Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Dom enda som försöker glorifiera en mördare är dom som försöker göra henne till ett mordoffer i stället. Hon valde att dö liksom den andra mördaren.

Inte mycket som är rätt i det jag fetat. Vi VET att utredningen är på minst 367 sidor och det är 2 som är strypta och en som dött av kvävning. Du kan jämföra med trippelmorden i Västra Frölunda, den FUPen är på 520 sidor (och då ingår alla förhör av gärningsmannen).

Just det där sista kommer vi aldrig att veta. Och inte därför att polisen inte berättar för oss, men därför att de enda två personer som vet är döda. Kanske hon vill inte dö ändå - trots allt. Det är kanske så att man tycker att någon som har planerad att döda sina barn förtjänar att dö. Men det finns inte dödstraff i det här landet. Man kunde tro att den som verkligen vill dö, klara att ordna det själv. Vad kommer det där att få hjälp egentligen ifrån? Det är någons föreställning att så måste det vara. Jag undrar om den hypotesen någon gång har använts där en person hittats strypt.

Jag tänker på den kvinnan i Canada som var med i planering av familiciden, men ändå ringde till SOS-larmet när hon höll på att förblöda - även om resten av familjen var död. Hon fick livslångt, visst. Men hon valde det framför döden.

Jag lider inte av storhetsvansnne. Jag personligen kan inte få fram svaren. Däremot förlitar jag mig på dom som kan.
Polisen talade om ”hårt ansatta föräldrar” Barnen nämdes inte. Bara deras sjukdomar.
Jag skrev inte att polisen sa barmhärtighetsmord men kontentan av det dom sa blir det. Genom att säga hårt ansatta föräldrar och genom att hänvisa till sjukdomar som då på något sätt skulle göra det legitimt.

Instämmer i din fråga i slutet av din text: "vad är det egentligen som förklaras?"

Ja - vad??

Jag tror att vi är många som uppfattar beskrivningen "hårt ansatta föräldrar" som anstötligt. Det leder tankarna till en vädjan om förståelse eller ursäkt för föräldrarna. När man har det så svårt så...

Hur hårt ansatta var då inte barnen? Förmodligen förskräckligt mycket mer ansatta än föräldrarna.

Det är din tolkning och din personliga kontenta som du redovisar. Du förlitar dig på ”dom” som kan få fram svaren men inte på polisen? Du tror mer på några anonyma skribenter på flashback än poliser som står upp personligen för sina uttalanden och slutsatser......

Jag har markerat bumerangen i ditt inlägg, den som gäller din föreställning. Det gemensamma gärningsmannaskapet är resultatet av en polisutredning. Vad bygger din föreställning på? Bara dina egna fördomar och känslor.

Nu menade jag inte anonyma skribenter på fb utan grävande journalister.

Nu vet jag inte varifrån du får dina uppgifter, men en paginering i de få sidor vi fått är sid 367. Så det är absolut minsta antalet. Jag kan tro att den ligger på ca 400-500 sidor. Här gällde det att motbevisa det som var synbart uppenbart. Men trots att man utförde denna undersökningen som en mordutredning, vilken som helst, så kom man till konklusionen att det var som det såg ut att vara. Dvs två mördare inom familjen.

Varifrån du fått att "andra mordutredningar har 3000 sidor" stämmer också mycket dåligt. Ett spaningsmord kan ha 1000-2000 sidor. Ett mord där gärningsmannen är känd blir det mindre. I Tovamålet blev det, om jag minns rätt, 800 sidor. Men jag kan minnas fel. Där fanns ett tilläggsprotokoll också.

Sen beror det på vad som skett osv. Det är väldigt olika. Du vet inte vad du talar om.

Dom verkar inte gräva särskilt djupt när dom inte har hittat en enda anhörig som protesterar mot polisens utredning eller slutsatser. Polisens utredning bygger till stor del på förhör, det finns mig veterligt ingenting som hindrar journalister från att göra samma sak. Men det verkar faktiskt inte finnas särskilt mycket intresse....

Intresse finns det garanterat. Men journalisterna vill alldeles säkert gräva i och kontrollera de uppgifter de kanske lyckas få fram, innan de skriver något om bjärredfallet.

Bra, för allt annat skulle vara usel journalistik.

Men jag är säker på att vi kommer få läsa om fallet inom en inte alltför lång framtid.

Barnen får inte bara försvinna ut i ett stort Ingenting. De har levt 11 resp.14 år och förtjänar upprättelse och att deras röst blir hörd, varfifrån den än kommer. Är övertygad om att flera har pratat med barnen. Kompisar och släkt. Eller nån utifrån, typ en "hjälpare" av nåt slag = skolkurator eller kanske rent av en psykolog? Kanske även skolan kan lätta på förlåten?