Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Regeringen har gett Brottsförebyggande rådet (Brå) i uppdrag att utreda varför antalet anmälda sexualbrott ökat. I uppdraget ingår även att analysera om ökningarna gäller särskilda grupper av gärningspersoner.
Om det även innefattar gärningsmännens härkomst blir upp till Brå att avgöra.
Antalet polisanmälda sexualbrott har ökat kontinuerligt under de senaste decennierna, konstaterar regeringen i sitt regleringsbrev till BRÅ. Under de senaste fyra åren har även utsattheten för sexualbrott ökat, enligt Nationella trygghetsundersökningen.
2016 uppgav 2,4 procent av befolkningen (16–79 år) att de har utsatts för sexualbrott, vilket motsvarar cirka 181 000 personer. Det är en ökning jämfört med 2015, då 1,7 procent uppgav att de hade blivit utsatta.
Gruppen gärningspersoner
Brå får nu i uppdrag av regeringen att belysa orsakerna till ökningarna sedan 2005. I uppdraget ingår också att "i möjligaste mån" uppskatta den faktiska utvecklingen av sexualbrotten.
Brå ska analysera om ökningarna gäller särskilda typer av sexualbrott, tillvägagångssätt, situationer – "och i den mån det är möjligt gruppen gärningspersoner".
Moderaterna har krävt att gärningsmännens eventuella utländska bakgrund ska kartläggas. Från att inledningsvis uttryckt skepsis gentemot detta, har justitieminister Morgan Johansson (S) senare sagt att det är upp till Brå att avgöra.

Ett talande exempel är diskussionen 2011, om huruvida Sverige skulle kunna ta emot 30 miljoner migranter. Annie Lööf fick ägna mycken möda åt att betona att detta var en vision, och inte något konkret politiskt förslag. Men även som vision säger det givetvis något om vart partiet vill, och det är åt ett helt annat håll än dit Somewheres vill gå. När partiledaren i SVT:s Agenda fick frågan vad en invandring av denna omfattning skulle innebära för den svenska kulturen, påpekar hon att detta helt enkelt är en fråga om arbete och språk, inte någon komplicerad fråga om kulturell tillhörighet. Det gäller likaledes hennes sätt att bemöta Agendas fråga om vad 30 miljoner nytillkomna skulle innebära för ”den svenska urbefolkningen”. Lööfs vänder sig här ”väldigt skarpt” mot den beskrivningen. Svenskhet är enligt henne helt avhängigt av medborgarskap, men oberoende av ursprung – en uppfattning som även den strider mot tänkandet hos Somewheres, för vilka gemenskap bygger på något mer än medborgarskap.

Kulturhierarkier
Annie Lööfs sätt att behandla frågan om kultur som något okomplicerat är på många sätt representativ för hur svenska partier förhållit sig mångkulturalismen. Intressant nog lever synsättet kvar, även i ett parti som Kristdemokraterna, under senare år ett parti som försökt profilera sig som det parti som lyfter fram vikten av svenska värderingar. Går vi till partiets principprogram från 2015 visar det sig dock att partiets synsätt inte är så entydigt:
Det svenska kulturarvet, byggt på kristen etik och humanism och därmed en del av den västerländska kulturen, har bidragit till skapandet av vårt lands lagstiftning och rättstradition. Denna etiska grund utgör ett sammanhållande kitt för ett mångkulturellt samhälle, som innebär att många kulturer, religioner, livsstilar, språk och erfarenheter lever sida vid sida och berikar varandra.
Ett mångkulturellt samhälle fungerar inte utan en gemensam etisk grund som respekteras av både majoritetsbefolkning och minoritetsgrupper. En del av denna etiska och historiska grund är just respekten för andra individers och folkgruppers värde och särdrag.
Partiets utgångspunkt är alltså att det ”svenska kulturarvet” inte står i konflikt med ett ”mångkulturellt samhälle”, utan tvärtom utgör dess ”kitt”. Haken är bara att programmet lämnar frågan om eventuella målkonflikter mellan svenskt kulturarv och mångkulturellt samhälle lämnas därhän. Redan på ett teoretiskt plan är det uppenbart att två kulturer kan komma i konflikt med varandra. Om en sådan situation uppstår – vilken kultur ska då ges företräde? Om ett tydligt Somewhere – det svenska kulturarvet – hamnar i konflikt med ett mångkulturellt samhälle, vilket värde är då överordnat? Att sådana konflikter inte bara tillhör teoriernas värld, har också kommit att bli allt tydligare om vi ser till den svenska verkligheten. Och det rör sig inte om perifera kulturuttryck, utan grundläggande föreställningar rörande till exempel kvinnans ställning eller religionens roll i samhället. Kristdemokraternas färdriktning blir därmed svår för väljarna att bedöma, och de Somewheres som talet om ”svenska värderingar” skulle kunna locka, får inget svar på frågan hur dessa står sig i förhållande till det mångkulturella samhället.