Mordet på Kevin Hjalmarsson, 4 i Arvika 1998

Jag försöker med retorik och pedagogik få nån form av bild kring hur och på vilket sätt utredningen skedde kompetensmässigt.

Det går sådär kan man säga.

Grovt inkompetenta, men noggranna om jag kombinerar era utlåtanden. Jag försöker få detta att gå ihop. Kanske noggranna till viss del, kanske i början? Eller kanske noggranna i bemärkelsen omfattande utredning med många hörda. Kanske noggrann till intention men inte i praktik.

Inkompetenta pga brister i förhörsteknik? Men noggranna med avseende på dokumentationen, med undantag för vissa förhör (det sista? Har det bekräftats att detta inte finns på band? )

Det är en splittrad bild jag ser.

Behövs då i teorin nästan magiska krafter för att vilseleda en sådan utredning som i vissa delar, eller vissa faser är noggrann, men i andra delar eller faser är inkompetent. Mycket svårt att svara på. Men det är ju svårt att utesluta att en bristfällig utredning snarare kan snava på sina egna brister och små signaler som egentligen inte haft till syfte att vilseleda kan få stora konsekvenser.

Sedan detta med inkompetens och godtrogenhet. Jag kan inte minnas att jag nämnt godtrogenhet, men det kanske är en slutsats som dragits utifrån annat jag skrivit att dessa två begrepp måste vara lika. På ett sätt kan ju godtrogenhet ses som en brist om situationen och yrket/uppgiften kräver objektiv analys och ett verifierande tänkande kring information som samlas in. Då skulle godtrogenhet i vissa fall kunna ses som en form av inkompetens. Men jag har inte funderat djupare kring det. Intressant tanke dock.

Såhär är det: inkompetens betyder oförmåga och används som ett paraplybegrepp för oförmåga inom en rad olika områden. Men oförmåga inom ett område implicerar inte på något sätt oförmåga inom ett annat, ej heller implicerar oförmåga inom alla områden utom ett även en oförmåga inom det sista området. När vi konstaterar att poliserna var gravt inkompetenta så betyder det att de hade oförmåga inom en rad kritiska områden, inte att de var utvecklingsstörda och lät sig luras av en sjuårings listiga planer.

I det aktuella fallet så visade sig inkompetensen genom kraftigt tunnelseende, prestige, oförmåga att värdera bevisen och de tekniska fynden samt dra slutsatser från dessa, urusel förhörsteknik där familjen matades med informationen som polisen ville höra, urusel förhörsteknik som belönade respektive straffade "rätt" och "fel" svar, övertro på sin egna bristfälliga förmåga och en massa annat. Oförmågan inom dessa områden implicerar inte att polisen skulle brista i exempelvis anteckningarna eller övrigt pappersarbete, att de skulle vara analfabeter, att de skulle vara oförmögna att hantera sin egna tekniska utrustning, att de skulle vara godtrogna etc.

[Nina Hjelmgren: Kevinfallet (sid 45-46)]

[//]

Bröderna sprang sedan hem och berättade för sin pappa och styvmamma att något hade hänt Kevin, att han låg vid sjön. Hemma rådde uppbrottsstämning, man förberedde fisketuren tillsammans med den gästande familjen som fortfarande befann sig i lägenheten. Styvmamman och pappan hade inte förmågan att ta till sig allvaret i det pojkarna berättade. Sjuåringen ville övertyga pappan om att det var sant, att Kevin låg vid sjön, och tog fram ett papper som han ritade på för att beskriva hur det såg ut. Han ritade teckning över hur de busbråkade, när Kevin inte orkade andas längre och när bröderna satt och vilade. Pappan knycklade ihop papperet och slängde det. Sjuåringen bytte kläder, de skulle ha varit blöta. Familjerna lämnade lägenheten och gick mot de bägge bilarna på parkeringsplatsen. De fick vänta tio minuter på styvmamman och femåringen. Sjuåringen pratade inte mer den kvällen med pappan om det inträffade.


_Avslutat fall_

Inför det sista förhöret med bröderna den 26 respektive 27 oktober, rådde inga tvivel om att de var gärningsmännen. När sjuåringen till slut berättade att han varit med om att döda Kevin och inte längre skyllde på sin lillebror, var det som om 20 kg lättade från den lille pojkens axlar, enligt Rolf Sandberg som aldrig tidigare sett hur ett litet barn befriats på ett liknande sätt. Sjuåringen gav sedan klartecken åt sin lillebror, att det var OK för honom också att berätta att de inte var på bryggan, som de hävdat hela tiden. Bryggan hade från allra första början varit platsen där Kevin dog; det var där mannen med kniven hade mördat Kevin, enligt det första förhöret med femåringen. Bröderna hade sedan i de inledande förhören försökt få det att låta som om de bråkat på bryggan, att Kevin ramlat i och att de försökt hjälpa honom upp men misslyckats. Därav att sjuåringen sedan sa att han bytte kläder därför att de var blöta. Men det är inte alls säkert att kläderna han bytte och slängde i tvättkorgen innan de åkte och fiskade var blöta. Vid det sista förhöret berättade pojkarna var för sig att de börjat bråka vid fotbollsplanen och sedan sprang mot stranden. Femåringen minns inte hur Kevin hamnade på rygg. När de försäkrat sig om att han var död, släpade bröderna Kevin hängande mellan sig mot en sten, där de stannade för att vila.

Fallet avslutades för polisens del den 2 november 1998. 1300 förhör hölls med 482 personer. Samhället fick ett svar.

Chefsåklagare Anders Mannholm beslöt att lägga ned förundersökningen eftersom pojkarna är under 15 år, även den pågående LUL-utredningen lades ned.

Psykologer och socialarbetare fortsätter att arbeta med hela familjen.

[GRANSKNING: Berättelsen om den kritiserade utredningen av mordet på Kevin, Expressen 2017-05-20]

3. FÖRHÖREN

Spaningsledaren Rolf Sandbergs förklaring till de många ledande frågorna under de hårt kritiserade videoförhören är just detta – att man försökt få barnen att upprepa det de påståtts ha sagt hemma. Däremot förnekar Sandberg all kännedom om att polisen ska ha uppmanat föräldrarna att aktivt ställa frågor till sina barn. Däremot, säger han, fick föräldrarna gärna rapportera om pojkarna sa något av intresse för utredningen.

Pappa Weine, mamma Annika och brödernas styvmamma Eva har en helt annan bild:

– Det var polisen som sa åt oss att göra det, säger Eva.

I förundersökningen återkommer föräldrarna gång på gång till polisen med nya uppgifter. De tar aktivt fram papper och penna när de nattar barnen för att de ska teckna:

Var de befann sig. Var mördaren stod. Var Kevin låg.

De säger att de "satt press" på barnen i vissa frågor.

Den 19 oktober ringer Eva polisen. Kvällen innan ska hon ha frågat Robin om han och Christian knuffat Kevin i vattnet.

Robin svarar nej, men berättar att han försökt hjälpa Kevin med en pinne som gick sönder. Enligt Eva berättar Robin detaljer om hur hans bäste kompis först låg på rygg, sedan på mage. Han talar om hur bröderna lyfte upp honom och han visar hur fyraåringens huvud hängde. Han säger att storebror Christian drog ner Kevins ögonlock och sa att Kevin var död, vilket femåringen då inte visste.

Totalt ringer föräldrarna in nya uppgifter vid 19 tillfällen. Varje gång leder det till ett nytt polisförhör.

Flera gånger antecknar föräldrarna exakt vad barnen säger.

– Utan föräldrarna hade vi aldrig varit så intresserade. Och till slut är det så detaljerat att de måste ha varit i närheten, säger Rolf Sandberg i dag.

Enligt honom är de detaljer föräldrarna ringt in en av orsakerna till att poliserna gjorde så många förhör, ofta med ledande frågor. De ville höra om barnen upprepade de uppgifter som föräldrarna ringt in.

Tisdagen den 29 september 1998 är barnen på polisstationen tillsammans med mamma Annika. Efteråt skriver hon:

"Det börjar ge resultat nu äntligen. Framförallt Christian har börjat tala", står det i anteckningar som finns i förundersökningen.

– Jag uppmanades att "Prata med barnen", "visa att du vågar möta dem med det här". "Skriv ner allting som händer". "Ring nu inte varann nu föräldrar utan ring polisen och återge", säger Annika idag.

– Då är du så utlämnad. Du tror och litar på deras omdöme och tror att du gör det bästa för barnen. I dag är det en kränkning. Hade jag då uppfattat och vetat att det var så spelet gick hade jag aldrig gjort det, säger Annika.

En orsak till föräldrarnas många utfrågningar kan vara psykologernas rekommendation om att de måste låta barnen berätta sin egen historia för att kunna må bra i framtiden. Enligt professor Sven Å Christianson kan det dröja flera månader innan pojkarna ska berätta sanningen. Det gör de bara om de känner sig trygga. Och den känslan är större i hemmet än hos polisen.

Polisen upplever tidigt att barnens mamma Annika inte känner skuld till det inträffade. Hon samarbetar aktivt med polisen. Därför ger de rådet att barnen ska vara hos henne för att de ska prata mer.

I början är polisen mer skeptiska till föräldrarna. De anses vara för involverade och styra mycket i barnens berättelse.

Pappan Weine ska ha sagt att han inte vill att de ska prata om det inträffade hemma, då han tror att barnen ska fara illa av det. I förundersökningen förekommer påståenden om att han ville att informationen alltid kom via honom. Men snart börjar även han att hjälpa polisen, enligt förundersökningen.

I dag säger Weine att föräldrarna förhörde barnen på polisens uppmaning.

– Vi skulle skriva ner nästan allt de sa, om det rörde fallet eller inte. Gjorde vi inte det skulle vi få något rättsligt på oss också för då samarbetade vi inte med polisens utredning.

Enligt Weine uppmuntrade psykologer föräldrarna att hjälpa barnen för att det hela skulle få ett slut. Men främst var det uppmaningar från polisen.

De delade även själva inställningen att barnen skulle må bättre av att berätta.

– Som vi ser idag var det tvärtom helt enkelt.

Hur menar du att det har 'visat sig' att polisen har 'matat barnen/familjen med informationen som bara GM kunde känna till'?

Med 'dagboksanteckningen' antar jag att att du syftar på dokumentet Weine Karlsson överlämnade till Sven Å Christianson? Vem mer än du benämner i så fall dokumentet som 'dagboksanteckningen'?

Att de mordmisstänkta bröderna av någon anledning tycks ha lämnat en del felaktiga uppgifter -- till polisen men sannolikt även till sina föräldrar -- är vi förstås överens om.



När efterhandskonstruerades det? Enligt Nina Hjelmgrens rapport är det 'inte alls säkert att kläderna [...] var blöta.'

[Nina Hjelmgren: Kevinfallet]

[...]Bröderna hade sedan i de inledande förhören försökt få det att låta som om de bråkat på bryggan, att Kevin ramlat i och att de försökt hjälpa honom upp men misslyckats. Därav att sjuåringen sedan sa att han bytte kläder därför att de var blöta. Men det är inte alls säkert att kläderna han bytte och slängde i tvättkorgen innan de åkte och fiskade var blöta.

Barnen fick från polisen veta var Kevin hittades, vilka skador han hade och hur han hade dött. De tvingades även i i spåret att de hade träffat Kevin vid bryggan som det inte finns några bevis för att Kevin ska ha befunnit sig vid, att de hade bråkat med Kevin som det inte fanns några bevis för att de hade gjort, att Kevin skulle ramlat i vattnet som han bevisligen aldrig gjorde, att barnen skulle ha använt pinnen som saknade spår från både barn och Kevin (samt att Kevin saknade spår från pinnen) för att mörda Kevin. De tvingade in föräldrarna i berättelsen att barnen skulle ha berättat för dem att de sett Kevin vid vattnet när de kom in genom att först attackera styvmodern när hon låg inlagd på psyket, sedan fadern med att styvmodern berättat att så hade skett, och plötsligt trodde båda föräldrarna på en historia som aldrig hade skett.

När den så kallade dagboksanteckningen presenterades i media av RS efter att dokumentären hade sänts så kallades den för just dagboksanteckning. Källan är då antingen journalisterna som själva inte har något att vinna på att kalla det för dagboksanteckning, eller RS som har allt att vinna på att kalla det dagboksanteckning.


Det efterhandskonstruerades under utredningens gång av polisen, se ovan. Rent allmänt är Hjelmgren-rapporten inget vidare bra material att hänvisa till och den har sågats många gånger om av trådens deltagare. Exempelvis: (FB) Mordet på Kevin Hjalmarsson, 4 i Arvika 1998

Kevin låg inte och flöt i vattnet, och speciellt inte ute vid bryggan. Inget barn hade varken puttat honom i vattnet eller försökt hjälpa upp honom med någon pinne. Vilket du vet om, Salzsalino. Så varför spelar du dum?

Tack! 👏
Mycket bra formulerat

Och i Expressen läser jag ett uttalande av Rolf Sandberg där han säger (ungefär):
"Vi skulle aldrig ha misstänkt bröderna om inte föräldrarna varit så samarbetsvilliga"

Ett annat uttalande av pappa Veijne, också Expressen och jag citerar:
"I dag säger Weine att föräldrarna förhörde barnen på polisens uppmaning.

– Vi skulle skriva ner nästan allt de sa, om det rörde fallet eller inte. Gjorde vi inte det skulle vi få något rättsligt på oss också för då samarbetade vi inte med polisens utredning."

Då undrar jag hur Rolf Sandberg definierar ordet "samarbetsvillig"?
Är inte detta ett hot?
Vi "tar hand om" dina barn om ni inte "samarbetar" eller...?
Veijne fick inte träffa sina barn när han befann sig 4 v på psyk? Vem hade rätten att bestämma det? Sandberg?

Detta citat säger mycket om Weines respekt för polisen. Man hotade och skrämde pappan. Oetiskt. Skamligt.

"– Vi skulle skriva ner nästan allt de sa, om det rörde fallet eller inte. Gjorde vi inte det skulle vi få något rättsligt på oss också för då samarbetade vi inte med polisens utredning."

Exakt när fick bröderna uppgift om (i) 'var Kevin hittades', (ii) 'vilka skador han hade', (iii) 'hur han hade dött'?

Hade bröderna vid den tidpunkten själva sedan länge lämnat samma uppgift till polisen?

Hade föräldrarna i telefonsamtal som föranlett förhöret, berättat att bröderna hade sagt detta?


Robin Dahlén berättar i sitt första förhör om hur en man kvinmördar Kevin på bryggan samt sparkar Kevin i vattnet.

Christian Karlsson intygar vid samma förhör att Robin Dahlén tidigare har redovisat samma upplevelse för honom.

Vad jag vet har inte Dan Josefsson/SVT haft några invändningar mot detta. Däremot har jag för mig att Josefsson -- under en av kevinfilmerna -- faktiskt noterar att polisen inte avslöjar att jättekniven är fel vapen, så exakt när ska bröderna fått reda på mordvapnet?.

Får svara på andra delar av ditt inlägg vid annat tillfälle.


-- Första förhöret --

Weine Karlsson ringer polisen eftersom Robin Dahlén och Christian Karlsson har info i Kevinfallet. Senare samma dag är bröderna + pappa och styvmamma på polisstationen.

Robin Dahlén berättar att han har sett en man knivmörda Kevin och sparka honom i vattnet.

Christian Karlsson intygar att Robin Dahlén har berättat detta för honom.

Pappan och styvmamman berättar att Robin Dahlén har blivit orolig samt ej vågat sova själv längre, att han mådde dåligt var uppenbart.

[Nina Hjelmgren: Kevinfallet]

[...] Nu ringde pappan; sonen, fem år, och hans storebror, sju år, hade berättat saker som hade med Kevins död att göra.

[...] De små pojkarna kom till polisstationen på eftermiddagen tillsammans med sin pappa och styvmamma. Femåringen, en av Kevins bästa kompisar, berättade att han har sett mördaren döda Kevin med en kniv och sedan sparkat honom i vattnet. Femåringens storebror intygade att hans lillebror berättat för honom hur han sett Kevin dödas.

Den lille femårige pojken bar på vidriga bilder. Vad var det mer han visste, men inte orkade berätta vid det första mötet med polisen i polishuset? Hans pappa och styvmor berättade att han inte vågade sova ensam längre och blivit orolig. Barnpsykolog och familjeterapeut kopplades in för att ta hand om honom och familjen.

[//]

Efter det första förhöret med [Robin Dahlén] ringde polisen för att skaffa hjälp till honom. Han mådde uppenbart dåligt. En familjeterapeut och en barnpsykolog träffade honom, hans styvmamma och pappa utifrån ett krisperspektiv. Den äldre brodern var ännu inte aktuell, han gick i skolan, men de träffade den yngre pojken ett par gånger.

[//]

Bryggan hade från allra första början varit platsen där Kevin dog; det var där mannen med kniven hade mördat Kevin, enligt det första förhöret med femåringen. Bröderna hade sedan i de inledande förhören försökt få det att låta som om de bråkat på bryggan, att Kevin ramlat i och att de försökt hjälpa honom upp men misslyckats. Därav att sjuåringen sedan sa att han bytte kläder därför att de var blöta. Men det är inte alls säkert att kläderna han bytte och slängde i tvättkorgen innan de åkte och fiskade var blöta. Vid det sista förhöret berättade pojkarna var för sig att de börjat bråka vid fotbollsplanen och sedan sprang mot stranden. Femåringen minns inte hur Kevin hamnade på rygg. När de försäkrat sig om att han var död, släpade bröderna Kevin hängande mellan sig mot en sten, där de stannade för att vila.

Jo, jag har sett det lustiga inlägg du hänvisar till.

Stefan S tycks önska att Rikspolisstyrelsens hade lyckats i sitt försök att mörklägga 55 av 65 sidor i Nina Hjelmgrens rapport.

Nina Hjelmgren även skrivit Arvika efter Kevin, på uppdrag av Arvika kommun, samt en del andra rapporter.

Tidningsartikeln bör läsas i sin helhet men några citat nedan:

[ Mordet på Kevin: Rapport mörklades av polisen, Journalisten 2001-01-29]

Frilansjournalisten Nina Hjelmgren sa nej och hänvisade till upphovsrätten när Rikspolisstyrelsen, RPS, ville stryka ner hennes rapport om Kevinutredningen till oigenkännlighet.
Då gjorde RPS en kortversion där känslig kritik mot politiker och polismyndigheter inte fanns med. Men försöket att tysta ned den ursprungliga rapporten gavs upp sedan Expressen avslöjat dess innehåll.

[//]

Det beror inte på kritiken mot RPS och justitiedepartementet?

– Vi har ingenting emot kritik som för saken framåt, men till exempel kritiken mot justitiedepartementet gör inte det. Det kan också vara beröm. Den innehåller väl mycket beröm av den som fått i uppdrag att göra redovisningen, säger Harald Boström.

[//]

Använda i valrörelsen

I passusen om regeringen sägs att justitiedepartementet ringt Rolf Sandberg varje dag före valet och hört sig för om läget samt skickat en lista på frågor som Freivalds kunde fokusera på om hon skulle hålla tal om Kevinmordet. När valet var över slutade departementet ringa.

Sandbergs uppfattning var att regeringen var rädd att oppositionen skulle använda sig av händelsen i valrörelsen och ville vara förberedd. Den kritiken samt berömmet av Rolf Sandberg är alltså två saker som RPS vill stryka. Boström bekräftar också att det finns en omskriven version på tio sidor som han arbetar med och att RPS tänkt ge ut en sådan kortversion.

Journalisten har sett en sådan kortversion. Den innehåller inte ett ord av vad Nina Hjelmgren skrivit om justitiedepartementet eller om svårigheterna att samarbeta inom polisen eller att den inledande jakten på en pedofil berodde på att rättsläkaren feltolkat den termometersalva som användes när sjukhuset fastställde tidpunkten för dödsfallet.

När Nina Hjelmgren hänvisar till sin upphovsrätt handlar det inte om den ekonomiska rätten. Tvärtom vill hon att redovisningen ska spridas i sitt ursprungliga skick.

[//]

Polisen berättar det för barnen i respektives sista förhör som spelades in. Dvs C:s sista och R:s näst sista om man nu köper att RS skulle ha hållit ett förhör med R efteråt som aldrig spelades in.

Nej, det räcker med att se det inspelade materialet för att se att det är polisen själva som matar barnen med uppgifterna. Hade barnens föräldrar hört detta från barnen och därpå kontaktat polisen med uppgifterna så hade RS - som redan läckt material från FUP:en i form av den så kallade dagboksanteckningen - stolt visat upp det i media vid det här laget. DJ:s historia hade fullständigt rasat samman, RS och SÅC hade kunnat gråta ut i media om hur de blivit falskt anklagade och utsatta för en häxjakt. Ändå är det knäpptyst på den fronten, för det finns inget material att visa upp. Det enda som RS och SÅC har bedömt varit intressant av vad föräldrarna ska ha berättat är den historian som polisen själva matat familjen med.


Jag ser inte relevansen i ditt övriga dravel. Vad finns det för vits med att konstatera vad vi sedan länge vetat? Dvs att R påstått att någon dödat Kevin med en kniv, vilket bevisligen aldrig har skett. Återigen är Hjelmgren-rapporten en värdelös källa: (FB) Mordet på Kevin Hjalmarsson, 4 i Arvika 1998