Meningen med livet
Hej!
Detta skriver jag till alla vilsna själar som inte riktigt har förstått meningen med livet.
När man börjar inkarnera på Jorden som en människa, så är man väldigt primitiv.
Man kan inte relatera till andra människors lidande och besitter väldigt låg empati.
Kärlek och medkänsla är något man saknar inombords.
När man är på den här nivån utav utveckling, så drar man åt sig andra människor i ett liknande stadie.
Man hamnar i situationer och kompiskretsar, där människor pratar skit om varandra, där man blir avundsjuk på varandras framgångar. Där man manipulerar och utnyttjar varandra.
Där man är redo att kasta någon under bussen för sin egna vinning.
Man kommer finna att man söker partner baserat på utseende, materiella ting, status och att man kanske inte riktigt älskar personen för vem det är. Man kommer uppleva avundsjuka och svartsjuka(symptom på egoism) i sitt förhållande.
Allt eftersom att man får uppleva sitt egna inre och sina egna värderingar via erfarenheter.
Så utvecklar man sakta men säkert en förståelse för att dom är felaktiga, att det man drabbas av
vill man inte att andra drabbas av.
Det som händer är att man förändras inombords, varje gång man upplever något hemskt-
så utvecklar man en djupare förståelse för hur det känns att gå igenom det hemska.
Den här djupare förståelsen är vad vi kallar empati.
Detta pågår ända tills dess att man når insikten och sanningen, att kärlek och medkänsla är svaret på att säkerställa ett lyckligt liv för en själv och dom omkring en.
När man har utvecklat sin inre kärlek och tagit bort egoismen.
Så kommer man finna att man hamnar i kompiskretsar där människor stöttar varandra, är lojala, blir lyckliga av varandras framgångar, vill ens bästa.
Man kommer även finna att man söker sig till partners, som har förmågan att älska dig på djupet och göra dig lycklig- på samma sätt som du älskar den personen och gör den lycklig.
Den här processen kan ta flera hundra liv för vissa.
Beroende på vad du har för inställning, exempelvis utvecklar vissa ett inre hat mot mänskligheten av negativa erfarenheter. Medans andra blir väldigt sympatiska.
Du har som inkarnerande själ Fri Vilja och möjligheten att reagera hur du vill på situationer som du utsätts för. Du måste via egen vilja, vilja utvecklas för att komma någonstans.
Om du inte utvecklas, så kommer du fortsätta uppleva negativa erfarenheter tills du förstår att det är dig själv du måste ändra på. Verkligheten är en reflektion utav ditt inre, det externa speglar din egna perception.
Målet är att älska ovillkorligt, känna kärlek och medkänsla för alla.
När man når det stadiet, så lever man i ett konstant lycko-rus av att ständigt känna kärleken.
Man är per automatik framgångsrik eftersom att ens handlingar speglar ens inre och man ständigt förbättrar sig själv för att man älskar sig själv och att man älskar andra.
Man är populär för att man behandlar andra med genuin respekt och kärlek, vilket gör att människor drar sig till en. Man är lycklig för att man upplever kärlek i stora mängder och gör världen till en bättre plats varje dag.
Exempelvis kanske du inte är kapabel att mörda någon?
Detta eftersom du djupt nere vet att det är fel, kanske har du redan mördat massvis med personer, och fått uppleva att bli mördad själv som konsekvens. Det utvecklar en inre förståelse för att det är fel.
Detta är en väldigt primitiv syssla och något som nästan alla är färdiga med, därför är dem flesta överens om att mord är fel(utom dom mest primitiva individerna).
Vad tror flashback?
Kan det vara så att utveckla kärleken och göra sig av med egoismen vara svaret på livet?
Detta skriver jag till alla vilsna själar som inte riktigt har förstått meningen med livet.
När man börjar inkarnera på Jorden som en människa, så är man väldigt primitiv.
Man kan inte relatera till andra människors lidande och besitter väldigt låg empati.
Kärlek och medkänsla är något man saknar inombords.
När man är på den här nivån utav utveckling, så drar man åt sig andra människor i ett liknande stadie.
Man hamnar i situationer och kompiskretsar, där människor pratar skit om varandra, där man blir avundsjuk på varandras framgångar. Där man manipulerar och utnyttjar varandra.
Där man är redo att kasta någon under bussen för sin egna vinning.
Man kommer finna att man söker partner baserat på utseende, materiella ting, status och att man kanske inte riktigt älskar personen för vem det är. Man kommer uppleva avundsjuka och svartsjuka(symptom på egoism) i sitt förhållande.
Allt eftersom att man får uppleva sitt egna inre och sina egna värderingar via erfarenheter.
Så utvecklar man sakta men säkert en förståelse för att dom är felaktiga, att det man drabbas av
vill man inte att andra drabbas av.
Det som händer är att man förändras inombords, varje gång man upplever något hemskt-
så utvecklar man en djupare förståelse för hur det känns att gå igenom det hemska.
Den här djupare förståelsen är vad vi kallar empati.
Detta pågår ända tills dess att man når insikten och sanningen, att kärlek och medkänsla är svaret på att säkerställa ett lyckligt liv för en själv och dom omkring en.
När man har utvecklat sin inre kärlek och tagit bort egoismen.
Så kommer man finna att man hamnar i kompiskretsar där människor stöttar varandra, är lojala, blir lyckliga av varandras framgångar, vill ens bästa.
Man kommer även finna att man söker sig till partners, som har förmågan att älska dig på djupet och göra dig lycklig- på samma sätt som du älskar den personen och gör den lycklig.
Den här processen kan ta flera hundra liv för vissa.
Beroende på vad du har för inställning, exempelvis utvecklar vissa ett inre hat mot mänskligheten av negativa erfarenheter. Medans andra blir väldigt sympatiska.
Du har som inkarnerande själ Fri Vilja och möjligheten att reagera hur du vill på situationer som du utsätts för. Du måste via egen vilja, vilja utvecklas för att komma någonstans.
Om du inte utvecklas, så kommer du fortsätta uppleva negativa erfarenheter tills du förstår att det är dig själv du måste ändra på. Verkligheten är en reflektion utav ditt inre, det externa speglar din egna perception.
Målet är att älska ovillkorligt, känna kärlek och medkänsla för alla.
När man når det stadiet, så lever man i ett konstant lycko-rus av att ständigt känna kärleken.
Man är per automatik framgångsrik eftersom att ens handlingar speglar ens inre och man ständigt förbättrar sig själv för att man älskar sig själv och att man älskar andra.
Man är populär för att man behandlar andra med genuin respekt och kärlek, vilket gör att människor drar sig till en. Man är lycklig för att man upplever kärlek i stora mängder och gör världen till en bättre plats varje dag.
Exempelvis kanske du inte är kapabel att mörda någon?
Detta eftersom du djupt nere vet att det är fel, kanske har du redan mördat massvis med personer, och fått uppleva att bli mördad själv som konsekvens. Det utvecklar en inre förståelse för att det är fel.
Detta är en väldigt primitiv syssla och något som nästan alla är färdiga med, därför är dem flesta överens om att mord är fel(utom dom mest primitiva individerna).
Vad tror flashback?
Kan det vara så att utveckla kärleken och göra sig av med egoismen vara svaret på livet?