Citat:
Bara en (kanske OT) kommentar: De som utifrån en myndighetsroll bussar socialtjänsten på familjen med en orosanmälning riskerar att få en mycket ansträngd rellation därefter. I det här fallet handlar det om skolan, rektor och de lärare som gjorde vad de kunde för att de sjuka barnen skulle få undervisning. Hade då rektor eller berörda lärare gjort en orosanmälan på grunden "det här är en ovanlig lösning" och socialtjänsten kommit till familjen och stoppat hemundervisningen (eller skilt barnen från föräldrarna eller något annat ingripande) hade ju förtroendet mellan skola och vårdnadshavare rasat helt.
Här måste man fundera: Om en enstaka (mycket enstaka), närmast makaber och sensationell, händelse inträffat, skall man då skapa generella regelverk som är mycket ingripande för att fånga upp nästa sådan incident?
Här måste man fundera: Om en enstaka (mycket enstaka), närmast makaber och sensationell, händelse inträffat, skall man då skapa generella regelverk som är mycket ingripande för att fånga upp nästa sådan incident?
Ja, det är ju detta dilemma som vi har att leva med: ska man göra en orosanmälan trots att man riskerar att förlora eller försämra relationen till barnets föräldrar? Svaret är att man alltid är skyldig att göra en orosanmälan vid misstanke om att barn riskerar att fara illa. Det är barnet som allting handlar om - inte föräldrarnas reaktioner (ilska, sorg, frustration) över att anmälan görs, och inte heller risken för att det ska uppstå osämja anmälare och förälder.
Det ska mycket till innan föräldrar skiljs från sina barn och att barnen placeras i familjehem, och det är inte heller syftet med orosanmälingar. Syftet är alltid att undersöka vilka former av stöd som familjen behöver.
En inte helt ovanlig orsak till att en orosanmälan görs, är att föräldrar inte kan eller vill söka efter adekvat hjälp till barn som behöver det. Eller att föräldrar inte förmår eller vill samarbeta med de personer som kan hjälpa.
Om föräldrar försummar att söka adekvat vård /hjälp/stöd utifrån barnets behov, så blir det en form av omsorgssvikt.
Och nu blir det hypoteser igen:
Om jag hade varit undervisande lärare i Bjärred kanske jag hade funderat över följande: såg föräldrarna verkligen sina barn, förstod de barnens behov och agerade utifrån de behoven? Barnen kanske behövde sjukgymnastik, en samtalskontakt, mer variation i tillvaron, stimulans utifrån - ja, allt som barn generellt kan behöva. Fick flickorna dessa behov tillgodosedda? Hade föräldrarna tid och ork att hjälpa barnen med organisering och genomförande av nödvändiga aktiviteter, med tanke på att de (föräldrarna) arbetade heltid? Var det rimligt att lämna två sjuka barn ensamma hela dagarna, frånsett kontakten med lärarna?
Om jag kände tveksamhet inför att barnen fick vad de behövde i hemmet så hade jag kunnat göra en orosanmälan utifrån det - även om barnen var hela, rena och inte blev slagna. Förhoppningsvis hade socialtjänsten bedömt att en utredning av situationen var nödvändig, och det hade blivit insyn i familjen.
Och ibland är det ju faktiskt nödvändigt att barn skiljs från sina föräldrar - det hade ju varit väldigt befogat i Bjärred, det vet vi nu, med facit i hand.
Men, som du säger: visst hade det varit knepigt för skolan - det skulle ju kunna uppstå en situation där skolan liksom "anmälde sig själv". Om skolan anmält att barnen var för isolerade, så kunde det ha slagit tillbaka mot dem själva, dvs mot skolan. Skolan kunde sägas ha bidragit till den isolerade situationen - även om hemundervisningen givetvis anordnades för allas bästa och i god tro. Och om föräldrarna inte klarade av att hantera situationen med två hemunderivsande barn, så var det ju föräldrarnas ansvar att be om hjälp. Om de inte sökte efter hjälp fast barnen behövde det - då hade det varit naturligt att göra en orosanmälan.