Diskussioner om The Sopranos

Hur långt har du kommit nu? Det är aldrig försent att upptäcka världshistoriens bästa TV-serie. För oss som såg serien för första gången för många år sedan, så skulle det säkerligen vara intressant med en analys från en person som ser serien från början idag.

Jag minns att första avsnittet var helt okej, jag kanske kollar mera någongång, men just nu ska jag inte göra det eller har det på tanken.

Jag har två avsnitt kvar av sista säsongen med Sopranos. Även om jag älskar serien ska det bli så jädra skönt att få slippa den nu och jag kommer helt säkert inte se om den på många år. Den gör mig på många sätt väldigt nedstämd. Mot sista säsongens slut lever Tony, men de flesta omkring honom, gamla vänner som varit med honom sedan barndomen, släktingar till den närmare familjen, "arbetskamrater" och bekanta från alla hörn, har på ett kusligt sätt försvunnit och dött från serien. Och de har inte dött av olyckor eller sjukdom. På ett kusligt sätt står han i slutet förhållandevis ensam och de flesta i persongalleriet som tittaren lärt känna, fått komma närmare inpå livet, t om fatta tycka för och hålla av, har blivit utmanövrerade. Det handlar inte främst om fiender utanför den inre kretsen, utan om dem mest förtrogna, dem som svurit maffiaeden med, dem till vars barn Tony är gudfar. Förrådda vänner, brutna löften, ord tunna som luft... I hela sin mäktighet, rikedom och framgång sitter Tony vid slutet på en tron som står på hans döda vänners kroppar. Ingen kommer egentligen undan och tittaren inser att de där stora, högtidliga orden som varje "made man" svär vid sin invigning till maffian inte betytt ett skit. Män av ära, män av lögner. Var det värt det? skulle man vilja fråga Tony. Var det värt att offra sina närmaste vänner och förtrogna? För vad? Jag tror att en del av Tony skulle svara nej på frågan. Men han kan heller ingenting annat. Hursomhelst känns det jävligt skönt att slippa den där deppiga världen om två avsnitt.

Det är rörande att se hur mycket Mikey såg upp till Junior. Det verkar som att Mikey vördar honom eftersom Junior i hans ögon kommer från maffians storhetsdagar, från den tid när maffian (i hans föreställningsvärld) inte bara handlade om pengar, utan också underbyggdes av en särskild moral. För Mikey är Junior rena oraklet, som talar med maffiatraditionens väldiga stämma. "You don't belittle a man like Junior Soprano. He's old-school". Bara den raden, att han vill påpeka att Junior är "old-school" är betecknande; det är det som Mikey ser upp till, det där från föregångarna överantvardade sättet att leva som en "wiseguy" på, det sätt vars innehåll och etik har helgats av att ha stått tidens tand. Osv.

Mikey var en jävligt bra karaktär för övrigt. Verkligen synd att han blev skjuten ur serien alldeles för tidigt.

https://www.youtube.com/watch?v=WccPSGy3UyY&feature=youtu.be&t=984

Håller med och på ett sånt ovärdigt sätt han fick sluta sitt liv.

Jag håller med dig. Slutet är väldigt mörkt och det kändes så när jag såg de sista avsnitten på TV 2007 och än idag, varje gång som jag ser om serien. Det känns på sätt och vis som att den slutar för abrupt - då tänker jag inte enbart på slutscenen, utan hur de sista avsnitten av sjätte säsongens andra del utvecklar sig, egentligen redan från avsnittet "Kennedy and Heidi" men särskilt med de allra sista avsnitten i åtanke. Från A.J.'s suicidförsök, till konflikten med New York. Allting snurrar på så snabbt helt plötsligt, men samtidigt så inger avslutet en paradoxalt dubbel känsla av att även om vi inte får se mer, så snurrar världen på som vanligt.

Det som intresserar mig mest är cosa nostrans - inte som en filmatiserad myt, utan som en amerikansk företeelse som följde med och/eller frodades/växte fram från emigranterna från Mezzogiorno, södra Italiens fattigdom - framtid. Sopranos försökte sig aldrig på att skildra de kriminella organisationerna på ett hollywoodskt, romantiserat sätt. Redan i första säsongen dyker frågan upp om inte cosa nostrans glansdagar är över, Tony säger i sitt första samtal med Dr. melfi att han har en känsla av att han kom in försent, att han har (parafras) "missat det bästa." Genom seriens gång finns så många indikatorer och tecken på att det organiserat kriminella liv som människorna i serien företar sig är utdöende, kanske rentav redan dött. "Centuries of tradition" (för att parafrasera Patsy Parisi från s. 3 eller 4, taget fritt ur minnet) hänger inte med i den moderna världens snabba utveckling. I s. 4 möter Tony en påtänd Christopher, en representant för den odugliga yngre generationen, och säger att Chris är familjens framtid, att det är han som ska ta "this thing of ours" in i det tjugoförsta århundradet. "But were already in the 21st century", säger Chris och Tony tittar på honom som om han var en idiot. Och Chris öde var liksom utstakat från första säsongen till avsnittet "Kennedy and Heidi" i s. 6. Serien krossar myten och den moderna världens ständigt föränderliga verklighet krossar den organiserade brottslighet som växte fram på den fattiga landsbygden i södra Italien för århundraden sedan.

Jag tolkar fortfarande slutscenen som metaforisk och symbolisk. Den är mer lik de allt mer invecklade drömsekvenser som vi stöter på genom seriens gång och är en uppgörelse med den historiska, men också populärkulturella mytologiska cosa nostran.

Du pekar själv mot möjligheten till att Tony hade önskat sig ett annat liv. Och han säger flera gånger i serien att han inte vill att hans egna barn eller hans vänners barn ska leva det livet som han har levt. Payin' anything to roll the dice
Just one more time

Jag håller med om att Mikey var en bra karaktär på ett antagonistiskt sätt, men det känns som att poängen med utvecklingen från första säsongens avslutande uppgörelse (där Mikey och flera andra i Juniors crew stryker med) var att Junior, den sista av den gamla skolan, skulle utvecklas i en riktning där Mikey inte kunde ha följt med: Fängelse--->Husarrest----->Demens----->(Implicit, men inte visat på skärmen) En ensam död.

Men visst var Junior av den gamla skolan: Han var ju till och med villig att döda sin enda brorson och närmsta/mest älskade släkting när han insåg att denne hade gått bakom ryggen på honom. När Livia "råkar" försäga sig om Tonys fulspel, så säger Junior någonting i stil med: "Om det här är sant, så måste jag agera - blodsband eller ej."

Allt det här kan givetvis relateras till mitt inlägg ovan om cosa nostrans död.

Hade gärna också sett att han stannade, i alla fall en bit in i andra säsongen. Trots att Tonys och Juniors relation gick upp och ner, även om den var djupt rotad i förakt från Juniors sida, så hade det varit intressant om Mikey stannade som Juniors högra hand ett tag till. Givetvis kom det inte som en överraskning att Mikey dödades, han var för öppen med sin lojalitet och han valde tidigt sida - allt hans dödande var ju trots allt på order från Junior. Men som sagt, hade gärna skippat lite realism för att få se mer av honom och hans kommentarer, speciellt i möten med Richie som kommer in i andra säsongen.

Just det där sista har jag reflekterat över ett par gånger och jag kan inte känna om det är hans ilska, Livias närvaro eller hans faktiskta blodsband med Tony som får honom att nästan sätta i halsen under den repliken. Även om Junior är en riktigt kall typ så känns det ofta som att han resonerar eftertänksamt, men mer på ett tveksamt än strategiskt sätt.

Jag tror att Junior kände en stolthet - behovet av att visa upp ett respektabelt yttre -, som var väldigt starkt och som var starkare än ilskan, Livias närvaro ("She didn't know she was setting you up to get popped, your uncle isn't as stupid as you think" säger han till Tony när denne besöker honom i fängelset i början av s. 2) eller hans blodsband till Tony. När det första mordförsöket i s. 1 misslyckas och Junior får veta detta så får man se en scen där han sitter och kräks i baksätet på en bil. I samband med den händelsen säger han också saker som: "How could have it not gone down?" och "I just want it over with, I don't want to know the details."

Jag får ett starkt intryck av att Junior har känt att han hela sitt liv har stått i skuggan av sin äldre bror, Johnny Boy Soprano. Någon, jag minns inte vem, säger vid ett tillfälle att Junior har känt sig mindervärdig hela sitt liv - bland annat för att hans äldre bror blev en "made man" före honom, sannolikt även på grund av att brodern tog kvinnan som han var förälskad i ("She's the reason I never married") - det avslöjas i avsnittet "In Camelot" i avsnitt 5 när Tony träffar Fran Feldstein - sin fars älskarinna -, Junior var 70 år gammal när han befordrades till boss över hela familjen och får senare veta att det var en bluff från Tonys och de andra caporegimernas sida för att Junior, en gammal ensamstående man, skulle ta smällen om FBI lyckades klämma åt familjen.

Det finns så många fler exempel på allt det här att jag skulle kunna skriva i en evighet. Men en sak, angående en av de sista scenerna i det sista avsnittet - när Tony besöker en dement och förvirrad Junior - berörde mig och gav mig samtidigt insikt i den sanna naturen av deras relation. Här är scenen---->https://www.youtube.com/watch?v=1o34mnI2Az4. Det är inte jag som har kommit med de här fina och insiktsfulla analyserna utan två användare i kommentarsfältet:

knowsmebyname:

Tony "You don't recognize me?" Junior "We used to play catch." Tony said at the end of season 1 "If you're lucky you'll remember the good times." So what did Junior remember? Nothing about the money or the power or the violence. He remembered that once upon a time he and Tony had a catch together. Lets keep these things in mind with our kids and friends.

Hades Lord of the Underworld:

When Junior says "We used to play catch." He remembered who Tony was, he didn't remember who Janice was, he kept calling her Livia and he called the picture of Nica Janice. Than 2 minutes later in this scene when Tony says again "You don't remember me do you?" Junior just gives him a blank stare because I really believe he didn't remember him 2 minutes after remembering him. It was as if Junior waited to see Tony one last time and share one last good memory with his nephew whom he loved like a son. Junior got to share one last memory with Tony before he lost his memory completely answering Tonys question from season 5 "Don't you love me?" Truly a beautiful scene, Dominic and James take the win for this scene alone. This was the Sopranos ending, this gave closure between Tony and what was left of Uncle Jun.

Tror samma. Han hade mycket att leva upp till, precis som du säger nedan, mycket för att han stått i Johnny Boys skugga. Något som jag tycker är viktigt att tänka på är en av Juniors andra sidor, förutom ilskan som kom från rädslan att verka undergiven eller att bli utskämd som i sin tur kom ifrån de förväntningar han trodde att andra hade på honom. Lång mening men lite så ser jag det - och det jag sa var viktigt att tänka på, trots allt det där, är hur lättmanipulerad är. Enligt mig är det hans största svaghet. Minsta smicker och han ler, trots alla omständigheter. Tänker till exempel på när Hesh, i första säsongen, har en uppgjord sit-down med Junior, hans crew, Tony, hans crew samt Johnny Sack. Sack säger något i stil med han inte förväntar sig att se Frihetsgudinnan igen om han skulle gå emot Junior och sen "Oh Junior, if there are any flies on you they're paying fucking rent", sånt får Junior att le brett, tappa fokus för att sedan ge med sig.

Ja, vem var det som sa det? Var det Livia eller nån äldre made man? Vem vet vad som hade hänt om han gift sig med Fran, troligtvis hade det lett till ett annat utfall av dålig typ - men något som hade varit intressant att få veta hade varit vem Fran själv hade föredragit av bröderna nu i efterhand, bara något kort. Och det sista du skrev, ännu en manipulation han föll för, kanske en av de största. Hans stolthet tog hand om hans ytliga reaktion på att ha blivit lurad i alla fall.

Kan bara hålla med. Det är så långt ifrån att bara vara en maffia-serie, det är lära och perspektiv.

Den scenen är stark. Kanske en av de mest känslosamma scenerna jag minns bäst och jag tycker analysen är spot-on. Det gav ett slut även om det var långt ifrån över.

Har precis börjat plöja igenom serien igen. Är på avsn. 1, s. 1 och där trillade det på plats. Det var Hesh, ungefär 30 minuter in i avsnittet. När jag ser pilotavsnittet så inser jag hur otroligt skicklig Chase (som både skrev och regisserade såväl det första som det allra sista avsnittet och översåg produktionen av samtliga avsnitt) var på bakgrundshistorier. Hesh var med på 60-talet och kände Junior redan då. Här planteras ett viktigt frö och manusförfattarna håller sig till den röda tråden genom resten av serien. Allt finns där i det allra första avsnittet - varenda karaktär introduceras på ett trovärdigt sätt som följs upp genom seriens gång.

Jag funderar på att göra detsamma, den kan knappast blir sämre en 17:e gång. Mycket riktigt nu när du säger det - kan tycka att Hesh är en ganska översedd karaktär. Inte manusvis, men han det är sant att han spelar en riktigt viktig roll och jag tror många som sett serien reagerar i stil med "justeee, Hesh" när han blir nämnd. Han är ju en av de få karaktärerna utan italiensk bakgrund som faktiskt är respekterad och följer med serien ut, vad vi vet.