Juristprogrammet

Har man utgångspunkten barnets bästa så bör man ställa sig tveksam till åtminstone insemination av ensamstående och homopar. Här måste man förstå konceptet sannolikhet; det går i det enskilda fallet ofta bra, men utan att jag har all fakta på hand är det rimligt att anta att den andel barn som mår dåligt är högre bortanför kärnfamiljen. Slutsats: det går att kritisera om det är för barnets bästa nämna inseminationer tillåts. Istället verkar perspektivet om allas rätt till barn väga över.

I fråga om adoptioner är läget ett annat. Då är redan ett barn satt till världen, och det är rimligt att anta att en uppväxt med såväl ensamstående svenskar som svenska homopar är bättre än det ställe barnet kommer ifrån. Märk väl att jag fixar att bolla vissa ämnen i huvudet utan att göra mitt resonemang motsägelsefullt; detta till skillnad från den svenska lagstiftaren.

...............................

Ifråga om obrytbara band tycker jag att man i alldeles för hög grad berövar barnen rätten till sina biologiska föräldrar. Alltså; jag motsätter mig också själva utgångspunkten om barnets bästa verkligen är en rimlig utgångspunkt. Istället så är barn principiellt barn till deras biologiska föräldrar - allt annat ska vara extrema undantag.

Beträffande normativitet så är det beklämmande hur lättlästa kvinnor/tjejer på programmet är när det gäller frågor inom barnrätten. Alltid är det primärt den barnabärande kvinnan som ska skyddas. Jag upplever att männen/killarna har en mer pragmatisk och resonerande syn på dessa frågor som såklart är verkligt svåra.

Rimligt, på vilka grunder? Din egen uppfattning om vad som är "normalt"?


Igen, rimligt på vilka grunder?

Det framstår för mig som uppenbart att du endast utgår ifrån din egen subjektiva uppfattning om vad som är barnets bästa. Kärnfamiljen är inte någon garant för barnets bästa. Det som är avgörande är föräldrarnas engagemang i föräldraskapet som sådant och samhällets bemötande av familjen som sådan. Med det menar jag att om samhället i stort är avvisande till familjer som inte ingår under kärnfamiljsbegreppet är det högre sannolikhet att barnen kommer fara illa. Så vari ligger egentligen problemet?

...............................


Här förstår jag inte vad du menar. Du svarade inte på min fråga om vad du grundar idén om det "obrytbara bandet" på.


"Lättlästa"?

Här är du ute på tunn is och jag uppfattar dina åsikter som historielösa. Historiskt ÄR det kvinnan som varit den utsatta. Jag vet inte vad du har för seminariegrupp men jag kan definitivt inte se att den manliga sidan av min seminariegrupp på familjerätten var mer resonerande och pragmatisk. Jag misstänker att du även här är färgad av din egen uppfattning, s.k. confirmation bias. Vår grupp diskuterade även det faktum att det finns utsatta pappor. Att det inte förekom i er grupp kanske snarare är en indikation på att gruppen (du?) inte förmådde lyfta fram den frågeställningen på ett sätt som seminariegruppen kunde ta till sig?

Över lag är det en god idé att inte dela upp sin omgivnings åsikter på grunderna "kvinnligt vs manligt". Du tenderar då missa de delar av varje konstruerad gruppering som faktiskt inte passar in i den uppdelningen. Tips - bemöt varje person som individ snarare än som representant för sitt kön så kommer världen se annorlunda ut, och du blir mycket intressantare att diskutera med.

Jag har inte för avsikt att framföra etablerad forskning, men nog måste du vara någorlunda insatt i frågan för att ha en sån arrogant attityd. https://www.sydsvenskan.se/2002-01-1...and-adopterade

Fem gånger så vanligt med självmord bland adopterade.
2-3 gånger så vanligt med psykiska sjukdomar.
Jag har inte tillräcklig fakta om övriga "stjärnfamilj-konstellationer", men rimligen bör den kloke ta dessa siffror på allvar.

Nog fan trotsar du all logik om du inte anser att en uppväxt i Sverige i princip alltid, oavsett med homopar eller en ensamstående förälder, är bättre för barnet än att växa upp på barnhem i Ryssland, Colombia eller Asien (nu har jag visserligen dålig koll på möjligheter till adoption för stjärnfamiljer).

Ingen har skrivit om garanter. Däremot måste man väga in termer om "risker", och "överrepresentation", som är ett ingångsvärde som medföljer alla adoptioner (du kan inte gärna göra en personlig riskbedömning om en adopterad persons risk för självmord innan adoption, ty krav ställs ändå på lämplighet hos adoptionsföräldrar). Resonemangen rörande adoption är fullt analogiserbara på andra icke-biologiska familjekonstellationer.

Jag svarade visst, men du hade inte kapacitet nog att förstå. Det obrytbara bandet är rent evolutionärt; vi har rätt till våra barn på biologisk grund, om inte undantag av extremt art slår in. Det faktum att biologiska pappor då saknar talerätt i faderskapsprocesser är såklart beklämmande.

Ja. Lättlästa ifråga om att den havande kvinnan (oavsett debatt om surrogat, abort, moderskap eller faderskap) alltid ska få sina intressen till fullo accepterade. Jag skiter fullständigt i hur man såg på barn födda utom äktenskapet för hundra år sen; det är inte särskilt relevant idag. Beträffande pappor så kan inte ens den mest rabiata feministen undgå diskrimineringen, varför det såklart lyftes på seminarierna.

Det sista stycket är knappast relevant för det vi diskuterar.

*popcorn*

Du har självklart helt rätt. Carl Hamiltons Det infantila samhället är väl värd att läsa i frågan...

Någon som vet om det är lättare att få jobb på de mer kända humanjuridiska byråerna än "flashiga" affärsjuridiska byråer?

JackSm1th, vet du om dina vänner med mestadels B fick jobb direkt efter examen, eller jobbade de med annat juridiskt arbete innan de fick anställning på en advokatbyrå?

Dom med lite sämre betyg (gissar jag) började inte på fina advokatbyrån eller gick domstolsvägen. De flesta börjar som handläggare på myndighet. Jag har ju ingen koll på vad mina vänner hade för betyg, men det har gått bra för alla utom två. En är död och en är arbetslös ff efter 3 år.

Jag gjorde en snabb inventering på Facebook och kollade vad mina juristvänner gör idag. Vissa tog examen för 1-3 år sedan och några tog examen för 10-12 år sedan.
Resultatet var blandat. Minst två är domare på tingsrätten och en hovrätt, en chef på krimvården, någon började på försäkringsbolag och var där några år för att sedan gå vidare till en finare advokatbyrå, minst fyra började direkt på "fina advokatbyrån" och en av dom slutade efter några år för att gå till den lilla byrån, tre-fyra st började på en liten byrå tills hen fick advokattiteln och öppnade eget, en började på bank som någon typ av handläggare tills hen gick över till den juridiska avdelningen, en gick direkt från universitetet till att bli föredragande på förvaltningsrätten, en började på polisen och har vandrat snabbt upp i graderna där, en började som försäkringsmäklare och är kvar där, en började som jurist på en "intresseorganisation" och är kvar där, två-tre stycken började på Skatteverket som "sommarjobbare" och blev kvar där många år, flera av de jag gick specialkurser med (skatterättskurser) började direkt på något av dom stora skattejuridiska byråerna (PWC, EY osv), en började som telefonrådgivare på en annan "intresseorganisation" och är kvar där men nu som chefsjurist, en blev juridiklärare på gymnasiet, en är arbetslös ff tre år efter examen, en doktorerar i offentlig rätt, en är död, fyra-fem st blev någon typ av handläggare hos diverse kommuner (upphandlare, alkoholhandläggare, kommunjurist, sektionschef). Hen som blev sektionschef på en kommun började som lite allt-i-allo på ett privat företag som sålde tjänster till kommuner. En är chef på lantmäteriet; tror hen började där direkt efter examen. Två-tre st jobbar på Kronofogden. Ingen jobbar på försäkringskassan. En jobbar för en känd brottmålsadvokat. En sitter som utredare/jurist på ett departement. En är beredningsjurist på en tingsrätt. En är känd brottmålsadvokat. En är handläggare på Migrationsverket. En började som handläggare på en a-kassa och steg snabbt i graderna där. Flera är handläggare/jurister inom sjukvård/omsorg. Någon är jurist på diverse andra myndigheter.
Inte så svårt att räkna ut vilka som hade bra betyg?

Det är väl den mest exklusiva branschen man kan bli verksam inom beträffande utbildningar som erbjuder nästan uteslutande humaniora och samhällsvetenskap? Jag kan inte komma på något finare, möjligen om man går pol. kand och blir diplomat.

Det finns läskigt många jurstuds som är indoktrinerade med att obegränsad invandring ska råda, eller åtminstone utger sig för att tycka så. På ett sätt kan jag tycka att det är skrämmande att Uppsalastudenter dagligen ser konsekvenser av invandringens härjningar men ändå engagerar sig i studentföreningar som pratar sig varma om invandrares rättigheter utan att nämna några som helst skyldigheter. CV:et ska följa en viss mall så klart enligt dessa typer

Frågan är om det finns några exklusiva utbildningar kvar? Möjligtvis vissa ingenjörs- och arkitektutbildningar. Vårdyrken och i all synnerhet läkaryrket kommer tappa sin glans allt eftersom invandrarna fortsätter strömma in. Mordhoten och kraven från patienternas hela tjocka släkt kommer knappast att avta.

Finns det någon möjlighet att fördjupa sig inom bioteknikjuridik vid UU?

Är det enklare då att få jobb på byrå istället för ting?

Det beror på hur du definierar "ting" och "byrå". Om ting är alla tingsrätter och förvaltningsrätter i Sverige är det ganska lätt. Om byrå är varenda humanjuridiska eller affärsjuridiska byrå i hela Sverige är det också ganska lätt.

När folk pratar om att det är tuff konkurrens om jobben på byråerna brukar de främst avse affärsjuridiska byråer i Stockholm. Jag upplever att folk sällan tänker på hur många byråer det finns eller hur många de anställer. Dessutom verkar de flesta ha ett kort perspektiv, eg, "det kommer bli svårt att få jobb direkt efter examen". Ett år på myndighet eller annat jobb, eller två år på tingsrätt utanför Stockholm är inte hela världen.

Faktorer som konjuktur påverkar också.

Några här verkar rekommendera en dubbelexamen för att pryda CV:et. Ser en examen i företagsekonomi bättre ut än en i nationalekonomi (ur den anställande byråns perspektiv dvs)?