Citat:
Ursprungligen postat av
qbit
Helt enig. Och det räcker för min tes i denna tråd, nämligen att värde och mening endast existerar i “universum” av subjektiva upplevelser, och att därför så är det enda värde och mening våra liv har den som vi själva tillskriver den och vad eventuellt andra entiteter med subjektiva upplevelser tillskriver den (t.ex. mina nära och kära). Det finns ingen annan mening i livet än detta. Vill man däremot dra några etiska slutsatser och vad som utgör ett gott samhälle krävs det andra premisser, men det ligger utanför vad denna tråd handlar om.
Nu är jag inte riktigt säker på vad du menar med “mervärde” i detta sammanhang och vad din frågeställning handlar om. För mig existerar värde först då subjektiva upplevelser existerar. Så om detta hypotetiska scenario att endast programmet P genererar subjektiva upplevelser Q och inte själva exekveringen av P, så är exekveringen irrelevant för Q. Om Q har ett värde för entiteten som upplever Q, så ingår Q i det universum av entiteter som har ett värde. Däremot behöver inte Q nödvändigtvis ha ett värde för en hypotetisk programmerare eller någon annan entitet som har egna subjektiva upplevelser.
Men jag kanske missförstod din frågeställning?! Du får gärna utveckla vad det är du menar, du gör mig nyfiken.
-------------------------
Not! Angående filosofiska zombier, d.v.s. om man gör en identisk kopia av sig själv och samtliga sina fysikaliska strukturer/processer fast med utan subjektiva upplevelser, är jag inte säker på att sådana kan existera. Det beror på vilken natur subjektiva upplevelser har. Eftersom subjektiva upplevelser tycks korrelera med fysikaliska processer finner jag det sannolikt att de är ett resultat/emergent fenomen av fysikaliska processer. Men mig veterligen saknar vi en god teori angående medvetande, så jag vet inte under vilka villkor ett system kan börja ha subjektiva upplevelser. Men om subjektiva upplevelser genereras av fysikaliska processer, innebär det att om jag gör en identisk kopia av mig själv (d.v.s. mina fysikaliska strukturer och processer), kommer den att generera subjektiva upplevelser och inte vara en filosofisk zombie.
Skiljelinjen tror jag ligger i att du betraktar upplevelsen som en temporal process, dvs. något som flödar i tiden, medan jag ser upplevelsen som ett statiskt fenomen som inte är bundet i tiden. Jämför en spelfilm med en skriven bok som i princip kan förmedla samma information men uppfattas olika.
Min utgångspunkt är att neuroner läser insignaler, uppdaterar sina inre tillstånd och generar utsignaler som en funktion av insignalerna och det inre tillståndet. Neuroner kan därför beskrivas som tillståndsmaskiner (som vi har bra modeller för). Kombinerar man två tillståndsmaskiner så utgör kombinationen också en tillståndsmaskin, vilket leder till att hela hjärnan kan beskrivas som en tillståndsmaskin:
Kod:
I(t), S(t) -> hjärnans överföringsfunktion -> O(t+1), S(t+1)
Vid en viss tidpunkt
t kombinerar hjärnan insignaler
I(t) med ett inre tillstånd
S(t) och generar utsignaler
O(t+1) och ett nytt tillstånd
S(t+1). Eftersom utsignalerna är en funktion av tidigare insignaler och det inre tillståndet så är tillståndsmaskinen en fullständig beskrivning av hjärnans funktion med avseende på utsignalerna. Därmed kan inte utsignalerna bero på något annat. (Emergenta fenomen handlar om att man kan göra nya tolkningar av sammansatta händelser, men sådana tolkningar kan aldrig stå i konflikt med eller upphäva de fundamentala lagarna som fortfarande gäller.)
Läser vi en bok om filosofi, funderar och sedan berättar för vännerna att vi har känslor, upplever och känner oss allmänt närvarande, så är det bara processen som beskrivs av tillståndsmaskinen ovan som kan få munnen att röra sig. Det finns inget annat som kan få munnen att prata och munnen kan inte heller berätta om något annat. Har vi någon form av själsliv som bygger på hokus pokus så kan vi inte berätta om det. Ett sådant själsliv kan därför inte vara relevant för diskussioner om medvetandet, då diskussioner mellan människor inte kan bygga på något vi inte kan berätta för andra. Punkt.
Betraktat utifrån så beskriver tillståndsmaskinen en process som flödar längs en tidsaxel. Men hur uppfattas den ur ett inre perspektiv, givet att den implementerar ett självmedvetet psyke?
Allt det självmedvetna psyket vet vid en tidpunkt
t beskrivs fullständigt av tillståndet
S(t). Psyket har inte åtkomst till tidigare tillstånd. Det har inte direktåtkomst till hjärnans överföringsfunktion. Det vet inget om takten som nya tillstånd ersätter gamla tillstånd. Det vet faktiskt ingenting alls om den dynamiska process som skapat det nuvarande tillståndet, utan psyket lever för ögonblicket i en frusen värld uppbyggd av statisk information.
Det nuvarande tillståndet är psykets minne och minnet kodar in information
som kan tolkas som ett flöde av tidigare händelser. Men det är likväl bara tolkning av statisk data som i princip skulle kunna ha uppkommit på något helt annat sätt. Även om tillståndet vore hugget i sten och aldrig kunde ändra sig så skulle psyket göra samma tolkning av samma information och tycka att tiden flödar och världen ständigt förändras längs en tidsaxel. Men flödet är fortfarande bara en
illusion som skapas genom tolkning av statiskt information.
Allt munnen kan berätta om är således av statisk natur. Om det temporala flödet skulle vara av betydelse så kan munnen ändå inte berätta om det. Upplevelsen kan därför bara vara av statisk natur, som den tryckta bokens berättelse. Varför är exekveringen då så viktig? Räcker det inte att vi vet hur vi skulle kunna skriva boken? Måste vi göra det också?