Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Jag ser egentligen ingenting i den familjen som var normal. Av det som kom fram - i alla fall inte det sista året. Normalt jobb, ja, krävande, ja, ansöker om befordring när familjen här det svårt, visst, men litt udd prioritering med facit hur det gick - 1.4 Mio i bisysslor 2017 - inte normal - tycker jag. Särskild inte med tanke på att man inte verkade orka med sitt ordinarie jobb.

Man kan jobba för att leva och man kan leva för att jobba.

Problemet med föräldrarna verkar vara att jobbet, anseendet och statusen var viktigast av allt och barnens sjukdom blev därmed en käpp i livshjulet.

Den typen av problem kunde de helt enkelt inte klara av. Deras värld brakade samman och allt blev kolsvart.

Så sorgligt. Framförallt för flickorna som mördades för att de inte passade in i mallen.

Seminariet var tänkt att äga rum både den 9 och 12 jan:

Från polisens sida på FB. Polismännen som var först på plats berättar
https://www.facebook.com/288883917816578/posts/2136816759689942/

Delar upp texten i två inlägg


Ta några minuter och läs det gripande reportaget om när två kollegor fann en hel barnfamilj död i Bjärred, Skåne.

”VAD FAN ÄR DET VI HAR SETT?”

Hampus Olofsson och Fredrik Andersson trodde att de bara skulle knacka på och kolla läget. Istället hittade de en hel barnfamilj, utplånad. För första gången berättar poliserna sin historia.

På eftermiddagen, tisdagen den 9 januari 2018, satt Hampus och Fredrik i bilen vid McDonalds i Lomma och åt stödburgare. Cheeseburgare för tio kronor som är så billiga att det lönar sig att köpa flera stycken. Egentligen var de inte så hungriga, tanken var att säkra upp ifall det skulle hända något stort under arbetspasset. Hittills tydde inget på det.

De pratade om hur helgen hade varit när en operatör från RLC, regionala ledningscentralen, ringde för att höra om de kunde ta ett så kallat kontrollärende.
En medelålders man hade inte kommit till sitt arbete och patrullen ombads åka och knacka på mannens villa. Det var ett rent rutinuppdrag, 9 av 10 gånger är det inget som har hänt och när Hampus och Fredrik började köra iväg från McDonalds återgick de till att småprata om helgen. Hampus satt vid ratten och Fredrik passade på att göra några slagningar. Det fanns inget i polisens register på mannen, han tycktes vara en helt vanlig person med fru och två barn.

Efter 20 minuter var de framme i ett prydligt villaområde med tegelhus i 80-talsstil i Bjärred, strax utanför Lund. Snart hittade de ett hus med två bilar parkerade utanför och Fredrik gjorde för säkerhets skull en slagning på den ena av bilarna också. Det var lugnt och tyst och fortfarande ganska ljust ute.

När de klev ur bilen och blickade mot huset, upptäckte de att hela bottenvåningen var nedsläckt och nästan igenbommad. Alla persienner var neddragna på ett sätt som gör att man tänker att här bor en människa i kris. Kontrasten mot ovanvåningen kunde inte bli större. Där var persiennerna uppdragna och prydnadslamporna lyste i fönstrena. De båda poliserna reagerade över att det var märkligt men drog slutsatsen att mannen, och kanske också hans familj, måste vara på ovanvåningen.

Hampus gick fram till den låsta ytterdörren och ringde på. Inget svar. Han började knacka, och sedan banka på dörren.

"Kollade vi om de har någon släkt i närheten?" sa han vänd mot Fredrik. Båda bilarna var ju parkerade på uppfarten, de kan inte vara långt borta.

Fredrik började gå runt huset och upptäckte att persiennen i köksfönstret till vänster om ytterdörren inte var helt neddragen. Längst ned fanns en glipa på några centimeter, så han trängde sig in i rabatten, satte sig på huk, tog fram sin ficklampa och började lysa in i det kolsvarta köket. I ficklampans sken såg han tallrikar staplade på diskbänken, som om familjen precis ätit middag och låtit disken stå.

Fredrik fortsatte svepa med ficklampan så mycket han kunde genom glipan. Plötsligt hörde Hampus hur hans kollega drog häftigt efter andan och ryggade bakåt så snabbt att även Hampus ryckte till.

"Hampus! Du får komma och titta på det här!" kom det kort och skarpt från Fredrik.

Hampus tog sig in i rabatten och böjde sig fram för att kika in genom glipan. Med hjälp av sin ficklampa kunde han urskilja en död manskropp där inne. Polisernas tankar gick genast till mannens familj:

"Satan. Nu blir det dödsbud till hans fru och barn". Då var de fortfarande ovetande om vad de snart skulle upptäcka.

Patrullen ropade in till RLC vad de hade hittat. På torr polisprosa sammanfattades ett människoöde: "Ja då har vi en person avliden här".

I polisers vardag är självmord inget ovanligt och eftersom det syntes tydligt att mannen redan var död, var det ingen brådska att försöka ta sig in och rädda liv.

Efter någon minut återkom RLC-operatören ändå med beskedet: "Gå in i huset, vi skickar yttre befäl till er". Patrullen fick också en egen insatskanal på radion.

Hampus och Fredrik gick runt huset till en glasad altandörr som Fredrik slog sönder med sin batong. Han stack in handen, öppnade dörren från insidan och gick långsamt in i det nedsläckta huset med Hampus bakom sig. Det var så lugnt och stilla att ingen av dem tänkte att det kunde finnas något hot. Ändå smög de fram försiktigt, vägledda av ficklampornas ljuskäglor. Ute började det skymma.

"Polis! Är det någon hemma?" ropade de rakt in i mörkret. Inget svar. De fortsatte fram mot en tvättstuga som ledde in i köket, där de visste att den avlidne mannen fanns. Med låga röster la patrullen upp sin plan: "Vi går fram och tittar, sedan tittar vi inte mer på honom". Det var både en polisiär prioritering och ett sätt att skydda sig själv.

Framme vid köksdörren hittade Fredrik lysknappen på vänster sida och plötsligt badade rummet, och mannen, i ljus. När patrullen konstaterat att han verkligen var död, började de söka igenom villan enligt samma metod som när man befarar att en gärningsman finns där. Alla dörrar var stängda så när som på en liten glipa, så poliserna tog sig försiktigt fram rum för rum, puttade upp varje dörr och kikade hastigt in innan de ställde sig i dörrhålet. I både Hampus och Fredriks huvud loopade samma tanke: "Hoppas hustrun och barnen är bortresta. Hoppas de är hos mormor och morfar."

Det som sedan skulle komma, fanns inte i deras värld.

De tittade in i ett badrum. Tomt. En garderob. Tomt. Så gick Hampus fram till ytterligare en dörr, puttade upp den, och utbrast "Fuck!" Fredrik tittade upp mot sin kollega, som förklarade: "Här ligger mamman." De båda poliserna tittade in i ett sovrum där en avliden kvinna låg nerbäddad i en säng.

Med ens förändrades läget helt. Nu var det inte längre "bara" ett självmord. Nu var det troligen ett brott och tankarna rusade hos Hampus och Fredrik. Hade maken haft ihjäl hustrun, och lagt henne här? Och barnen! Var är barnen?

Poliserna backade ut och kontrollerade det sista rummet som fanns på undervåningen. Tomt. Rädslan började komma krypande, trots att de var övertygade om att ingen gömde sig någonstans och siktade på dem.

Fortsättningen

De båda poliserna tog en mikropaus i köket för att göra upp en plan, för inget var längre som de hade förväntat sig. "Fan! Vi har hela övervåningen kvar!" Fortfarande var patrullen övertygad om att barnen inte kunde vara hemma, visst måste föräldrarna ha lämnat bort dem till någon släkting!? Åtminstone intalade de sig det.

När poliserna rapporterade över radion märkte de direkt hur intresset på andra sidan steg. Operatören började ordna med kriminaltekniker och yttre befäl, som fortfarande var på väg, informerades. Hampus och Fredrik gav varandra en blick som sade att okej, nu tar vi ovanvåningen, nu kör vi bara så vi får det gjort.

På väg till ovanvåningen var de tvungna att passera den avlidne mannen en gång till. Poliserna rörde sig varsamt förbi för nu gällde det att låta allt vara så orört som möjligt. Hampus och Fredrik tog sig upp för en svängd furutrappa som ledde till vardagsrummet på andra våningen. Där flödade ljuset och i ett hörn stod ett legobygge. På golvet låg en nalle.

Båda poliserna var på helspänn och tittade sig omkring. Till höger såg de fyra dörrar, varav två som låg bredvid varandra var helt stängda. På dem satt färgglada bokstäver, som bildade varsitt flicknamn. Hampus och Fredrik ställde sig vid varsin stängd dörr, tittade på varandra, bad en liten bön inombords att det inte skulle finnas något där inne, räknade till tre och öppnade samtidigt.

När de tittade in i flickrummen, var det som att luften gick ur Hampus och Fredrik. Som att allt med ens blev tomt. I varsin säng låg två döda flickor.

Fredrik behövde inte fråga sin kollega om han hade sett samma sak, det räckte med Hampus blick. Han famlade efter radion för att rapportera och lyckades få ur sig orden, även om hans minne av det efteråt är helt svart.

I en bil på väg mot platsen satt yttre befäl Jonas Persson och kollegan Hanna Mårtensson och lyssnade. När Hanna hörde hur Fredriks röst höll på att brista, blev hon alldeles blank i ögonen.

Hampus och Fredrik fokuserade nu på att ta sig samma väg ut, utan att förstöra något på vägen. De tog trappan ned, passerade den avlidne mannen ännu en gång, och låste upp ytterdörren. Utanför villan slog den kalla vinterluften emot dem och patrullen blev stående, helt uppgivna.

"Vad fan är det vi har sett?" Hampus och Fredrik började spåna med varandra, testa olika teorier om vad som kunde ha hänt som alla var lika meningslösa, men som fyllde något slags bearbetningssyfte där och då. Ett sätt att strukturera tankarna.

Efter några minuter kom Jonas Persson och Hanna Mårtensson, som redan visste vad kollegerna hade sett, fram till huset. De tog över direkt.

"Vi spärrar av hela tomten. Ni två går och sätter er i bilen".

Tacksamma sjönk Hampus och Fredrik ner i sätena. Där blev de sittande i timmar.

Ett år har gått sedan en hel familj hittades död i en villa i Bjärred. Händelsen blev en riksnyhet som skakade Sverige, eftersom det visade sig att föräldrarna i samförstånd hade planerat och tagit livet av sina barn och sedan sig själva. När poliser från grova brott i Lund kom till villan, hittade de bland annat ett testamente, ett usb-minne och sammantaget tydde fynden på att allt var planerat sedan en lång tid tillbaka.

– Vi såg inget av sakerna när vi sökte igenom huset. Det är märkligt hur sinnena smalnar av, säger Hampus Olofsson.

När Hampus och Fredrik blev avlösta den där dagen och fick sätta sig i polisbilen utanför huset, började de rita på en enkel skiss över huset och fyndplatserna till kriminalteknikerna. Utanför bilen såg de hur nyfikna människor började samlas, plötsligt skulle alla gå ut med hunden.

En man ställde sig vid de höga häckarna som skiljer tomterna åt och började hoppa så högt han kunde för att se in, men då kastade sig Hampus på tutan.

– Huset var avspärrat. Han hade inget med det att göra.

En annan man knackade på rutan till polisbilen och försökte vara lite rolig: "Det är väl ingen som blivit mördad va!". Fredrik gjorde bara en avvärjande gest med handen och rullade upp rutan.

– Han menade så klart inget illa, men det blev så opassande. Egentligen hade jag lust att svara att "jo du, det är faktiskt människor som blivit mördade".

Bortsett från det, fick han och Hampus vara ifred. På håll såg de hur gatan fylldes av journalister och fotografer men yttre befäl bad dem att hålla sig på avstånd, vilket de också gjorde. Hela maskineriet med kriminaltekniker och utredare från grova brott drogs igång.

– Det var väldigt skönt när Jonas och Hanna kom och tog över. Det gjorde de fantastiskt bra. Jag och Hampus blev helt fredade och fick bara sitta tillsammans. Vi hade delat samma intryck, samma syner, säger Fredrik.

Efter en lång väntan fick de köra till stationen i Lund för att skriva varsitt pm. De tackade nej till det inre befälets erbjudande om att få träffa en psykolog, det var varandra de behövde. Och kollegerna.

– Folk kom och frågade hur det var med oss, om de skulle hämta mat eller kaffe. Sådana små grejer betyder jättemycket. Kollegerna var väldigt intresserade av vad vi varit med om, men ingen ställde någon påträngande fråga, säger Hampus.

Sent på kvällen kom en utredare från grova brott till stationen och höll en kort dragning om vad man visste. Det var inte mycket, men tillräckligt många pusselbitar för Hampus och Fredrik.

– Det var skönt att få svar på sina frågor och slippa spekulera, säger Fredrik.

Under kvällen höll de ett litet avlastningssamtal ihop med Jonas och Hanna och ytterligare en patrull.

– Hanna var så gullig. Hon visste att både jag och Hampus bor själva så hon erbjöd oss att komma och sova hos hennes familj. Det fanns en väldig omtanke hos alla kolleger, säger Fredrik.

Han och Hampus valde ändå att åka hem strax efter midnatt, men ingen av dem kunde sova. Fredrik låg ensam i sin lägenhet och vred sig till 04.30 på morgonen. Han stirrade i taket och ville inte sluta ögonen för då fick han upp flickornas ansikten på näthinnan.

I en annan lägenhet försökte Hampus sova, men det gick trögt. Dagen efter skulle de jobba igen, men i olika turer. Yttre befäl ordnade dock så att Hampus och Fredrik fick åka ihop och när de ropade upp sig mot ledningscentralen svarade operatören att "vi vet vad som hände igår. Vi ska försöka freda er från tunga ärenden".

– Vi fick två dagar tillsammans där vi i princip kunde åka runt och prata om detta. Vi pratade också om annat, vilket var rätt skönt. Allt var väldigt bra hanterat, säger Fredrik.

De tog även en sväng till Bjärred och körde förbi huset. Där fanns mängder av tända ljus, blommor och nallar. De stannade en liten stund med bilen och tittade, utan att säga ett ord.

Både Fredriks och Hampus tankesätt har förändrats efter händelsen. På Polishögskolan lär man sig hantera gisslansituationer, skolskjutningar och terrordåd – dramatiska situationer där det värsta tänkbara sker. Hampus poängterar att det finns många kolleger runt om i Sverige som har fått betydligt blodigare synintryck från ärenden som de varit på. Grov misshandel. Styckmord. Men de båda har insett att det värsta tänkbara även kan ske i rena rutinärenden, när den mentala beredskapen är noll.

– Den insikten har satt sig hos mig, det har jag alltid med mig numera, säger Fredrik.

Kanske hade en sådan beredskap varit till hjälp när de stod utanför villan i Bjärred.

– Då hade jag nog inte stått där och känt mig helt tom. Redan från dag ett i yrket började man inse hur det faktiskt står till i samhället, att så många människor mår dåligt. Det har fått mig att inse hur bra jag faktiskt har det och jag kan strunta i petitesser som är stora för andra. Det är inte att vara känslokall, det är att uppskatta det lilla, säger Fredrik.

Hampus berättar om ett annat ärende i Helsingborg när en äldre man skulle hoppa framför tåget. Poliserna lyckades hindra honom och efteråt satt de länge och pratade. Det visade sig att mannen bodde i en villa i mångmiljonklassen och hade fru och barn. Ändå sade han att "jag har mått dåligt i 30 år".

Text av Åsa Erlandsson.

Från tidningen Svensk Polis: https://tidningensvenskpolis.se/

Vi påminner om god ton i kommentarerna.

Inspektör Reine Berglund

Inget om miljöskatt ser det ut som.

Lite tvärtom, tycker jag. Det mest skrämmande är att de kanske var så häpnadsväckande normala, iaf utåt sett.
Ponera att jag och de hade sammanstrålat nånstans på semester. Vi hade musikintresse gemensamt och säkert en del gemensamma bekanta. Vi kanske skulle bli vänner på FB och lajkat varandras inlägg. (Min man säger att jag har en vidunderlig förmåga att dra till mig all sortens knäppa människor. Det kanske ligger ngt i det :-)
Vem mår inte dåligt emmellanåt eller - ve och fasa! - råkar ha flottigt hår ngn dag? Men släkt, vänner, kollegor - Ingen märkte ngt, iaf ingenting att slå larm om på direkten.
Ibland undrar jag hur många människor omkring mig, helt random people - bekanta som obekanta - går runt och brottas med morbida tankar att dö eller döda..

Givetvis finns det en förhistoria i det här fallet, beslutet att avsluta samtligas liv kom ju inte som en plötslig ingivelse, frågan som är svår att besvara är ju vad som får två människor att komma så snett i sina bedömningar över livet som just de två här i Bjärred?

Besvikelse och missmod efter kontakter med sjukvården tror jag spelar en helt avgörande roll i fallet.

Att kontakter med vården och dess efterspel har ett avgörande betydelse i fallet - absolut!
Jag undrar bara på vilket sätt: fick familjen för lite hjälp eller tvärtom - alla lyssnade för mycket på föräldrarna?
Jag har inget svar, bara en stilla undran...

För lite är mitt svar eller så kunde de som levererade svaren inte formulera sig på ett sätt som gav föräldrarna det hopp de så intensivt sökte.

Känns lite som om de letade efter den heliga graalen i sitt jagande efter bot för sina döttrar.

Jag läste på lite kring coroners och även hela rapporten om fallet Hunt. Jag hade gjort vissa felaktiga antaganden och varit lite korttänkt, vilket ledde fel, och begriper nu det hela bättre, tror jag.

Grundbulten tycks trots allt vara att coroner motsvarar rättsläkare (-myndighet), som alltså kopplas in vid nästan alla dödsfall för att säkerställa dödsorsak — oavsett, eller vid sidan av, ev. polisiärt intresse i dödsfallet. Traditionellt har detta inte legat under polismyndighet, och bör väl inte göra, utan sorterar ytterst (i Sverige) under rättsmedicinalverket. Det är då också att uppfatta som skilt från brottsutredningens (och alltså åklagarmyndighets) intresse av liket och dess skick och spår på detta. En rättsläkare kan sen då jobba i samma lokaler som kriminaltekniker, eller strax intill eller på ett sjukhus eller på en egen ”station”, beroende på behov och resurser etc. I detta tidiga skede är (utredning av) dödsorsak och dödssätt ett primärt statsintresse, skilt från räddnings- o ordningsmakt edyl. Och andra medborgare och tjänstemän är förpliktigade att anmäla dödsfall till rättsläkare om vissa kriterier gäller. Och det inte finns noll skäl att anta annat än en naturlig död. m.m.

Rättsläkare avgör då (i praktiken om inte annat) att brott inte kan uteslutas. Varpå polis/åkl. meddelas om detta.

I många fall må tågordningen i praktiken vara lite blandad, då brott är högst uppenbart, men formellt går det till så. (Tyvärr kan även det omvända ske, om det är kräftpremiär i trakterna kring Granliden och Uppsala, och då kan liket bli liggande o möller slipper straff.)

Detta är kanske uppenbart för många iofs....

Så, för att komma till saken, så är Coroner’s court of New South Wales, som utredde familjen Hunts hädangång, en delstatlig (australisk) form av rättsmedicinalverket, underställd delstatens parlament och dito högsta domstol, och skulle väl i Sverige då sortera under Länsstyrelsen på ett ungefär, och en domsaga/domkrets även om det blir lite ojämförligt. (Vill man lägga lite mer grädde på moset kan man konstatera att coronern i NSW även har en anstrykning av socialstyrelsen/ surgeon general eldyl över sig då den ofta finner anledning att rekommendera folk att inte bada med hårtorken, eller nästan så.)

Sen får man då vad gäller fallet Hunt konstatera att dödsfallen ”blivit kvar” eller återvänt till coroner-myndigheten då ingen funnits tillstädes för åklagarmyndigheten att åtala (vilket i det australiska fallet tycks kunna handla om mer än bevisligen döda GM — nämligen de som är utanför lagens räckvidd, vare sig i himlen eller i öknen, bland urbefolkningen, surfandes, eller i bergen eller i andra delar av samväldet, eller utanför.). Det finns alltså en viss möjlighet att tillskriva en död (eller försvunnen?) GM skuld hos coroner, i fall som aldrig skulle gått till åtal. Men inte (i NSW) att hålla någon (levande) rättsligt ansvarig, med följd av omfattande inskränkning av dennes civila rättigheter — i så fall går saken vidare till åklagare.

För det andra så leder inte alla dödsfall i NSW till en ”inquest” med publicerade handlingar som resultat. En ”inquest” är en undersökning med drag av både (rättslig) förundersökning och haverikommission där offentliga utfrågningar/hearings ingår, i egna rättssalar, som ser ut att handla om att jämka eller försona ev. divergerande synsätt mot ett övervägande, som blir coroner-myndighetens beslut och avgörande (”magistraten” är myndighetschef, ”state coroner” (delstatscoroner) är utredningsledare — nåt sånt). Materialet som obligatoriskt publiceras som avslutning efter ett inquest-avgörande är beskrivande, utförligt narrativt speglande och sammanfattande till karaktären, utan att dölja delade meningar etc., men med tillräckliga data för att läsaren ska kunna sluta sig till att beslutet är riktigt. Men det har formen av en dom, fast med ”förklaring” (till händelsen) i stället för anklagelse om lagöverträdelse. ”Fullständighet” i en objektiv mening som offentligt underlag för domstolsförhandling är det förstås inte fråga om.

Men det är utredningsmässigt sett i stort sett samma arbete som vid ett brott som ska leda till åtal, och kriminalteknikerna är sannolikt samma folk, även om coronern i NSW nyligen fått nya fina lokaler med många egna resurser.

Att Hunt-tragedin ledde till en inquest är lätt att förstå när man läser den. Därtill kan möjligen fallet även ha checkat i för vissa typer kriterier där inquest är ett krav i NSW — det fanns statligt anordnad handikapp-assistent hos familjen, paret hade regelbundet fått psykiatrisk konsultation som konstaterat förbättring och förordat minskad besöksfrekvens, mediciner hade förskrivits, tjänstemän hade beslagtagit och senare lämnat tillbaka skjutvapen, och media gjorde tidigt och länge tydligen sitt bästa för att vrida så mycket förbluffelse som möjligt ur historien, med misstankar riktade åt alla möjliga håll.

Dokumentet är ett under av sans och rasande pedagogiskt.

Men det är knappast något man skulle förvänta sig i Sverige. Av en ”rättsläkare” i alla fall. (Men en state coroner har mer karaktär av förtroendeman.)

Det är lärorikt:
http://www.coroners.justice.nsw.gov.au/Documents/Hunt%20Family%20Inquest%20Findingsv2.pdf

För den som behöver en betryggande sammanfattning så hade nog båda makarna Hunt, trots påfallande för att inte säga betydande, redlighet en rejäl skruv lös var, på ett ställe som nog passade alltför bra ihop med varann — och som man kanske bara behöver möta riktigt långt ut på prärien. Även till någon del säkert deras föräldrar i deras tur, vill man misstänka. Att allt flög under radarn kan man nog förstå också, även om det inte borde gjort så.

Och sen God save the Queen på det.

Nu har jag också läst en del av det som står i dokumentet som länkades till. Intressant läsning. Flera saker som slår mig. Det ena: hur komplex/svår familjesituationen har varit över många år. Att båda föräldrarna har haft faser där de hade självmordstankar.

Det jag tycker är mycket tänkvärt hur författaren till dokumentet resonerar. Efter att man har läst förstår man fortsatt inte varför gm döda alla - istället för att försöka att ändra den outhållbara livssituation. Men det ger en backgrund till det som hände, som gör att man begriper bättre.

”It focussed on determining who had caused the deaths and whether there were any missed opportunities to intervene and prevent them.”

”It might be wondered whether raking over the evidence of these awfully wretched deaths will do more harm than good – nothing can bring back the dead or change what has occurred and it might only re-open wounds that are slowly beginning to heal. However, in my view, it is essential that the circumstances of the deaths of the young children in particular be fully explored and documented. In years to come young cousins will become adults and they will be entitled to know what became of their cherished playmates whom they will miss forever more. The whole family and the community is entitled to ask whether anything could have been done to avert the tragedies or whether there are lessons that can be learnt that will avoid similar incidents in other families. Massacres must not be swept under the carpet merely because they occur in the home of the deceased, at the hands of a family member. And so this report records the evidence of the witnesses who knew those who died, some who treated the adults, and the experts who examined the crime scene and other evidence in an endeavour to describe what happened and, if possible, explain it.”