Citat:
Ursprungligen postat av
Fri
Är det inte lustigt att all materia, när den "get's together, gets outta here!"? Och med eftertryck. Kommer aldrig mer tillbaka. Det enda man behöver göra är att lägga materia intill vartannat, si så försvinner de från vårt universum in i ett svart hål bortom någon händelsehorisont. Dessutom graviterar all materia mot varandra för att åstadkomma just det. Det här känns som ett långsiktigt existentiellt problem. Tur att vi evolutionärt är små gnagare som kan gömma oss i hålor i kalla dammkorn runt all plasma och mörk materia och ännu värre saker där ute.
Tidens tand tär även på de svarta hålen och när de slutligen dunstat bort är det som en gång varit för alltid borta.
Min existentiella reflektion är att liv bara är möjligt under några få miljarder år i svallvågorna av Big Bang, en försumbar parentes av universums eviga liv.
Vid entropiminimum (big bang) fanns det inga strukturer utan bara en homogen soppa av energi. Efter att de svarta hålen dunstat bort inträffar entropimaximum och universum är återigen en homogen soppa utan strukturer. Människor kan bara existera i den korta övergångsfasen.
Och kanske är det som så att det välstånd och överflöd som förgyller vår tillvaro bara kan existera i övergången från det förindustriella samhällets hårda slit, svält och sjukdomar till det postindustriella samhällets ödesbestämda dekadens och överbefolkning?
Vi kunde inte valt en bättre tid att leva.