Citat:
Ursprungligen postat av
WordWarrior
. Efter så många år i debatten börjar vi äntligen närma oss pudelns kärna, och det är faktiskt oerhört intressant! Kvinnors motstånd mot en korrekt verklighetsbeskrivning fascinerar verkligen. Kvinnor är verkligen svåra att förstå sig på.
Jag tror att det är för att de flesta av oss män - vi med den dåliga tendensen att romantisera och därmed skapa något bättre än verkligheten omkring oss - faktiskt äcklas av verkligheten (och även då: oss själva!), kvinnor vill inte att vi äcklas av dem.
Jag tror att det här är någonslags djupare paradox som vänder ut och in på allt vi vet om "disgust sensitivity".
Alltså män äcklas av tanken att just det "fina i deras liv" (mamman, frugan, dottern) går igång på allt det där äckliga smutset som de kanske inte hade något emot att se när det bara var en "cool grej". Kvinnor å andra sidan drar igång på smutset i mannen, men gillar inte smutset någonannanstans. Lite som taos symbol där det vita har en svart prick och det svarta en vit prick (allt innehåller varandras motsatser).
Det är moder-madonna grejen i för sig, men den har djupare dimensioner. Bortom religiositet (som antagligen bara är en projektion av något mycket djupare biologiskt). Det handlar kanske om ifall något ens är värt att kämpa för i livet eller ifall allt är en "äta/bli uppäten" värld -kvinnan måste spela lite kring att det finns något finare med livet än så, mannen måste anstränga sig att tro på det. Kanske de rentav gör det till någon sanning tillsammans, eller så drömmer jag nu igen.