Citat:
Ursprungligen postat av
fasligt
Malcom K är inne på ett liknande resonemang i GP. Allt elände i mångkulturen med dess miljonhövdade bidragsprekäriat kan inte lösas med pengar, oavsett hur aptitligt de ekonomiska nådegåvorna presenteras. Det finns viktigare värden på spel, och dessa kan ingen prislapp sättas på.
En sak som länge slagit mig angående debatter om migration är hur det idag tas som så givet att frågor som inte går att koppla till BNP inte riktigt ses som ”seriösa”. Om Sverige enbart bestod av doktrinära marxister vore en sådan inställning lätt nog att förstå, men denna vana att se det som inte går att räkna i kronor och ören som något diffust och till och med moraliskt suspekt är lika vanlig på högerkanten. När diskussionen kommer in på svensk välfärd blir denna tendens extra tydlig, och invandrare ses mer som regel än undantag som en sorts välfärdsindustriella mulåsnor; det är liksom självklart att de på något sätt är till för att leverera billig arbetskraft till äldrevården, bara man lär dem nog svenska för att kunna upprepa enkla kommandon som ”hej” och ”dags för mat nu”.
[...]
För det första frågade man aldrig invandrarna om de faktiskt såg sig själva som små ekonomistiska mulåsnor, om de inte drömde om annat än att förbättra produktionen eller tillhandahålla lite snyggare siffror till nästa prognos. Hade man frågat hade man nog upptäckt att de var lika mycket människor som du och jag, med egna planer och preferenser som inte nödvändigtvis låg i linje med vad teknokraterna ville. För det andra frågade man inte den befolkning som redan bodde i Europa om de var okej med att samsas med – och i praktiken också konkurrera med - ”mulåsnorna” om jobb och statliga resurser, för att inte nämna att deras närhet skulle komma att medföra växande kulturella och sociala konflikter. Var man beredd att acceptera dessa konflikter, för att putsa på BNP-siffrorna?
[...]
I princip alla stora frågor som tidigare hade plats inom politiken – vilken sorts samhälle ska vi leva i? Vad är det goda livet? Vad innebär frihet? Kan en människa som saknar starka sociala band till familj, bygd och land egentligen sägas vara ”fri”? - har sedan länge bannlysts eller glömts bort, och kvar har bara funnits nickedockor, sorgliga figurer som vet hur man pratar om kronor och ören, vad ekonomin ”behöver”, vad som är ”rationellt”.
För ett par år sedan, när debatten om ”enkla jobb” var mer het än den är nu, vill jag minnas att någon kom med förslaget att flyktingar skulle kunna göra sådant som att stå i kassorna på ICA och packa kassarna åt folk. Det var ”rationellt” med sådana enkla jobb. På den tiden fanns det på tok för många människor som verkligen inte fattade att jag som svensk kanske hellre ville packa min egen matkasse än att sitta olustigt på toppen av nytt etniskt och ekonomiskt kastsystem som jag aldrig någonsin faktiskt bett om, hur ”rationellt” ett sådant än skulle vara.
https://www.gp.se/ledare/teknokratins-intellektuella-fattigdom-1.14525237
Om nu någon potentat skulle få för sig att fråga om svensken, eller europén, tycker "putsad BNP" är en skälig tribut för förlusten av sitt land, sin kontinent, sin civilisation till mångkulturen skulle svaret högst sannolikt bli ett rungande NEJ.
Barry Slisk fick en genuin WOW!-känsla av Kyeyunes text. Den pekar ut en ny riktning, eller öppnar upp en ny front, om man så säger.
Det nya frontavsnittet är det estetiska.
I intervjun med Thierry Baudet, som
Napoleon Snowball tog upp tidigare i tråden, dyker den estetiska frågan återigen upp:
”
Can you tell me what is at stake right now?
Civilization.
Western, Judeo Christian civilization?
I'm not sure it's very relevant to add the adjective “western.” It's just civilization we’re fighting for. The good, the true, and the beautiful.
But what are the pillars of civilization?
Well, I think ultimately the aesthetic is the highest criterion. Our movement, like every political movement, is therefore also an aesthetic one. And true beauty, in my view, recognizes both the uniqueness of the individual, of every single individual in his or her individual life story, yet it also offers a language, a musical language or a grammatical language, or indeed a visual language, that implies a common frame of reference. So the problem of embeddedness, the problem of the modern world, you could say, is implied in the approach one takes to the arts.”
https://www.weltwoche.ch/ausgaben/2019-13/artikel/edito-thierry-baudet-die-weltwoche-ausgabe-13-2019.html
Detta är motståndarsidans sannolikt svagaste punkt. Man har hittills byggt sitt narrativ nästan helt och hållet på någon form av rationalitet. Egenskaper som inte är mätbara, som skönhet, historisk kontinuitet, trivsel och känsla av mening, har man bortsett från. Låt mig illustrera med ett exempel: förstörandet av de svenska städerna under 60- och 70-talen.
När de sociala ingenjörerna planlade förintandet av svenska stadskärnor och fördrivandet av deras invånare, utgick man bara från mätbara värden: ”om vi river dessa kvarter, hur många kontor får vi plats med, hur många bilar kan då parkeras i anslutning till dessa? Hur många höghus ska vi bygga utanför staden för att rymma de som bodde här förr? Hur mycket sparar vi in i underhåll på att riva dessa gamla kvarter och bygga ett Domus istället?”
Ni ser: siffror, siffror, siffror… Var kommer människornas erfarenheter, drömmar, relationer och behov in i ekvationen? Ingenstans, är svaret. Det är kulturlösa talmassor utan intresse för de människor som skall leva i samhället man planlägger. Och detta har väl varit normativt tänkande under hela den långa socialdemokratiska hegemonin?
Det Kyeyune gör är att lyfta på förlåten till kulturen till människor av kött och blod. Han visar för det första hur deprimerande, ful och tom den socialdemokratiska utopin är. Men han legitimerar också den estetiska kritiken, det är faktiskt OK att kritisera det moderna, liberala, globalistiska projektet utan att behöva hänvisa till kostnadsposter.
Jag hoppas Kyeyune och andra skribenter följer upp detta spåret, att de vågar stå för åsikter som är renodlat estetiska: "jag gillar inte er utopi. Jag skiter i era bevekelsegrunder för att genomföra den. Det är bara det att jag inte känner mig hemma i den. Jag trivs inte i den."
