Att själva bruket av narkotika är ett brott är långt ifrån självklart i en juridisk mening. Det är möjligen enda självskadebeteende som är kriminaliserat. Narkotikamissbruk är samtidigt självmedicinering då det har bakomliggande orsaker såsom psykisk sjukdom, ohälsa och störning. Förståeligt leder kriminaliserad självmedicinering och självskadebeteende till att göra situationen än värre för dem som har en bakomliggande problematik.
Den narkotikapolitiska debatten i Sverige har inte kommit längre än att beröra avkriminalisering av bruket. I flertalet andra europeiska länder är bruket inte kriminaliserat. Där handlar diskussionen om att avkriminalisera eller erbjuda alternativ till straff för innehav för eget bruk, som har visats i bland andra Tyskland, Portugal och Tjeckien vara framgångsrikt för att minska narkotikaproblem såsom brottslighet, sjuklighet och dödlighet.
Fokus på narkotikabekämpningen bör vara utifrån FN:s narkotikakonventioner som handlar om att bekämpa tillverkning, distribution och försäljning av illegal narkotika, inte ge sig på missbrukarna som är narkotikans offer vilket inte heller konventionerna syftar till. Tvärtom så uppmanas medlemsländerna att inte straffa individer för narkotikamissbruk.
Sverige har gått ett steg längre än flesta andra länder genom att narkotikabruk kriminaliserades 1988. Sedan dess har det blivit allmänt vedertaget att missbrukare ska jagas, gripas och straffas trots att det har lett till flest kriminaliseringar, ett mer utbrett problematiskt bruk och bland den högsta narkotikadödligheten.
Kriminaliserat narkotikabruk är ett ”hittepå-brott” med ett ”hittepå-straff” från 1988 respektive 1993 vilket tydligt saknar offer om inte missbrukaren avses. Med kriminaliseringen behandlas missbrukare som brottslingar istället för som sjuka individer. Den formar synen på missbruk som en brottslig handling istället för symptom på bakomliggande problematik.
Ofta förklaras och förenklas narkotikamissbruk med narkotikans egenskaper utan att inse den bakomliggande psykiatriska problematiken. Så länge den inte utreds och behandlas blir det svårare att komma till rätta med narkotikamissbruket vilket bland annat visas genom återfall i missbruk även då behandling har genomförts.
Med kriminaliseringen har missbruket blivit en uppgift för polisen istället för sjukvården. Det är kanske den främsta anledningen till att narkotikaproblemen inte minskar. Att det ska vara så svårt efter decennier med kriminalisering att komma till insikt att det är utsiktslöst. Så länge förändringen uteblir kommer nästföljande generationer att ärva problemen som vi idag vet, genom erfarenheter i andra västeuropeiska länder, kan minskas med en narkotikapolitik som inriktas på vård istället för straff.
Kriminaliserat narkotikabruk leder till att det döljs och fångas upp för sent. Missbrukare passerar under polisens radar vilket i förlängningen inte minskar narkotikaproblemen. Tvärtom bidrar den förklarligt till att öka både brottslighet och sjuklighet. Det säger sig självt att det är svårt att förebygga problem som är dolda.
Genom kriminaliseringen skapar samhället brottslingar, inte så få till antalet heller då det anmäls tiotusentals ringa narkotikabrott varje år. Vad det stora antalet anmälningar egentligen leder till utreds inte, vilket är märkligt med tanke på att drogbruk alltid har förekommit och kommer att förekomma i en värld som aldrig blir fri från droger.
Förutom att kriminalisering bidrar till stigmatisering, utanförskap och försämrad samhällssyn kan det knappast heller vara en överraskning att människor som behandlas som brottslingar beter sig som sådana. Begrunda att mer än tredjedel av alla som sitter i svenskt fängelse har ringa narkotikabrott i sitt bagage. Hur många som inte skulle ha hamnat där om de tidigare i livet inte hade kriminaliserats genom missbruket och istället behandlats som sjuka individer tåls att fundera på.