Citat:
Ursprungligen postat av
Kryptogam
Armstark har redan svarat dig, men jag ger ytterligare ett "svar" (en reflektion).
Vi har tidigare i tråden diskuterat hemundervisningen utifrån de protokoll från möten mellan föräldrar ( förälder) och skola som ägt rum, och som någon postare fått tag på. Av dessa protokoll kunde man utläsa att i juni 2017 hölls ett möte i skolan där båda föräldrarna var närvarande, samt en specialpedagog och en skolsköterska. Då planerades att M under hösten skulle kombinera hemundervisning med undervisning i skolans lokaler. Idrotten skulle plockas bort från schemat om det ämnet skulle bli för jobbigt för M.Man planerade då även att M skulle få träffa och lära känna skolans nya kurator. Redan vid detta möte nämndes att om det visade sig att även M behövde hemundervisning på heltid, så skulle detta samordnas med A´s skola.
I augusti 2017 hölls ett nytt skolmöte och då var det redan klart med att M skulle ha hemundervisning på heltid - vilket hon också fick.
Varför blev det ingenting av med den kombination av undervisningsformer som först planerades? Fick M (eller A) någonsin träffa den nya kuratorn?
Svaret skulle ju kunna vara att M hastigt försämrades så radikalt att det redan i augusti var alldeles uppenbart att hon absolut inte kunde få någon undervisning alls i skolan. Vi vet inte.
Men jag instämmer i din fråga: varför var det så angeläget med hemundervisning? (fanns det en förälder som hade en ångestfylld föreställning om att vistelsen i skolan kunde göra barn svårt sjuka - så som hade skett med A? Och så trodde man att det skulle gå att "rädda" M genom att så fort som möjligt ta henne från skolan?)
Eftersom vi många gånger har konstaterat att familjens tendens att isolera sig var någon form av riskfaktor, så blir ju alla omständigheter som bidrog till isolering väldigt viktiga? Att behålla i varje fall någon kontakt med det normala livet där utanför, skulle kanske ha varit hälsosamt för familjen. Moa skulle kanske ha haft kvar en liten anknytning till skolan - i rent fysisk bemärkelse?
Om M verkligen var så sjuk att det var helt omöjligt med någon som helst skolundervisning utanför hemmet, så fanns det väl inget alternativ. Frågan är hur ofta man träffades (föräldrar och ansvariga i skolan) och utvärderade det nya arrangemanget under höstterminen 2017? Vi har aldrig sett några protokoll från den tidsperioden, vilket givetvis inte behöver betyda att inga möten hölls. Skolan fick ju ett stort ansvarsåtagande när inte bara ett - utan två - barn i samma familj hade hemundervisning på heltid.
Frågan är om det går att ge ett slutgiltigt svar kring det där —utanför gruppen av personer som tog beslutet. Givetvis är det bäst om barnen kan gå till skolan, men det lär finnas argument som talar emot det. Särskilt om barnen är känsliga för intryck, stimuli och ansträngning. Det är ju liksom det skolmiljön går ut på. Dessutom är inte skolungar i den åldern kanske kända för att vara överseende med klasskamrater som inte kan hålla tempot, så det kan ju bli smärtsamt. Även om det beror på.
Sen kan ju flickornas tillstånd ha varit sådant att det betytt att föräldrarna inte kunnat avgöra i förväg när flickorna kunnat komma till skolan varje dag, och när de själva kommit till jobbet. Det hade kanske gått att lösa genom att föräldrarna tagit växelvis ansvar, men man kanske tänkte att både föräldrarnas tjänster och flickornas mående mådde bättre av att man arbetade delvis hemifrån och att flickorna fick komma i ordning i lugn och ro.
Men det finns ju inget som garanterar att det fungerade så bra det heller. Flertalet barn vill ju vara i skolan, åtminstone när de inser att det är där deras kompisar är. Men blir de ”övergivna” av samma kompisar trots att de är på plats i skolan så är ju det inte så lustigt heller precis.
Det går inte ge något entydigt svar på det där. Man får väl köra med en lösning ett tag, och sen pröva ngt annat.