Gissa Bokcitatet

Vi når slutet av denna flacka, steniga ödemark och klättrar uppför en kedja bergåsar till en lågplatå, där vi börjar träffa på vallar av vissnat vintergräs. Djuren sliter vilt i dem. Det är en stor lättnad att se dem äta.
Jag vaknar med ett ryck mitt i natten, fylld av en kuslig känsla av att något är på tok. Flickan sätter sig upp bredvid mig. "Vad är det?" undrar hon.
"Hör. Vinden har mojnat."
Barfota och endast insvept i ett skinn kryper hon efter mig ut ur tältet. Snön faller mjukt. Marken ligger vit åt alla håll under en disig fullmåne. Jag hjälper henne på fötter och står med armen om henne och tittar upp i rymden som snöflingorna faller från, i en tystnad som är rent påtaglig sedan blåsten har ylat i öronen på oss en hel vecka. Männen från det andra tältet gör oss sällskap. Vi ler fåraktigt mot varandra. "Vårsnö"- säger jag - "årets sista snö." De nickar. En häst som ruskar av sig snö i närheten får oss att hoppa till.

Det kostade mig våndor av skam första gången jag måste lämna min lya och stå naken inför de här nyfikna åskådarna eller sprattla omkring för att roa dem. Nu är skammen ett passerat stadium. mitt sinne är helt inriktat på det hotande ögonblick när mina knän förvandlas till vatten eller mitt hjärta kniper åt som en krabba och jag måste stå stilla, och varje gång märker jag till min häpnad att efter en kort vila, efter anbringandet av lite smärta, kan man få mig att röra mig, skutta, hoppa rep eller springa ytterligare en stund. Finns det en punkt, vid vilken jag kommer att lägga mig ned och säga: "Döda mig- jag vill hellre dö än fortsätta"? Ibland tror jag att jag närmar mig den punkten, men jag har alltid fel.
Ingenting av detta rymmer någon försonande storhet. När jag jämrande vaknar på natten är det för att jag i drömmar återupplever de futtigaste förnedringar. Jag kommer inte att att tillåtas dö annat än som en hund i ett hörn, tycks det.

Så slår de en dag upp dörren, och när jag stiger ut möter jag inte två män utan en hel trupp i givakt.

'I sydvästra tornet sitter en vaktpost på sin pall och stirrar frånvarande ut över öknen. Jag är på ett stegs håll från honom innan han upptäcker mig och hajar till.
"Gå ner", säger han tonlöst, "ni får inte vara här uppe." Jag har aldrig sett honom förut. Det slår mig att sedan jag smet från min cell har jag inte sett någon av soldaterna ur den gamla garnisonen. Varför finns här endast främlingar?
"Känner du inte igen mig?" frågar jag.
"Gå ner."
"Jadå, men först har jag en väldigt viktig fråga att göra dig. Du förstår, det finns ingen annan än du att fråga - alla andra verkar sova eller vara borta. Vad jag vill fråga om är: Vem är du? Var finns alla andra som jag kände? Vad har hänt ute på åkrarna? Det ser ut som om det har varit en översvämning. Men hur har det kunnat bli en översvämning?" Hans ögon smalnar efterhand som jag babblar på. "Förlåt att jag ställer dumma frågor, men jag har legat i feber och varit bunden vid sängen" - den gammaldags frasen slinker självmant över läpparna - "och idag är första dagen som jag får gå upp. Det är därför som..."
"Ni måste akta er för middagssolen, far", säger han. Hans öron sticker ut under en mössa som är för stor för honom. "Ni skulle må bättre av att vila vid den här tiden på dagen."