Citat:
Ursprungligen postat av
apelsinhimlen
Ok, han har nyss släppt en bok som dryper av snyfthistorier?
Ja, och hans instagram är full av reklam för boken.
Sorans pappa är dock vettigare, han tycker inte Sverige är rasistiskt alls, vilket fövånar Soran:
Citat:
I samband med inspelningen av tv-serien Absolut svensk skulle jag intervjua honom. Det var rätt segt eftersom jag visste i förväg vad han skulle säga om alla de ämnen vi kom in på, ingen Pulitzervinnande intervju direkt. Men på en fråga fick jag höra något jag inte väntat mig. Det handlade om hans trettio år i Sverige och om hur mycket rasism han hade upplevt här.
– Ingen, sa han, frågan är helt fel ställd. Om man jämför med vilket annat land som helst, för mig är inte Sverige rasistiskt alls.
Jag tycker på många sätt att jag går i mina föräldrars fotspår. Jag var med i demonstrationståg innan jag ens hade tagit mina första stapplande steg. Det finns en ljudupptagning när jag går runt, runt i ett av våra tillfälliga boenden och skanderar slagord samtidigt som jag tvingar min mamma att gå bakom mig ”för annars är det ingen riktig demonstration.” Normalt för en elev på Konstfack, inte för en tvååring. Jag vill gärna tro att kampen mot orättvisor och diskriminering är något som förenar mig och mina föräldrar. Skillnaden är att jag bedriver min så kallade kamp i ett av världens bästa och mest rättvisa länder. Mina föräldrar var inblandade i gerillaverksamheter mot en av sin tids mest brutala regimer. Där handlade rasismen mot kurder om stenhårt förtryck, människor fängslades och mördades. Den rasism min pappa upplevt i Sverige har rört sig om blickar, nedlåtande kommentarer som mumlats fram, någon lärare som gjort skillnad på hans barn och andras på ett föräldramöte, och någon som skrek efter honom utanför en affär en gång.
– Är det rasism? Det är ju ingenting. När jag beskriver mitt liv för kurder utomlands tror de inte sina öron. Här har jag fått studera, jag har jobb, min familj lever i trygghet. Jag har allt jag kan önska, säger pappa.
(sidan 37-38)
Antar att Soran känner sig väldigt underlägsen i sin manlighet när han jämför sig med sin far och andra släktingar som varit peshmerga. Kom att tänka på Henrik Schyffert som heller aldrig haft ett jobb utanför media, men vars pappa var stridspilot.
Det här var kul med tanke på de aktuella brottsmisstankarna:
Citat:
Min svenskhet var aldrig given utan hängde ihop med hur andra uppfattade mig. Mina vänner kunde ge mig komplimanger i stil med: ”Nej, Soran, du är inte kurd. Du är som vi – svensk!” Ungefär som om de sa: ”Du rånar ju nästan ingen längre, kom, du får vara med i vårt gäng.” För de kände mig och visste att jag var reko. Problemet är bara att det alltid finns och alltid kommer att finnas människor som inte känner mig. Eller dig. De kommer att anta saker om oss, uppfatta oss på olika sätt, ogilla oss.
...
Jag var alltid medveten om risken att bli stämplad som bråkig blatte. Därför såg jag till att sköta mig – vara tyst i klassen, göra bra ifrån mig på proven, inte prata för högt på bussen och aldrig sitta med fötterna på sätet i tåget. För det är så det fungerar. Om någon ogillar mitt beteende riskerar det att kopplas ihop med min etnicitet. Jag representerar aldrig bara mig själv.
I min bransch är det manliga norm. Om en kvinnlig komiker går upp på scenen och är rolig, då är det hon som är rolig. Om hon däremot är tråkig, då är det inte bara hon som är tråkig, utan hon blir ett bevis på att kvinnor över lag är tråkiga. Hon reduceras till det som gör att hon inte är norm i sammanhanget, i detta fall sitt kön.
På samma sätt är det för mig. Om jag är ”duktig” så är jag mig själv, ”inte som de där andra”, utan snarare ett undantag som bekräftar regeln.Om jag däremot är dålig reduceras jag direkt till invandrare och blir ytterligare ett bevis på hur den gruppen är. Varje gång jag hörde om ett brott som hade begåtts hoppades jag innerligt att gärningsmannen inte skulle vara någon som var född i ett annat land. För jag visste att det också skulle öka misstänksamheten mot mig och min familj. Det är ett ganska sjukt perspektiv att behöva ha, inte minst som barn.
(sidan 38-40)
https://minfil.org/XfM6Qbcab0/absolut_svensk.pdf