Gissa Bokcitatet

Sedan började de plågade träden tjuta där de vred sig i stormbyarna, som i konvulsioner kastade de sig åt alla håll, och till slut bröt åskan lös och utslungade sicksackblixtar i en halvcirkel - med ett vrål. Huset knarrade, fönstren skallrade. Jag ville tända lyset - nej, ingen ström. Hällregn. Jag sitter i mörkret som lyses upp av blixtarna. "Himlen mörknade men lyste som en spökbild av Satans metropol" - ständigt fosforescerande, bland molnen någonting som liknade irrbloss och ett rullande muller, också det oupphörligt. Ha, ha. Jag kände mig inte särskilt trygg och säker. Som man brukar säga: vilken natt! C'est à ne pas mettre un chien dehors. Jag reste mig, gick genom rummet och sträckte med ens ut handen, jag vet inte varför - kanske därför att jag var rädd och ville leka med min rädsla. Det var en obefogad gest och därmed lite farlig - i den stunden, under sådana omständigheter.
Då upphörde ovädret. Regnet, vinden, mullret, blixtarna - allt var slut. Tystnad.
Jag hade aldrig sett något liknande.

Jag bläddrar i tidningarna och skulle vilja få reda på vad som egentligen händer med dem där borta. Att det de skriver är av tillfällig natur står utom allt tvivel: jag har inte fiskat upp en enda text, en enda författare, om vilken man kunde säga att här börjar ett andligt arbete som är väsentligt, avgörande, medvetet, icke-opportunistiskt, långsiktigt. Men huvudsaken är inte vad de skriver för någonting. Jag skulle vilja blicka in i huvudet på dem: vad tänker de på? Förstår de vad de tänker? Går det att kväva ordet till den grad att det inte syns alls?

Jag åt frukost i hamnen. Scenerna hopade sig, och de uttryckte en och samma tanke. Vid bordet intill satt några arbetare och diskuterade politik, en var en besserwisser, pratade vitt och brett och skroderade, de andra besserwissrade de också - och samtidigt stod den resignerade ägaren långt in bakom disken och försökte tala kyparen till rätta, som var en äldre man, ett riktigt slughuvud, både sjajas och gaphals, som upphetsat gav sig på ägaren och berusade sig, bedövade sig, med sitt eget strunt och pladder - och lite längre bort ett par bärare som satt och flabbade åt en viss kroppsdel... Vilken tanke uttrycker detta? En fruktansvärd sådan! En av dessa tankar som får en att förtvivla allra mest...
Vi intellektuella vägleds av frälsningstanken att de längst ner är inte galna.... Vi, jo, vi lider av alla möjliga sjukdomar, griller och galenskaper, men längst där nere finns ändå hälsan själv... Men vad ser vi? Folket är ännu sjukare och galnare än vi!