Gissa Bokcitatet

En liten pojke gråter oupphörligt. För att tysta honom hotar man honom med ugglan, och till slut kommer verkligen ugglan och tar honom. Ugglan får på magisk väg pojken att växa; på några dagar blir han vuxen. Ugglan tar med honom på jakt men ger honom för lite att äta. Som tur är lär hjälten känna Kråka och hans hustru, som visar sig mer gästfria. Och eftersom Uggla inte nöjer sig med att svälta ut honom utan också förolämpar honom genom att kalla honom sin slav, beslutar sig hjälten för att döda honom: han bränner Ugglas hjärta, som denne alltid låter hänga kvar i hyddan när han ger sig ut.

På den tiden då djuren och träden kunde tala var det bara barrträden som hade elden; de vägrade ge den till andra levande varelser än sina anförvanter. Det kom en kall vinter, alla varelser löpte risk att dö på grund av brist på uppvärmning. När tallarna var samlade runt en fin eld stal Bäver en eldbrand och delade ut eld till de andra träden. Det är därför man idag kan få eld genom att gnugga två trästycken mot varandra.

Elden på barrträd framstår således som urelden. På så sätt kan man förklara att den bara går att använda vid ett såpass högtidligt tillfälle som tillagning av björnkött.

Användningen av urelden för att rituellt koka björnen skulle på så sätt ha sin motsvarighet i riterna kring den första laxen, där man måste använda förkulturella tillbehör - ett musselskal istället för en tillverkad kniv - och ett ordförråd bestående av arkaiska ord.

Men om kokningen av björn på barrved kan förklaras, varför ersätter rötter av Peucedanum, Helianthus och angelica denna ved när första laxen ska kokas? Jag har noterat att dessa växter har en sak gemensam: en kådaktig smak, som de för över på köttet som tillagas; det är den egenskapen som är relevant.