergaren blir så kåt på att få höras att händerna måste flaxa,
jag har också stimming attacker..men inte när jag pratar med folk

Du vet att schizoiden också är anti-aspergaren samtidigt som dom är syskondiagnoser,
om jag ska prata om mitt favorit-ämne med andra blir jag inte stimmad utan snarare impotent och avtänd och vill dela minimalt om du inte klarar av att utgöra ett fullgott hot mot mä
(flight or fight respons https://www.independent.co.uk/news/science/parasite-cat-faeces-mind-alter-humans-courage-fear-failure-toxoplasma-gondii-a8463436.html) Denna simpla diagnos-differentiering kommer framtiden berätta mer om, du är som en ströhög med katt-skit Rebali

Dummaste svar hitils måste jag säga. Men det bevisar att det finns folk till allt.
Dock är det mitt sätt att slappna av inget annat när jag sitter med knäppta händer.

Hi hi, ja nu har jag bidragit både till att ställa frågor och ge svar om aspergers i ett

Bra det att det går framåt på alla sätt och vis

Satt och snackade med en grupp aspergare häromdagen och vi pratade sömn och bara jag och en till har sömnproblem. Trodde det skulle vara fler. Jag älskar att sova men att somna är svårt. Hur kan det vara så himla annorlunda att få lyxiga 9 timmars sömn mellan 21 och 6, som jag knappt överlever på, jämfört med 5 till 14 som gör att jag blir utsövd?

Sedan undrar jag om det är flera aspergare än jag som har ett uttalat sommarjag och vinterjag. Det handlar inte om att vara jättemanisk eller något eller väldigt depressiv, bara att ha en rakt igenom annan attityd beroende på årstid. Brukar känna mig lite sorgsen om hösten för då vet jag att mitt tröga vinterjag kommer ta över. Det är inte ens som samma person.

En grej som jag verkligen märkt skillnad på mig och andra, jag har alltid känt mig i samma ålder, det är mest saker jag lärt mig och erfarenhet som är skillnaden. Annars har jag alltid upplevt mig i samma ålder. Det känns jättekonstigt att man ska ändra sig bara för att man fyller år. Känner mig så nära mig själv i alla skeden i livet att det kan bli som värsta flashbacken, ungefär som att man tar bort alla år emellan under några sekunder. Jävligt spooky. Och då handlar det mest om neutrala saker.

Annars är det helt för mig fantastiskt att folk kan minnas när i tiden saker hände, det kan jag ibland, men ofta inte. Och på detta har jag dåligt siffersinne, då går det inte ens att minnas datum så blir en dubbel känga där. Inte så poppis att glömma alla människors födelsedagar. Eller sin egen.

Om man skall tala från egen erfarenhet så behöver jag ca 8 timmars sömn om jag skall fungera normalt och göra mina uppgifter , sysslor m.m.
Dock kan det blir väldigt svårt ifall jag dricker kaffe eftersom jag inte kan sova då.
Men när det är ute ur kroppen så kan jag ta igen den förlorade sömnen.
Ang uttalat sommarjag och vinterjag så kan jag känna mig rätt så melankolisk under hösten eftersom man lättt kan bli deppig dock ang sommaren så är det svårt i värmen eftersom jag är lite rund runt midjan och har tjock hår så blir det rätt så varmt vissa stunder.

Ang att fylla år så är ålder bara en siffra. Jag är fortfarande aldrig vuxen trots att jag är 30 år gamma.

Sifferminne är det väldigt svårt för eftersom jag glömmer bort födelsedagarna för vänner och bekanta.
Men det är tur att Facebook finns så man kan skicka ett grattis den vägen.
Men att glömma flickvännens är dock lite oförlåtligt trots att jag själv gör det.
Men det brukar fixa sig i efterhand som tur är

Just det här med sifferminne är för min egen del ganska lustigt då jag har dyskalkyli och kan knappt ens plus och minus ordentligt, men att minnas årtal, födelsedagar har jag stenkoll på. Även då gamla klasskamrater som jag inte umgåtts med på 20+ år kan jag minnas när de fyller år. Känns som att det är lättare för mig att minnas dom sakerna då jag kan sätta dom i en för mig logisk kontext jämfört med siffror inom matematiken. Historia var ett ämne som jag behärskade hyfsat bra i skolan då jag hade lätt för att memorera årtalen, men matten däremot gick ju som den gick...

Någon (tror det var Rakii) undrade om skolan idag jämfört med på hans tid. Aftonbladet skriver om 9-årige Max som inte har gått i skolan på ett år, sedan maj 2018. Plus-låst, men gick att läsa i morse.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/RRKza8/9-ariga-max-har-inte-varit-i-skolan-pa-ett-ar/promo

Max har både ADHD och autism. Han känner sig annorlunda i klassen där han placerades med 32 andra elever (det är inte längre möjligt för barn med bokstäver att få gå i särskola om jag inte har fel). Han är för ung för att LSS ska vara aktuellt. Det blir inte förrän 14-15 år. Mamman har kontaktat BUP och så vidare. Skolan orkar inte bry sig om att fråga efter honom.

Läste inte den, däremot om Hanna. Det dröjde tills hon fick en skolcoach innan hon fick diagnos. Så det verkade ju som att hjälpen var viktigare än diagnosen att komma tillbaka till studierna efter att ha mått dåligt.

Jag själv seglade genom grundskolan. Hade problem med rasterna för det var väldigt mycket stök och t o m misshandel på min skola (högstadiet). Så jag utarbetade en strategi att överleva rasterna. Långrasterna tog jag helt enkelt en promenad eller cykeltur. Stack från skolan. Hade vi matrast plus håltimme stack jag till stadsbibblan. Då fick man äntligen lugn och ro.

Jag gjorde aldrig läxor. Jag försökte bara vakna upp i sinnet då och då under lektionen för att snabbt suga upp det viktigaste. Sedan fick jag lite högre betyg än jag borde ha haft, eftersom min klass och den andra klassen i samma årskull var urdåliga. Vi låg på 2,1 - 2,3 i centrala prov (vi hade 5-gradig betygsskala och 3 var medel).

Vad gäller siffror så verkar aspergare antingen vara stockdumma eller skitbra. Tyvärr är jag stockdum, vilket har gjort att många utbildningsvägar stängdes för mig. Jag förstår ofta principen med matte när den appliceras på vetenskap, men själva utförandet fattar jag inte.

Samma med allmänbildningen. Är ofta rätt OK men helt plötsligt kommer man till en isvak av total okunskap.

När jag gick i skolan så fanns det en Asperger klass där lärare var utbildade för att hantera och lära personer med AS. Konstigt att det inte finns flera resurser för Max.
Samtidigt kan man undra ifall det finns hemundervisning eller andra lösningar.
Synd bara att LSS är lite fyrkantiga på den punkten.





För mig var skolan ett helvete pga mobbning å fortfarande kan jag inte fatta att jag orkade igenom allt. Dock blev det bättre när jag gick i AS klass från Åk 6. så det är väl på gott & ont

Tack för länken, jag har Plus så kunde läsa igenom artikeln nyss. Hemskt att det har blivit så här pass mycket psykisk ohälsa bland unga barn och ungdomar idag, men bra ändå att det uppmärksammas nu jämfört med då man själv var ung. Som vi varit inne på tidigare i tråden existerade ju knappt några diagnoser då jag och Rebali gick i skolan, på sin höjd var det Damp som det pratades om, men ingenting om Autism/AS eller ADHD ens då jag gick i låg-mellanstadiet.

Det här med hemmasittare börjar bli ett väldigt stort problem nu, åtminstone om man ska utgå ifrån AB och DN, sistnämnda kör också med en artikelserie om unga med AS som inte går till skolan. Blivit som i Japan där fenomenet Hikkikomori varit ett växande samhällsproblem, unga bor hemma hos föräldrarna men lämnar aldrig sina rum, sitter framför datorn och så vidare.

En av mina absolut bästa vänner var en hemmasittare första och delvis andra året på gymnasiet, han satt bara hemma framför datorn pga sin sociala fobi. Lärarna brydde sig inte om han kom till skolan eller inte, hans föräldrar orkade inte ta itu med problemet. Men han fick plugga upp betygen sen och idag har han jobb och sambo. Dock så har inte han AS så han hade väl bättre förutsättningar att ta sig ur den onda spiralen jämfört med andra i samma sits fast med svårare diagnoser än social fobi.

Psykisk ohälsa är i och för sig inte direkt synonymt med bokstavsdiagnoser idag. Sociala medier verkar ta kål på den yngre generationen.

Men det hjälper knappast att ha autism.


DAMP är väl den äldre benämningen för ADHD, där det förstnämnda slopades för stigmatiseringen? Jag minns att SVT sände ett program om DAMP när man gick i fyran eller femman. Det måste ha varit alldeles i början på 00-talet, 2001 kanske. En kille som fick helt omänskliga raseriutbrott på sin mamma.

Bilden man fick om diagnosen var densamma som gemene man har om Samhall typ. Obehagliga och rentav farliga människor som man absolut inte vill ha i sitt liv. Ironin i att man skulle hamna på Samhall själv 15 år senare. Precis som lucifersatan skrev om sin far som han trodde hade autism själv och som såg ett program om diagnosen, varav han kallade dem läskiga.