Citat:
Ursprungligen postat av
nerdnerd
För en
fotongas gäller att
U = Ɛ V
P = Ɛ/3
där energitätheten Ɛ är energitätheten. Alltså har vi att
dU = V dƐ + Ɛ dV
och dU = dQ - P dV blir
V dƐ = dQ - (4/3) Ɛ dV
dvs
dƐ/Ɛ = dQ/(ƐV) - (4/3) dV/V.
Jag är inte jätteinsatt i kosmologi, men börjar bli mer intresserad. Jag antar att faktorn 4/3 kommer från sfärisk volym, eftersom det är energitäthet som är på tapeten?
Jag använder den faktorn för venus, mars och jorden. Yttemperatur Venus:
(2601W/(4/3)^3)*4^2=17556W, 745K
Jorden:
1/2*(1361/(4/3)^2)=383W, 286.6K
Effektiv temperatur kan beräknas med värmeöverföring (TSI-(1/2*(TSI/(4/3)^2)))/4=244W/m^2. Anledningen till division med 4 är givetvis för att värmestrålningen avtar med avståndet. Intressant är också att effektiv temperatur kan kopplas till en kärntemperatur på ~6000K via samma princip.
Effektiv temperatur behöver en värmekälla med intensiteten *4, så:
4*σ256⁴=σ5798⁴/4^8
4^8 står för de sammanlagt 8 skal och volymer mellan dem som finns invärtes i stenkulan jorden. Alltså 4 skal och 4 volymer.
Mars:
1/4(586/(4/3))=110W, 210K
På jorden är ytaccelerationen: roten ur->(1/2*(1361/(4/3)^2)/4=9.78m/s i newtonmeter vilket är lika med W/m. Om man använder enheten för värmeresistens, stress och tryck, Nm^2 så ser man att:
TSI/4-σ256⁴=1/4*σ286.6⁴ och att roten ur 1/4*σ286.6⁴=g.
Med enheten Nm^2 så får gravitation och värmeflöde samma enhet, W/m^2, eftersom de är likvärdiga. Värmeresistens är ju dessutom logiskt som förklaring för gravitation, när värme expanderar och balanseras med en likvärdig kollaps. Som en fontän av massa som expanderas av ett värmeflöde.
Dessutom blir ju första huvudsatsen DeltaU=(1361W-383W)/4 där yttemperatur och källan till kraften i gravitation blir en potential som ger effektiv temperatur.
Dessutom så blir skillnaden mellan TSI/4, som är den "riktiga" effektiva temperaturen för en svartkropp, och σ256⁴ som är den observerade effektiva temperaturen, helt enkelt arbetet som gravitationen utför.
Jag tycker att sambandet mellan planeternas brytpunkter är intressant, 4/3^3, 4/3^2, 4/3, för venus, jorden och mars i den ordningen. Det är antalet skal som sfärerna har i sina atmosfärer+den solida sfären, dock så har mars inget atmosfärskal som agerar på värmestrålningen från solen och jorden har ett. Venus har så tät atmosfär så det verkar som delar av den agerar som solid massa/vätska, vilket bekräftas av att den extrema tätheten hos koldioxiden som beter sig som en vätska vid ytan, där den släpar runt stenar m.m. Det ser ut som olika nivåer av excitation, och liknar någon form av kvantisering av planeternas värmeflöde. Jag har även pusslat in gravitationen i de andra inre planeterna.
Alltihop liknar kvantfysik med jättepartiklar i planetskala. Det kanske inte är en slump ändå, att solsystemet är så likt atommodellen med proton och elektron i bana. (Enligt mig så är det självklart att det inte är slump, slump är ett ord vi använder när vi inte vet varför något är som det är).
Jag tror detta är "the blackbody force" som jag har hittat. Gravitation är mer av en frånstötande kraft än attraherande, värmeöverföring och sfärisk absorption från belysning av halva ytan skapar kraften i riktning mot varmaste punkten, som också är centrum av massan. Jordens utgående strålning är frånstötande i alla riktningar. Så om jordens temperatur stiger så minskar mängden värme som överförs från solen, och jorden skulle flytta sin bana något utåt. Minskar temperaturen så skulle mer solvärme överföras och jorden närmar sig solen. Stefan-Boltzmann ekvationen bekräftar detta eftersom mängden som överförs beror på skillnaden i temperatur. Vilket leder till slutsatsen att jordens temperatur inte förändras om solens temperatur är konstant.
