Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Nej. Jag tror mitt liv hade varit tråkigare utan mina autismgrejer. Jag är inte ute efter ett tråkigt liv.

Absolut..

Det värsta är ju att man har utseendet med sig och lyckats "fake it till you make it". Folk är ofta väldigt positiva till mig, men så fort vi samspelat lite faller deras bild de trodde sig ha utav mig..

Någon mer som är väldigt klumpig utav sig? Någon mer som ofta är ganska tom och låg, liksom saknas driv och om man väl får ett driv så är det kortvarigt. Känner mig så vilse, aldrig haft något genuint intresse och känner att det är fel på min hjärna, den samspelar inte med mig. Taskigt korttidsminne och grejor..

Imponerande att du avstår droger trots att det till största del alltid känns som skit. Droger har varit alternativet istället för självmord för egen del...

Ingen är väl helt säker på vad autism beror på. Men jag tycker vi kan vara överens om att något inte är som det ska. Genetisk defekt, syrebrist vid födelse osv. Det kanske sabbar en liten hjärnfunktion och barnet får autism. Visst, det kanske går att rätta till den funktionen med ett läkemedel så kanske. Men vi är ljusår ifrån det. Hjärnan är så pass komplex att inte ens de som forskar hela sina liv i ämnet fattar det. Ofta är det faktiskt så att de testar nått och det fungerar, men de förstår inte varför.



Drogar är rätt najs, men det blir ju ganska illa när ruset tar slut. Det man gör är att man tar lycko-känslor från framtiden som man sedan får betala tillbaka. Aldrig en långsiktig lösning.
Nu är jag emot alla typer av droger, det enda vettiga är att hitta glädjerus i riktiga livet. Det spelar ingen roll vad det är. Börja med en hobby, skaffa en tjej eller hitta jesus som några i tråden. Gör det dig lycklig, skit bra.

Hm, ja du, det har varierat allt som oftast i vilken grad relationen sträcker sig till personerna i fråga, men överlag så har jag inte haft större svårigheter med att umgås tillsammans med personer som har ADD eller ADHD. Så klart har man inte kommit överens med alla jättebra, men majoriteten har jag inte haft problem med, det kan samtidigt vara skönt att umgås med folk som är mer drivna än mig själv eller hur man ska säga, som får saker gjorda då man umgås om du förstår hur jag menar.

En av mina absolut bästa vänner misstänker att han har ADD men vill inte genomgå utredning men han har symptomen i den grad att misstankarna inte är helt obefogade. Men vi kommer otroligt bra överens tillsammans och har så gjort i snart 17 år nu.

Det är inget som jag direkt strävat efter, att i regel enbart umgås tillsammans med folk som har diagnoser utan det har bara blivit så genom hur livet tedde sig efter studenten. Jag har diagnosfria vänner också, men ja, de är i klar minoritet med ganska många procentenheter. Samtidigt har jag aldrig haft ett behov av många vänner, jag har lämnat vänskapsrelationer vind för våg som sedan runnit ut i sanden för jag inte har orkat bibehålla och värna om vänskapen. Så det blev en omställning att gå från att umgås med typ 3 personer innan jag hamnade på dagliga verksamheten för ca 12 år sedan till att ja, ha mången flera. Så länge man har vänner så lägger jag ingen vikt vid huruvida de är diagnostiserade eller ej.

Jag tror att det kanske kan vara av godo att försöka ha en bra ratio mellan diagnostiserad och icke-diagnostiserade vänner, i synnerhet för sådana som oss med AS kan ju vanligt neurotypiskt folk vara en hjälp i vardagen som "exempel" på hur man ska uppträda i olika situationer, vad som är socialt accepterat att säga etc... Spånar bara loss så här nu, vad tror du om det?

Ja, jag tror att det är väldigt bra för Aspergare att umgås med sk. "neurotypiska" (jag har lite svårt för det uttrycket, men kör på ändå). Särskilt för dom som inte gör det automatiskt via arbetslivet t.ex.

Själv vet jag rätt väl vad som anses vara socialt accepterat att säga, tror jag. Men jag är ofta alldeles för rakt-på-sak. Det händer ju att någon tar lite illa upp, någon gång ibland. Man "ska" ju ofta linda i det man vill säga i så mycket lull-lull.

Ett exempel jag kom att tänka på var när jag var hemma hos en kompis i somras. I hans nya lägenhet som han var ganska stolt över. Det första jag sa när jag kom in var: "Fan vad det är dåligt ljud här inne"
... det var ju sant (det var kalt och ekade där inne) och jag kände mig "illa till mods" av det jobbiga ljudet. Det var inte så att det blev dålig stämning eller så. Han vet hur jag är och jobbar tom. på ett gruppboende för Aspergare så han vet ju hur det (inte) funkar. Den där typen av kommentarer går det ju att sköta lite snyggare sas.

Känner igen mig i det du skriver ADD-jag.

Har också haft utseendet med mig men sen har jag hamnat i en situation då jag inte hade några vänner att introducera för min dejt och då ringde varningsklockorna hos denne så det gled ut i sanden.

Droger kändes som alternativet till självmord under min tidiga 20-års ålder.

Är också klumpig och saknar driv.

Har mycket svår ADD utöver Aspergers Syndrom eller autism nivå 1 som någon härinne skrev att det numera heter

Speciellt det här med att man ska linda in sin egentliga andemening i samtal är en sak som jag uppfattar som att det enbart försvårar vad motparten i samtalet vill ha sagt. Blir bara ännu ett lager utav gåtor att gissa sig fram till vad personen menar, ibland är det svårt som det redan är. Rakt på sak är den bästa vägen, men det är inte socialt accepterat hos gemene man och då blir det missförstånd i kommunikationen. Brukar säga till folk att säg som det är, rakt på sak så det blir lättare att förstå, men nej, det går inte hem hos folk.

Haha ja, ditt andra stycke där är talande för oss Aspergianer, inget som helst filter mellan tankegång till att tala genom munnen, på gott och ont. Och då är vi tillbaka till problematiken med att linda in orden kontra tala rakt på sak... Lätt hänt att man kan skapa dålig stämning, som i exemplet du drog upp med ljudet i din kompis lägenhet. Folk säger att de uppskattar uppriktighet och ärlighet, och det är något som Aspergianer tycks vara bra på, kombinationen av att vissa har oerhört svårt för att dra vita lögner, inget filter i hjärnan mellan tanke och vad man säger och svårt med att bädda in det man vill ha sagt i snyggare ordalag. Å andra sidan har man märkt att neurotypiska uppskattar uppriktighet och ärlighet bara till en viss gräns.

Tänker att om det inte hade varit en kompis lägenhet som du besökte utan någon annan som du inte har en lika stark relation till, så hade nog ditt uttalande inte fallit i lika god jord. Och då är man där igen, med att båda parter missförstår varandra... jävligt jobbigt det gånger då de väl inträffar. Man kunde ha skött det snyggare som du skriver, då man ser tillbaka i efterhand.

Ge ej upp mannen, ofta blir det bättre.

Låter jobbigt det där. Medicinerar du ADDn?