Citat:
Du nämnde också i ett tidigare inlägg "neurotiska män vilka lätt kan skammas och skuldbeläggas till underkastelse".En psykolog hjälper ju människor att må bättre. Lite beroende på vad problemet är så blir det olika medicin. Till exempel så undervärderar människor med neurotiska drag sig själva och behöver hjälp att se sig själva i ett klarare ljus och inte hindra sig själva.
[...]
[...]
Jag vill också relatera till att Peterson säger nånting i stil med att "ni skapar icke-optimala män".
--Men gör det nånting, frågar hon.
--Är du säker på att det är så ni vill ha dom, svar-frågar han.
Har du några tips på var/vad jag ska läsa för att få förståelse för hur såna män funkar?
För flera år sen kom en man, han befinner sig långt ut i min periferi, och bad mig om hjälp med en grej.
Det var ingenting jag ville göra och det kostade mig mycket känslomässigt att göra det, men jag gjorde det ändå.
Dels gjorde jag det för att det var han som bad mig, hade någon annan bett mig hade jag säkerligen sagt nej.
Dels för att han sa att om jag gjorde det skulle han ta tag i en sak för min skull, en sak som skulle gagna honom också.
Han har mandat att genomföra det, jag har det inte.
Inom nån månad hade jag gjort min del av vår överenskommelse.
Och nu går åren.
Vi träffas, det är alltid jag som tar kontakt.
Vi går en sväng, fikar.
Och han lyckas alltid kringgå ämnet.
Och jag "vågar" inte ställa honom mot väggen.
Vi delar en sorg, även om min till magnituden är en bråkdel av hans.
Så jag känner ju en slags självklar samhörighet med honom, det finns inget obehag inblandat.
Men han struntar fullständigt i att göra det han lovat.
Han berättar vilken taktik han använder.
För mig är den taktiken som att putta på den dominobricka som står nån halvmeter ifrån alla andra korrekt uppradade dominobrickor och tro att alla brickor då kommer att falla.
Men jag är uppmuntrande.
Jag vet inte hur jag annars ska hantera sköra män.
Den gången jag frågar hur det kan vara så svårt (det är inte svårt, men han motarbetas av såna som vet att han är lätt att skuld- och skambelägga, dom vet också att han alltid viker ner sig) blir han aggressiv, ryter till, går från charmerande trevlig till att aggressivt fördöma mig på nolltid.
Jag backar då omedelbart, eller, jag urskuldrar varken mig eller honom, jag håller tystnaden.
Det gör han också.
Sen byter vi ämne.
Näst senaste gången vi sågs gråter jag.
Jag gråter, inte för att "gud vad du är dum som inte gör som jag vill", utan för att hans impotens faktiskt är ödeläggande för mig.
Han brusar upp då också, ryter, störtar upp och lämnar lokalen med ursäkten att han måste gå och handla (mat).
Han har ett mycket manligt yttre, äger omedvetet ett rum.
Så det passerar ju inte obemärkt att han störtar ut.
Och kvar sitter jag och gråter.
Här på Södermalm.
Och självklart tror de unga i lokalen att detta är ett passionerat kärleksdrama irl där jag är den försmådda kvinnan.
Det är så oerhört mycket allvarligare än så.
Senaste gången vi sågs nämns inte vad som hände gången innan.
--Det är jobbigt, säger han.
Och jag förstår inte ens vad han syftar på när han säger det.
