Ställ era random astronomifrågor

Materia sönderfaller ju långsamt till energi och det antas att någon gång i en mycket avlägsen framtid så finns endast energi kvar. Energin finns då i form av elektromagnetiska vågor. Elektromagnetiska vågor eller fotoner har ingen massa så om det bara finns fotoner i hela universum så borde universum vara helt viktlöst. Kan detta ha något att göra med att universums expansion accelererar. Det vill säga att massan minskar bör ju leda till att de sammanhållande krafterna också minskar?

Haha, ja det är kanon vad roligt att höra! Var själv ute igår kväll och obsade med dobsonteleskop i luckorna mellan molnen.

Hur stort är universum egentligen? Ibland får man en känsla av att astronomer vet på ett ungefär hur stort det är, men är det verkligen så? Är universum oändligt eller finns det någon gräns.

Om man tänker sig att själva rummet är oändligt kan man då se det som att materian, stjärnor och planeter är ett runt moln någonstans i det oändliga rummet. eller är det mer som en bubbla?

När astronomerna tittar ut i rymden med sina teleskop så ser de att bakgrundsstrålningen är nästan helt jämnt fördelad i alla riktningar av universum. Men skulle det vara så om jorden låg i utkanten av universum? Då borde det ju vara mycket mer strålning åt ett visst håll. Kan man därför anta att jorden ligger ungefär i mitten av universum, eller är det så att universum verkligen är oändligt?

Vi vet inte..

Universum kan vara oändligt stort, men vi kan aldrig få reda på om det är sant för vi kan inte se så långt bort.
Om jag har uppfattat det rätt så är rymden svart för att vi ser så långt bak i tiden att universum då inte fanns. Det är alltså "tomt".

Men jämför oss med en stackmyra i en skog i Dalarna, den tror nog att hela universum är skogsdungen den lever i. Den har nämligen inte sett något mer.
Men skulle den ha ett evigt liv och sätta igång och vandra så skulle den till slut ha gått runt hela jordklotet och komma tillbaka till sin dunge i Dalarna.

Tänk om det är så i universum också? Åker vi med ljusets hastighet rakt ut i rymden kanske vi kommer tillbaka till jorden tids nog..

Vi vet inte och det svindlar..

Mycket bra skrivet! Du fångade kärnan i Universums ofattbara oändlighet mycket pricksäkert.
Vi vet inte, exakt så är det.
Vi kan se en hel del med våra teleskop men det finns en gräns för hur långt vi når.

Att tro att vi har bra grepp om Universum pga vad vi kan se, vore lika naivt som att tro att vi känner världen, bara för att vi har tittat ut genom vardagsrumsfönstret.

Ja.

Precis. Så är det med gråsuggan under stenen också.

Nej. Det skulle den inte. Skogsmyran är programmerad att göra sitt arbete i myrstacken.

Om man ska tänka om, så kan vad som helst hända.

Det finns antagligen många lösningar men dessa är de vanligaste:

• Thrust vectoring: Man riktar helt enkelt raket-utblåset för att skapa styrkraft, som en utombordsmotor på en båt. Funkar dock bara när huvudmotorn är igång.
• RCS-thrusters: Små "raketer" på väl utvalda platser på farkosten som kan användas för att manövrera. Är ofta komprimerad gas, ingen förbränning sker.
• Gyro: Man kan bromsa och accelerera spinnande cylindrar innut i farkosten. Detta kan dock bara användas för att rikta farkosten åt olika håll, inte förflyttning.

Jorden har ingen effekt på det.

Eftersom dragningskraften är större i den del av cylindern som är närmast Jorden så kommer den att börja rotera. Är det inte så?

studera ögat, det är ett svart hål. Hur många svarta hål uppfattar du, hur många finns det bara där du är nu.

åk in genom vänster öga och ut i höger

En svart vägg, en svart bana, en svart väg. En svart portal -> En svartfärgad vit dörr. bara att se alla färger, alla ytor och genomfarter och multiplicera med antalet rosa rövhål jämfört med bruna så vet ni hur många olika svarta hål det finns, inget leder till samma plats.


Det mesta man icke förstår finns ju runt oss, vi kan bara inte se det.. Iaf inte på rätt sätt för att kunna göra liknelsen när tillfälle ges.

Går man i och ur sömn i otakt jämfört med världen, eller om man fuskar lite med vakenheten och fångar upp hela sin omgivning blottar sig saker man inte visste fanns, (speciellt när man hittat rätt takt och taktar om sig själv)

Lite som att meditera eller lucid drömma vaken , krånglet är att det mesta man förstår i det skedet är för stort för att hålla kvar i min lilla hjärna.

Vissa saker väljer man bort med flit, mest för att man får en fördel man icke tycker sig förtjäna.


Ställ dig istället frågan, trådskapare;
Varför stjärnor flyttat sig, efter mina order.

Varför tar bananflugan kontakt när jag gjort liknelsen jorden-solen, flugan-lampan. kromosomlikt!
Varför kråkorna tagit min sida och ibland kommunicerat direkt efter hur jag tänkt.
Varför räven följt mig efter det testat mig.
Varför fallna krigare i stålhjälm blottar sig överallt där jag anstränger min blick.
Varför jag kan skriva ljuva symfonier, värdiga att skrivas till klassiker omedelbart när de lyssnats på.
Varför jag kan lyssna vidare när en takt slår av den andra och i takten som byttes bort mot en ny lägga till ytterligare vägar som slutar lika bra.

Varför jag väljer vanligheten trots vantrivseln småsintheten andra smittar mig med.

Ett kall från ovan, många gåfvor och lika många glömda järtecken och underliga andeligheter.

Mirakel skall utfärdas, ingenting annat är dugligt nog.

Har universum en volym? Ett bestämt antal kubikmeter som det utfyller just nu.

Det oberverbara universumet har det! Radien är 8.8*10^26 meter och volymen beräknar du enligt: 4*pi/3*(8,8*10^26)^3 = 2,85*10^81 meter^3 = 2,85*10^84 liter.

"Hela universums" volym kommer vi aldrig kunna uttala oss om eftersom vi helt enkelt inte vet vad som existerar utanför det observerbara.

Intressanta frågor du kom med. Jag ska svara bäst jag kan utifrån det jag läst.

Vad vi "vet" så expanderade universum relativt långsamt (fortfarande ofattbart snabbt i mänskliga termer) när allt var mer sammansatt, och expansionen tror man blev bromsad utav gravitationen, lite som du är inne på här. Men allt eftersom när stjärnorna och galaxerna som bildades fördes allt mer ifrån varandra så ökade accelerationen utav expansionen, när gravitationen inte hade lika stort inflytande (eller rättare sagt, blev övertagen utav en starkare kraft, lite som i en dragkamp). Man kallar anledningen till denna ökning utav acceleration för "dark energy", och även om man inte har en blekaste aning om vad exakt dark energy är kan man räkna ut hur stor andel utav all energi/materia i universum som består utav dark energy, och det är drygt 68%. Dark matter i sin tur upptar 27%. Alla triljarder galaxer, alla stjärnor och allting som vi kan röra och se är bara 5% utav allt som finns, och det är dessa 5% som egentligen är föremålet för frågan. Resterande, vad vi vet/tror iallafall, skulle rulla vidare som vanligt. Men dessa fem procent existerar naturligtvis i samspel med alla lagar och regler, i denna fråga mest relevant, den andra lagen om termodynamik, eller entropi.

Entropin innebär, väldigt förenklat, att allting kommer att bli mer utspritt över tid, om inte energi förbrukas för att föra de samman igen. I praktiska termer av vad vi kommer att kunna se om vi levde i några triljarder år är att galaxer kommer att sprida ut sig tills det går knappt att kalla det för en galax, solsystem kommer likaså att "kollapsa" och sprida ut sig, sen kommer stjärnor och planeter nå sina slut. När allt är sagt och gjort så har vi en, i brist på bättre ord, moln utav partiklar som sakta men säger sprider ut sig och densiteten i dessa moln minskar. Slutresultatet är vad som kallas för Heat Death, eftersom dessa partiklar kommer att vara oerhört kalla och stillastående (värme på atomnivå är egentligen mer att tänka på som vibrationer). Den totala massenergin som finns i universum kommer således att vara konstant, med några inbördes fasförändringar. (Det är för övrigt det man egentligen räknar ut med E=mc^2, massenergin hos ett objekt är lika med massa gånger ljusets hastighet upphöjt till två.)


Hur stort det är på riktigt vet ingen, däremot är vi säkra på hur mycket vi kan observera. Det observerbara universumet kan ses som en sfär kring Jorden, eller kring observatören snarare. Lolopop bidrog med bra siffror om du är nyfiken på att kvantifiera storleken. I avstånd är radien på sfären drygt 45 miljarder ljusår.

Big Bang var inte en "explosion", även om det kan vara enklare att tänka sig att det var en. En explosion sker inuti tidsrummet, medans Big Bang var/är en expansion utav tidsrummet. Vad som finns utanför denna sfär kommer ingen någonsin kunna veta under några omständigheter överhuvudtaget. Anledningen till detta är att sfärens storlek avgörs utav expansionen utav universum kontra ljushastigheten. På stora skalor sker expansionen 'snabbare' än vad ljuset är, så ljuset från utanför sfären kommer aldrig att nå oss inom ändlig tid, om inte expansionen slutar. För de praktiskt lagda kan det således vara enklare att tänka sig att universum inte är oändligt, att allt som finns inuti denna sfär är också allt som finns i hela universum, eftersom det finns inga möjligheter alls att observera eller interagera med det som finns utanför. I realiteten så finns det naturligtvis dock inget som säger att det skulle finnas någonting inuti som inte finns utanför, och vice versa. Gränsen är bara en gräns baserad på vart vi befinner oss, vart observatören är. Om observatören flyttas (säg med några miljarder ljusår), så kommer det observerbara universumet för denna person att vara en sfär kring denne istället. Att bakgrundsstrålningen är väldigt jämn, med någa variationer, beror på den uniforma expansionen utav universum, och har inte så mycket att göra med vart i universum vi befinner oss. Temperaturvariationerna i CMB uppstod under de första 300 000 åren utav universum på grund utav kvantfluktuationer och baryogenesis, en process som inte är förstådd men som man vet ledde till att det är materia och inte antimateria som dominerar universum, och det går att räkna fram den interna strukturen utav materian i det observerbara universumet från den.