Citat:
Ursprungligen postat av
Kyrpator
Jag retade mig oerhört på att Lind verkade aggressivt ointresserad av att sätta sig in i definitionen av vad en finlandssvensk är. När den finlandssvenske ståuppkomikern på ett pedagogiskt sätt försökte reda ut begreppen satt Lind mest och bjäbbade emot och ifrågasatte på ett barnsligt sätt, och jag fick intrycket att han fortfarande inte hade fattat någonting mot slutet av podden. Varför göra en pod på ett ämne man är okunnig om OCH ointresserad av? Förmodligen ville Lind ha en förevändning att få tala om Jouko Turkkas bajsteater och om M A Numminen, och när det visade sig att båda två var purfinnar snarare än finlandssvenskar så skulle de ändå med, för det hade varit för jobbigt att ändra hela upplägget.
Jag irriterade mig faktiskt mer på att André Wickström gjorde sådana pinsamma tabbar. Att han inte kom ihåg namnet på
Fredrik Pacius, tysken som tonsatt Finlands nationalsång. Och att han yrade om jugendstil apropå
Carl Ludvig Engels verksamhet i Helsingfors - Engel var verksam i 1800-talets början, 70-80 år innan jugendstilen. Samt att han (Wickström) påstod att Kekkonen dog 1981 - det var det året han
avgick, han dog först fem år senare.
Att Runeberg skulle ha utlämnat ordet Finland ur
Vårt land av hänsyn till ryssarna är också struntprat. I
diktens fjärde strof (den har elva allt som allt, men det är bara den första och den sista som sjungs) nämns det finska folket vid namn. Varför skulle Runeberg ha bedrivit sådan självcensur i
en enda dikt, då Finland och finnar nämndes i många andra av dikterna i
Fänrik Ståls sägner? Vidare så hade Mannerheim nog lärt sig en del finska resan som barn, men när han som 50-åring återkom till Finland efter trettio års tjänstgöring i Ryssland hade han glömt det mesta.
Nåja, annars var det helt kul att lyssna till en sådan här mörk novemberkväll.
Jag har först nu systematiskt börjat lyssna igenom Snedtänkt-avsnitten. Det är mycket underhållande och lärorikt, men alla gånger har Kalle Lind knappast valt den mest idealiska gästen. Avsnittet om Småland var ju en enda oavbruten monolog från redaktörens sida, hans gäst gjorde inte mycket annat än sa
jaa, jaa varje gång Kalle måste hämta andan.