Skvaller om Soran Ismail?

Vi är alla tre överens om att åren vi hade tillsammans i Knivsta var suveräna, ingen kan önska sig en bättre barndom. Men nu är inte temat för vårt snack fotboll eller fest, utan rasism. Därför är situationen lite obekväm, jag gillar inte konflikter och är inte säker på hur stämningen kommer att bli mellan oss när jag börjar dra upp saker från förr. Att anklaga någon för att ha varit med och spridit rasism är inte direkt någon stämningshöjare.
– Det var inget du tog upp med oss då, säger Robin, jag tyckte alltid vi var bra kompisar.
– Jag med! säger jag. Det handlar inte alls om det, jag har alltid älskat er. Men även folk man älskar kan säga saker som sårar, det behöver inte vara avsiktligt.
– När jag sa ”blatte” om någon kunde du säga: ”Men jag är ju blatte”,
säger Jonte. Men det var inte mer än så. Då trodde jag kanske att du tyckte det var okej.
Knivsta var en medelklassort två mil söder om Uppsala där de flesta såg ut som Hitler hade tänkt sig. Det var en blågul idyll där min kurdiska bakgrund ibland stack ut.
När Robin, Jonte och jag gick på Thunmanskolan var det killar i klasserna över oss som hade bomberjackor, nazistkängor och lyssnade på Ultima Thule. På och omkring skolan satt det också med jämna mellanrum klistermärken med uppmaningen: ”Bevara Sverige svenskt!” Det nynazistiska partiet Nationalsocialistisk Front lyckades dessutom rekrytera några av våra skolkamrater.
Så rasismen, även den råa och hotfulla, var något naturligt som alltid fanns med.

En av de största upplevelserna i våra unga fotbollsliv var Dana Cup. I fotbollslaget åkte vi sällan längre än att vi var borta över dagen. Nu skulle vi besöka en helt ny stad, Hjørring, i ett annat land, Danmark. En internationell sommarturnering där vi kunde få möta klubbar från hela världen.
Vi såg fram emot Dana Cup under hela det året. Alla skulle åka bil dit med sina familjer, utom Christian vars föräldrar inte hade möjlighet att följa med. På ett möte inför turneringen diskuterades vem som kunde ta Christian i sin bil. En del familjer med många barn hade inte plats. Men en förälder hade en annan slags invändning:
– Jag ska i alla fall inte ha någon neger i min bil.
Förutom att Christian var en social begåvning och en riktigt duktig fotbollsspelare var han också svart.
Några föräldrar skrattade nervöst åt kommentaren medan Robins mamma Åsa ställde sig upp och sa ifrån. Hon hade tappat lusten att åka till Hjørring med sin son. Det tyckte förstås ingen om, Robin var lagets stora stjärna och främste målskytt och det hela slutade med att Christian fick åka i Åsas bil, även om det fanns de som hade rymligare bilar.

På resan till Dana Cup rullade vi ombord på Danmarksfärjan i en lång karavan. En båttur senare rullade alla bilar av och ut på den danska sidan. Utom två – vår och min kusins. Två bilar där passagerarna ombads att kliva ur, blev visiterade och utfrågade.
Våra familjer hade varit med förr och vi visste att det var såhär det fungerade. Kontroller var en del av resan. Men det var något nytt för dem vi åkte med. Ingen gillade det, men Jontes pappa, Willy, var den enda som sa något. Jag och min kusin var förvånade över att han blev så arg.
Willy undrade varför gränspolisen bara stoppade oss och inga andra. När det inte kom någon förklaring blev han skogstokig. Han stod och skrek på poliserna att det de höll på med var rasism och att det inte var ett värdigt beteende. Ursinnig förklarade han att han skulle anmäla poliserna så att de blev av med sina jobb. Det hände förstås inte eftersom de stod och skötte just sitt jobb.