Ställ era frågor om kvantmekanik

Du kan se optiska fält som en harmonisk oscillator så det är samma fenomen. En bok i kvantoptik bör fungera för mer kunskap. F.ö. var Einstein involverad här också med en betydelsefull artikel 1917 om spontan och stimulerad emission.

Tack för bra svar!

Det är väl egentligen inte så konstigt om alltig bara består av enegi i grunden, att partiklar utgörs av energivågor.

Tankefelet baseras nog i att man är van att arbeta med modeller av verkligheten som beskriver saker som separata ting. Egentligen finns dock inga separata ting, det är en männsklig konstruktion. Konstruktionen av ting, eller objekt kommer från hur vår hjärna fungerar tror jag.

Men det är en mer filosofisk infallsvinkel från oss som inte bemästrat mattematiken.

Exakt! Det finns ingen meningsfull anledning till att separera olika tillstånd i universum. Allting är en relativ del av en enda enhet.

Hur får man med partikelbeteendet i den beskrivningen?

Sen så är inte energi en beståndsdel inom fysik. Det är en tilldelad storhet; något man beräknar efter att man gjort sina mätningar. Det är mer rimligt att säga att saker (händelser / positioner) motsvarar en viss energi, istället för att dom är energi.

Säkert, men det tillför ingenting till vetenskapen, som är i princip helt och hållet baserad på reduktionism, alltså att allting är separat (eller åtminstone kan förklaras så).

Det är väl ingenting som säger att det är ett dåligt perspektiv, det passar bara inte riktigt in i den här forumdelen.

Är elektricitet(ström) också kvantmekanik, partiklarna då ?

Eller är det typ styrning av tex proteiner och andra celler typ man försöker tämja?

Kolla hur dom rör sig i datorn blandat med elchocker på dom

Hur ser relationen mellan Fouriertransformen och vågfunktionen för ett system ut? För en fri partikel gäller att dPhi/dt = -iwPhi som är precis fouriertransformen av dPhi/dt. Bör detta tolkas som att tidsberoendet beror på frekvenserna som bygger upp vågfunktionen? Jag tänker att om vågfunktionen är i L² (Hilbertrummet) måste den kunna beskrivas fullständigt av en fourierserie som då byggs upp av en linjärkombination av sinusar och cosinusar (som är en fullständig bas i L²) med olika frekvenser. Samtidigt är väl vågfunktionens realdel invariant under tidsförändring? Innebär det då att det bara är vågfunktionens imaginärdel som förändras i tiden? Om ja, borde sannolikheten för vissa utfall vid en mätning kunna förändras på grund av en förändring i tiden. Det är endast frekvensinnehållet i basfunktionerna som bygger upp vågfunktionen som är relevanta för förändringen. Är det korrekt?

Finns det någon fysikalisk tolkning av basfunktionerna med olika frekvens eller är det bara ett sätt att modellera en vågfunktion?

Varför är en vågfunktions konvergens i Hilbertrummet (i L²-norm) tillräcklig för att beskriva ett system, en modell av verkligheten? Är det ett rent sammanträffande för att matematiken blev trevlig att arbeta med eller finns det någon djupare tanke bakom det?

Att ta reda på huruvida en modell fungerar eller ej kan naturligtvis testas empiriskt.

Jag är extremt förvirrad. Säg att jag har ett system med 2 st elektroner (1/2-spinnpartiklar). Eftersom de är fermioner kan de inte anta samma tillstånd enligt Pauliprincipen, och då tänker jag att spinntillstånden
|1 1> (upp-upp),
|1 -1> (ner-ner)
borde vara omöjliga kombinationer. Men elektronerna kan vara i totalt fyra olika tillstånd:
Singlett-tillstånd (s=0):
|0 0> (upp-ner - ner-upp)/sqrt(2)
Triplett-tillstånd (s=1):
|1 1> (upp-upp)
|1 0> (upp-ner + ner-upp)/sqrt(2)
|1 -1> (ner-ner)

Hur ska man tänka här egentligen?

Wikipedia verkar tycka som jag tänker att Pauliprincipen borde ge, nämligen att elektronerna bara kan vara i ett antisymmetriskt tillstånd.
https://en.wikipedia.org/wiki/Identical_particles#Statistical_properties_of_boso ns_and_fermions

Men i Introduction to Quantum Mechanics, Griffiths skriver han att det är de fyra olika tillstånden som jag skrev ovan för två 1/2-spinnpartiklar.

https://youtu.be/9-JCbcsskYs?t=1m3s

Protonkällan till LHC använder sig av H2, där man låter denna gasen utsättas för ett elektromagnetiskt fält. Detta fält delar upp elektronen från protonen med en hög spänning.

Min fråga är, hur hög spänning behöver man för att strippa en elektron från en proton? Under något givet förhållande som den som svarar själv får bestämma.

Extrafråga, varför använder man sig inte av radiovågor för detta ändamål då man också joniserar gasen och försätter den i plasma tillstånd?

Jag skulle nämligen vilja ha en protonkälla, men jag vill helst undvika att använda en magnetron då det skulle bli enklare att bara använda något elektromagnetiskt fält. Färre delar, mindre farligt.

Finns det någon enklare sätt att skapa fria protoner?

Jag ska läsa kursen Kvantmekanik nästa höst och jag undrar om någon kan tipsa om något väldigt lättläst litteratur att värma upp med? Tänker mig alltså något närmast skönlitterärt att läsa på kvällen innan jag somnar, bara för att få ett litet hum om vad det kommer handla om.

Eller det kanske räcker mer än väl att aktivt följa och försöka förstå den här tråden?

Mvh J.