Morsan återupstod från de döda inatt. Vi var i hennes lägenhet jag och mina två bröder.
Det var god stämning och morsan hade gjort en stor smörgåstårta, som vi skulle fira hennes uppståndelse med. Men det var också ett jävla liv på utsidan ifrån alkoholiserade och knarkande ungdomar.
Mor blev förbannad, ställde sig vid fönstret som var öppet och skrek: "Håll käften på er förbannade skitungar."
Jag tyckte det lät onödigt hårt och bad henne lugna sig, innan jag hörde något från ungdomarna, som fick mig att tända till: "Stäng igen fönstret istället din äckliga kärring!"
Jag blev ursinnig och ropade: "Kommer det ett enda jävla ljud tilll, ifrån era horaktiga läppar, så kommer jag flå er levandes!"
Det blev en aning tystare nere på gården, med ett lågmält irriterat mummel ifrån kidsen emellanåt, under tiden vi avnjöt smörgåstårtan. Helt plötsligt, så var det fullt av bullrande ljud, ifrån mopeder och bilar på utsidan fönstret. Jag kollade ut och där var Ahmed, Mohammed, Abdullah och fan o hans moster. De var beväpnade med allt ifrån spikpistol till machetes. Jag tittade ut och där stod en skäggig, Jihadapa som demonstrativt riktade en spikpistol upp mot mig.
Jag blev givetvis rädd, men jag samlade mig och bad mina bröder att blanda mängder av molotovcoctails. Det tyckte både morsan och bröderna var en utmärkt idé. Sagt och gjort så hade vi även tillverkat primitiva vapen och kände oss beväpnade till tänderna. Men det var oroväckande tyst, på utsidan och jag anade oråd och gick för att se vad som stod på. Många var försvunna, men istället var det en kompis till min storebror, med ett följe av gangstrarna bakom sig. Jag nämnde detta lite i panik till min bror. Och han sa att det var illa för hans kompis hade också nycklar till lägenheten.
Innan vi hann reagera så stod hans kompis där och jag röt till han: "Vad är du för en jävla förrädare som bjuder in fienden till vårt hem?" Med vapen i hand klev vi tre bröder raskt fram mot fem skäggiga, svartmuskiga fula typer. Och svingade våra vapen vilt omkring oss och nedkämpade fyra stycken, snabbare än ögat. Den femte som var den fulaste och fetaste, hoppade ut genom fönstret från fjärde våningen, i ren skräck av vår vrede.
Vi sprang snabbt ner för att göra slut på det lilla liv som möjligen fanns kvar i honom.
Morsan var beredd att ge oss eldunderstöd, med molotovcoctails ifrån fönstret ifall några fler Jihadapor, skulle få för sig något dumt där nere.
Men till min upptäckt, så låg där istället en liten flicka på marken, som kämpade för sitt liv. Jag sprang fram och gav henne HLR, men förgäves. Den lilla flickan visade inga tecken på liv.
Det gick förbi två stycken white trash-brudar som hånade den lilla flickans död. De var säkert i kompani med Jihadisterna. Och jag förtvivlad över flickans död men förbannad över deras ondskefulla arrogans ropade: "Vänta ni bara, skrattar bäst, som skrattar sig själv till döds."
De svarade med något ytterligare hånfullt tillbaka.
Och drömmen bytte stämning fast i samma miljö, vi blev uppbjudna på fest, av någon ganska kraftigt byggd yngling. Vi bröder gick upp och välkomnades av ett gäng på tio personer. Åtta snubbar och två brudar. Det var något lurt och det tisslades o tasslades om oss.
"Vad är det frågan om?" Sa jag och ynglingen kollade elakt upp och svarade, att de hade bestämt sig för att alla åtta utmana mig och mina bröder på slagsmål. Vi godtog utmaningen, lillebrorsan är ju på riktigt elitbrottare och jag ganska duktig på att slåss, storebrorsan var jag mindre säker på. Men vi skulle nog klara oss ganska bra ändå. Vi gick ner på gården för att göra upp. Och det var en busenkel fight. De var lätt att förutse och parera deras urkassa slagkombinationer. Så de låg allihop på marken efter någon minut.
Vi bröder skrattade och gick iväg mot stan. Där stod Paolo Roberto och skröt om hur grym han var under sin tid som proffsboxare.
Vi växlade några ord med honom och berätta om allt, vi nyligen varit med om. Och han lyssnade storögt på.
Sen vaknade jag upp.
Det var god stämning och morsan hade gjort en stor smörgåstårta, som vi skulle fira hennes uppståndelse med. Men det var också ett jävla liv på utsidan ifrån alkoholiserade och knarkande ungdomar.
Mor blev förbannad, ställde sig vid fönstret som var öppet och skrek: "Håll käften på er förbannade skitungar."
Jag tyckte det lät onödigt hårt och bad henne lugna sig, innan jag hörde något från ungdomarna, som fick mig att tända till: "Stäng igen fönstret istället din äckliga kärring!"
Jag blev ursinnig och ropade: "Kommer det ett enda jävla ljud tilll, ifrån era horaktiga läppar, så kommer jag flå er levandes!"
Det blev en aning tystare nere på gården, med ett lågmält irriterat mummel ifrån kidsen emellanåt, under tiden vi avnjöt smörgåstårtan. Helt plötsligt, så var det fullt av bullrande ljud, ifrån mopeder och bilar på utsidan fönstret. Jag kollade ut och där var Ahmed, Mohammed, Abdullah och fan o hans moster. De var beväpnade med allt ifrån spikpistol till machetes. Jag tittade ut och där stod en skäggig, Jihadapa som demonstrativt riktade en spikpistol upp mot mig.
Jag blev givetvis rädd, men jag samlade mig och bad mina bröder att blanda mängder av molotovcoctails. Det tyckte både morsan och bröderna var en utmärkt idé. Sagt och gjort så hade vi även tillverkat primitiva vapen och kände oss beväpnade till tänderna. Men det var oroväckande tyst, på utsidan och jag anade oråd och gick för att se vad som stod på. Många var försvunna, men istället var det en kompis till min storebror, med ett följe av gangstrarna bakom sig. Jag nämnde detta lite i panik till min bror. Och han sa att det var illa för hans kompis hade också nycklar till lägenheten.
Innan vi hann reagera så stod hans kompis där och jag röt till han: "Vad är du för en jävla förrädare som bjuder in fienden till vårt hem?" Med vapen i hand klev vi tre bröder raskt fram mot fem skäggiga, svartmuskiga fula typer. Och svingade våra vapen vilt omkring oss och nedkämpade fyra stycken, snabbare än ögat. Den femte som var den fulaste och fetaste, hoppade ut genom fönstret från fjärde våningen, i ren skräck av vår vrede.
Vi sprang snabbt ner för att göra slut på det lilla liv som möjligen fanns kvar i honom.
Morsan var beredd att ge oss eldunderstöd, med molotovcoctails ifrån fönstret ifall några fler Jihadapor, skulle få för sig något dumt där nere.
Men till min upptäckt, så låg där istället en liten flicka på marken, som kämpade för sitt liv. Jag sprang fram och gav henne HLR, men förgäves. Den lilla flickan visade inga tecken på liv.
Det gick förbi två stycken white trash-brudar som hånade den lilla flickans död. De var säkert i kompani med Jihadisterna. Och jag förtvivlad över flickans död men förbannad över deras ondskefulla arrogans ropade: "Vänta ni bara, skrattar bäst, som skrattar sig själv till döds."
De svarade med något ytterligare hånfullt tillbaka.
Och drömmen bytte stämning fast i samma miljö, vi blev uppbjudna på fest, av någon ganska kraftigt byggd yngling. Vi bröder gick upp och välkomnades av ett gäng på tio personer. Åtta snubbar och två brudar. Det var något lurt och det tisslades o tasslades om oss.
"Vad är det frågan om?" Sa jag och ynglingen kollade elakt upp och svarade, att de hade bestämt sig för att alla åtta utmana mig och mina bröder på slagsmål. Vi godtog utmaningen, lillebrorsan är ju på riktigt elitbrottare och jag ganska duktig på att slåss, storebrorsan var jag mindre säker på. Men vi skulle nog klara oss ganska bra ändå. Vi gick ner på gården för att göra upp. Och det var en busenkel fight. De var lätt att förutse och parera deras urkassa slagkombinationer. Så de låg allihop på marken efter någon minut.
Vi bröder skrattade och gick iväg mot stan. Där stod Paolo Roberto och skröt om hur grym han var under sin tid som proffsboxare.
Vi växlade några ord med honom och berätta om allt, vi nyligen varit med om. Och han lyssnade storögt på.
Sen vaknade jag upp.