Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Dåliga föräldrar kan visst få fantastiskt fina barn. Likaså kan en bra förälder kompensera för en dålig. Däremot kan dåliga föräldrar ge "snälla" barn ångest och andra psykiska besvär som framför allt riktas inåt.

Sedan behöver inte dålig förälder = elak förälder eller förälder som inte försöker. Man kanske hade en förlossningsdepression som gick obehandlad och kontakten med barnet repade sig aldrig riktigt. Man kanske själv uppfostrades på ett annorlunda sätt och inte har med sig rätt förmågor. Man kanske träffar sina barn alldeles för lite för att det skall fungera och tror att man kan ersätta kvalitet med kvantitet bara för att bli frustrerad och besviken när den där lilla människan man inte känner inte beter sig som man förväntar.

Det ultimata beviset på att något fattas i ens föräldraförmåga torde vara att man klarar att planera och genomföra mordet på sina barn.

Jag är inne på precis samma spår som du . Jag känner mig övertygad om att bägge föräldrarna var deprimerade och visst var den dold, gissningsvis även för föräldrarna själva som verkligen trodde på vad deras svarta tankar berättade för dem om livet och deras döttrars sjukdomar: "ett liv utan egentlig mening”.

Depression passar dessutom bra in i bilden av att de som begår självmord till övervägande del är just deprimerade. Att vi har människor som harvar på med ett leende på läpparna tills de stupar är inget unikt, de brukar dock inte ta livet av sig och om de gör det brukar de inte ta sina barn med sig. De brukar söka hjälp eller bli mer eller mindre tvingade till hjälp av någon i omgivningen. Att detta inte skedde här beror sannolikt på isoleringen och att ingen av dem hade en motpart som speglade den andre genom att ifrågasätta, utan istället bekräftade och validerade de mörkret för varandra. Föräldrarnas förmåga att tillsammans få allt att se ut som att de hade saker under kontroll var det som till slut fällde dem och deras familj.

De här barnen visar inga tecken på nåt totalt förfall. Det finns en hel omgivning som inte ifrågasätter barnens sjukdomstillstånd - förutom i denna tråd och då utan nån insyn såsom skola hade via mycket tät kontakt med familjen.
A:s väninna var där kontinuerligt och hade så nära kontakt att hon beskrev henne som sin syster och det rör sig om fler forum än söndagar, bl.a. instagram.
Man förnekar inte krisreaktion men det lär vara mil till att tro att familicide knackade på dörren.

I tråden beskrivs att H var deprimerad, djupt oroad för töserna. I media beskrivs det samma gällande O från kollega - hans s.k svaghet att ställa in evenemang pga av döttrarna.
Att det saknas nåt hos föräldrarna vad det gäller att hantera kriser och sjukdomstillstånd är vi dock rörande överens om. Desperation nämner forskaren. De lär ha varit varandras värsta rådgivare och sämsta stöd när det kommer till en så absurd lösning.
Planering innebär allt från fantasier, tankefrö, diskussioner, funderingar, ältande, övervägande - varav jag tror att M:s fasta diagnos hösten 2017 sammanfaller med att de tappar bort sig fullständigt då avskedsbrevet är formulerat kring barnens sjukdomstillstånd.

Visst finns det ett då och ett nu. Ett då där jakt på diagnos, bot, bättring och anpassning för flickorna var i intensiv fokus. Ett nu där den depressiva bubblan föräldrarna hade, tillsammans med den ständiga oron och omsorgen om barnen, skapade en symbios så stark att de i deras värld likställer självmord med ett familiecide.

Jag tror också att det här är inget annat än en vanlig familicide. Någon som dödar sin parter och minst ett av barnen. Det inträffar tyvärr inte så sällan. I Italien var det t.ex i snitt 4 fall per år mellan åren 1992-2015. Sveriges statistik har någon annan i tråden koll på. Medelåldern på förrövaren i Italien var 47 år och i 75% av fallen begick förrövaren självmord. De kom fram till att det var tre typer av familicider som var framträdande. Kanske skall tillägga att de inte hade något fall där två föräldrar dödat barnen och att ingen av de 75%-iga fallen utfördes av mamman.

1. Double-protective, att skydda familjen mot en katastrof typ finansiell katastrof eller skam
2. Double-punitive,, där man vill straffa sin partner och ser barnen ses skyldiga till att ha bidragit till förrövarens stress
3. Indirect-punitive, där barnen ses som en förlängning av partnern

Skulle man kunna applicera någon av dessa tre på morden i Bjärred?

Om man skall se till vad som hände innan morden så verkade inte rektor förstå vilken sjukdom Agnes led av. Hade lärarna träffat väldigt sjuka barn hade hon aldrig yppat att det kan finnas en risk att någon lyssnar för mycket på föräldrarna. Med tanke på att Moas diagnos spikades fast innan ens någon läkare satt diagnosen så är det uppenbart att hon inte skulle bara inte få gå till skolan. Det låter som en tvångstanke som kan ha kommit från vilken som helst av föräldrarna. Stämmer det att det inte fanns någon aktivitet på flickornas Instagram etc sista månaden? Fick de ens kommunicera med omvärlden då?

Varför vill någon tro på motivet som beskrivs av en mördare? Kanske att det låter som en finare förklaring än allt annat?

Håller med dig men med en passus på denna mening:
"Att vi har människor som harvar på med ett leende på läpparna tills de stupar är inget unikt, de brukar dock inte ta livet av sig"
Självklart tar inte de flesta livet av sig men det här är oftast inte vad som diskuteras menar jag när det kommer till depression som ämne.
Jo, men..tyvärr. Det är många ggr inte värst med varningssignaler mer än det flaggas för gällande Bjärred och kvar finns chockade anhöriga. Här finns männen som hänger sig, de högutbildade som inte sa nånting och som inte ropade på hjälp..

De som presterade tills de ordagrant stöp på sin post. Det som får hela lasset att stupa kan vara droppen som fick bägaren att rinna över om det varit depression under lång tid. Droppen kan verka rätt intetsägande utåt sett för den som inte har insyn i det långdragna komplexa bakom fasaden.

Jag tror personligen att det här kan riskera öka med hög press från omgivningen, stress som ackumulerar, att prestera, att emotioner pressas bakåt, ett krävande arbetstempo - att hellre dö än begära hjälp och att även se sig själv som belastning för andra.
Det är alltså en farlig samhällsyn på prestationsnivå. Bit ihop.
Jag ser faktiskt den dolda/maskerade versionen som mer vansklíg, mer farlig då den är just.. dold.
Har du läst om Aokigahara vid berget Fujis fot i Japan?

Ytterst få av oss här har träffat barnen, men de tre postare som uppger att de gjort det har alla uppfattat Moa som frisk.
Vi har inte den minsta aning om Moas symptom, så den diskussionen är rätt meningslös. Däremot finns det således ett papper med diagnosen ME för Moa, som står i bjärt kontrast mot trådvitternas uppgifter.
Att då undvika att fundera över om denna diagnos på ett mördat barn kan ha tillkommit för att barnets mördare, som hade all makt över barnen, ville ha ett papper med en sådan diagnos, är ett märkligt resonemang.
Föräldrar som planerat mördar sina barn, kan ju vara fullt kapabla att också fejka barnets diagnos!

Av alla fejkdiagnoser föräldrarna kunde dragit till med är barn-ME den diagnos som de onekligen måste känt till mycket om. Därtill är det tyvärr så att det inte finns något sätt att bevisa att något barn inte har ME om barnets familj vill ha en ME-diagnos och barnet inte kan säga emot.

Titta, ett helt inlägg utan att jag tillskriver dig en massa ideer om vad du tycker och tänker som postare bakom ett nick. Prova att göra detsamma - det går om du kämpar.

Instämmer helt i ditt resonemang. Särskilt med tanke på hur rektorn uttryckte sig.

Ja, precis. Från aktivitet/kreativitet (intensivt fokus barn) till passivitet/stagnation - och helt absurt beslut. Det udda är i mitt tycke det inneslutna, det fermetiska, det allierade, symbiotiska - bubblan med ogenomträngliga väggar.

Vilka tre? Du har mig veterligt inte gjort annat än haft missan som en skev, enögd källa.
För övrigt finns den betydligt mer trovärdige S som visste mer om avskedsbrevet än nån annan och denna beskriver rakt inte nån frisk A - som jag i huvudsak diskuterade och inte M.
Ej heller M eftersom barnen vissa dagar var sämre gällande undervisning.

Edit: Såg nu att du citerat in dig själv och nämnde rockkungen och elli09. Rockkungen ändrade sig tvärt i frågan, nyss diskuterat i tråden. Fortsättningsvis kan föräldrarna ha använt ordval kroniskt trötthetsyndrom/kroniskt trötthet då det torde vara mer beskrivande än att säga ME.
Missan själv säger sig få den informationen via H.

Vad ellis inställning är har jag inte en susning om, erinrar mig ordval om kroniskt trötthetssyndrom:
Info om ME kom 10 januari i tråden:
Det finns läkarintyg som Dr Solglittret anser är mindre relevant än en pianolärarinnas bedömning ett halvår innan tragedin gällande barnen samt återigen:
Bedömning av A som beskrivs förstörd samt frisk.
Jag skrev inte att man inte ska fundera. Jag skrev att du, som säger dig vara läkare, verkar du ha en väldigt trångsynt syn gällande sjukdomstillstånd.
Det är en läkare som du bör ge dig ut på klappjakt efter i ditt korståg.
Barnen har gått på utredning och jag antar du vet vad anamnes innebär. A var 14 år, klok och fullt talbar om det så gäller läkarutredning nåt år innan eller via att träffa sina lärare, övrig personal anknutna till skolan eller vänner. De här barnens symtom handlar bl.a om extrem trötthet efter aktivitet - A fick successivt dra ner på fritidsaktiviteter enligt en bekant som uttalar sig i media.
Hon är inte en isolerad passiv del i det hela och jag är glad över att du säger dig ha varit obducent eller inom en "opererande specialité" med tanke på ditt resonemang kring föräldrar och ME-sjuka.
Du gör mindre skada om patienterna är nedsövda eller döda.
Tredje gången nu som du ägnar dig åt pseudomoral. Du kan fylla dina inlägg med ren dynga och leker moraltant. Det påminde mig om en viss grupp människor som förfasas över svordomar men är för övrigt inte ser skogen för alla träd. Vad du har för problem har jag ingen aning om men du kan sluta med ditt raljerande att du är så mycket mer redig.

Har det tagits upp någonstans det faktum att Bjärred ligger i Lomma kommun och att socialförvaltningen i Lomma kommun är den socialförvaltning som omhändertar minst barn i hela landet?

Nu är jag ingen anhängare av socialtjänstens omhändertaganden av barn, men när något sådant här händer borde det finnas en viss relevans i att diskutera det faktum att ingen annan kommun omhändertar så få barn som Lomma kommun. I princip omhändertar de inte några barn alls. Om inte annat borde media, som ju gillar att hacka på socialtjänsten, ha uppmärksammat denna detalj och huggit på den. Jag har inte följt fallet, men några googlingar antyder att detta faktum inte uppmärksammats, vilket är märkligt.

Mitt inlägg om film syftar nog främst på en kalkonfilm. En film där manus och regi antar så vulgära uttryck att "plot holes" obekymrat avlöser varandra utan en röd tråd som binder dem samman. En film som inte tar hänsyn till vare sig verklighet och angiven fakta eller psykologisk och somatisk sannolikhet. En film där pianolärarinnor får mer mandat genom några tidigare spridda möten, än den familjära, medicinska, kriminologiska och pedagogiska expertisen, som tillsammans har långt mycket mer meriter och kunskap om familjen.

Så tycker jag att det är med somliga teorier om den här händelsen. Hade det handlat om just en kalkonfilm hade man kunnat låtit sig bli underhållen av de kitschiga vulgariteterna, men pga allvaret i händelsen så når teorierna inte kultstatus hos en opartisk recensent. De förblir bara vulgära uttryck för människors inre fantasier.