Gissa Bokcitatet

För det första: förstalaxritualerna framstår då själva som en metaforisk transponering av björnriterna: de utgör deras ekvivalent eller deras substitut hos folk vilkas ekonomi väsentligen baseras på fiske. Båda riterna förekommer visserligen sida vid sida i nordvästra Nordamerika, men förstalaxriterna intar bara en mycket liten del av det område där laxfisket har den viktigaste platsen i ekonomin. För att förklara den samtidiga förekomsten av båda riterna på ett begränsat område har Gunther framkastat hypotesen att här, och bara här, sammansmälter två trosföreställningar som finns belagda separat i de andra kulturerna i området: tron att det dödade villebrådet lever upp igen, och tron att djuren är helt inställda på att tjäna som födoämne åt människorna.

Genom ett raskt scenbyte (vad nutiden beträffar) men utan att förflytta oss en centimeter när det gäller den medeltida parallellen befinner vi oss nu i en föreläsningssal där vi hittar Chomsky som grammatiskt klyver våra utsagor i allt mindre beståndsdelar, vilka växer ut som grenklykor, eller Jakobson som reducerar fonologiska yttranden till binära drag eller Lévy-Strauss [sic!] som strukturerar arvsgåvor och myter till en antinomisk lek eller Roland Barthes som läser Balzac, Sade, och Loyola som den medeltida forskaren läste Vergilius, sökande efter motsatta och symmetriska illusioner. Inget ligger närmare den medeltida intellektuella leken än den strukturalistiska logiken, liksom inget när allt kommer omkring står den närmare än den moderna fysiken och matematikens logiska formalism. Att man inom samma forntida område kan finna paralleller till politikernas dialektiska debatt eller till den matematiserande beskrivningen av vetenskapen bör inte förvåna, just därför att vi jämför en förefintlig verklighet med en kondenserad modell. Men i båda fallen rör det sig om två sätt att se på verkligheten som inte har några likvärdiga paralleller i den moderna borgerliga kulturen och som båda två är rekonstruktioner av en värld vars officiella bild förkastats eller gått förlorad.

När politikern lägger fram spetsfundiga argument, stöder han sig på auktoriteter för att ge en teoretisk grund åt en bildningspraxis; vetenskapsmannen försöker genom klassificeringar och distinktioner att ge ny form åt en kulturvärld som sprängts i bitar (liksom den grekisk-romerska) på grund av alltför stor originalitet och ett konfliktfyllt möte mellan alltför olika tillskott, Österland och Västerland, magi, religion och rättsväsende, poesi, medicin eller fysik. Det gäller att visa att det går att samla forntida och nutida mästare under en och samma logiska fana. Strukturalismens formalistiska överdrifter och dragning till antihistoriska är desamma som skolastikens diskussioner, och den pragmatiska reformivern hos revolutionärerna, vilka på den tiden kallades reformatorer eller kort och gott kättare, måste (nu liksom förr) grunda sig på våldsamma teoretiska diskussioner där varje teoretisk nyans kräver olika rutiner. Till och med dispyterna mellan den helige Bernhard, förespråkare för en stel och bister konst utan bilder, och Suger, förespråkare för praktfulla katedraler fyllda av figurativa budskap, har på olika nivåer och i olika bemärkelser sin motsvarighet i oppositionen mellan sovjetisk konstruktivism och socialistisk realism, mellan abstrakt konst och neobarock, mellan den konceptuella kommunikationens stränga teoretiker och de McLuhan-inspirerade förespråkarna för den visuella kommunikationens globala by.

Les nouveaux philosophes kunde förutses redan för tio år sen. Allt som behövdes var en strukturalistisk miljö som fortfarande var genomsyrad av 1800-tals positivism och cartesiansk anda. Blanda sen i lite (eller mycket) Heidegger och låt det hela puttra tillsammans med en hastigt smält Nietzsche. Förvandla Lacans höga budskap till modetrend, översätt tomrummet, springan, differensen och sveket mot varat till litterära metaforer. Utvinn ur Lévi-Strauss den lockande idén att andens strukturer är universella och oföränderliga och dra därav slutsatsen att de gamla mästarna hade rätt och att resten endast på ytan förändrat människans natur. Urskilj hos Althusser inte motsägelsetemat (som tagits från Mao) utan nödvändighetstemat (en hemlig påverkan från Spinoza).

Resultatet av detta hopkok: ett förnekande av historien som en mänsklig produkt full av misstag, justeringar, luckor och provisoriska förhandslösningar; ett förnekande att det motsägande kan upplevas som absurt, som något man bör stå ut med och inte försöka lösa; Amor Fati och misstro mot varje framtidsprojekt även om det är felaktigt; en lek med oxymoroner för att undvika entydiga definitioner och användning av språket för att låta Varat komma till tals. Om det inte gå att förändra morgondagen därför att vårt misslyckande redan är inskrivet i misstaget att vi finns till, återstår inget annat än en enskild dialog med Frånvaron och Tragiken (och i nödfall en återgång till traditionell visdom). Att vilja förändra världen innebär inget annat än att åter föreslå det ursprungliga misstaget. Den intellektuelle kan inte göra annat än att vittna om att världen är en saga berättad av en dåre; låter stort betyder intet. Så har det alltid varit.