Mordet på Kevin Hjalmarsson, 4 i Arvika 1998

"När barn dödar andra barn sker ett kortvarigt uppvaknande som åtföljs av ett tigande, som om vi inte vill se. Fyraårige Kevin mördades 1998 i Arvika. Han hittades död en kväll liggande på en lastpall i vassen vid strandkanten till Kyrkviken. Den döda kroppen bar spår av skador runt halsen och underlivet.

Till en börja antog man att skadorna var ett resultat av ett sexuellt övergrepp. Men det var ingen pedofil eller ungdomar som begått brottet. Mördarna var ett syskonpar på fem respektive sju år. Det var ingen lek som spårat ur. Bröderna hade jagat Kevin och när han hamnat på rygg hade de tryckt en pinne mot hans hals och hållit kvar den tillräckligt länge för att Kevin skulle kvävas till döds. De hade också sparkat på honom, bland annat i underlivet. Därefter hade bröderna ställt sig på Kevins hals när han låg hopkrupen, kanske för att försäkra sig om att han var död, kanske i triumf över vad de åstadkommit.

De hade sedan släpat kroppen till strandkanten och lagt den i vassen för att dölja vad som hänt. En viktig omständighet kopplad till den tragiska händelsen var att dödandet hade föregåtts av handlingar som tydligt signalerade fantasier om dödligt våld. Sjuåringen som emellanåt fick vredesutbrott hade bland annat tagit stryptag på sin lillebror. Tyvärr stannade reaktionerna vid verkningslösa förmaningar, istället för att försöka förstå hans tankar ock känslor.

I en kommentar i ett tv-program om Kevin-mordet åtta år senare medger spaningsledaren Rolf Sandberg att om det hade varit vuxna personer som begått samma gärning hade det kallats mord. Efter att ha sett programmet förväntade sig Expressens tv-krönikör Britta Svensson att det skulle skapas nya rubriker och skrivas nya artiklar om varför Kevin mördades och vad som gjorts sedan dess för att hjälpa utsatta barn. Men kommentarerna uteblev, vilket krönikören formulerar på ett tänkvärt sätt: "Tystnaden är vårt sätt att hantera en sådan händelse. Så gör vi i det här landet när något har hänt som inte passar in i vår världsbild, i vår bild av oss själva."

För att kunna fånga upp signaler om våldshandlingar måste vi förstå i hur tidig ålder ett förhållningssätt utvecklas som inbegriper lustupplevelser av att skada andra. Vi måste lära oss mer om gärningsmäns tidiga fantasier. Vi måste ständigt aktualisera dessa kunskaper och erfarenheter istället för att tiga om dem, förenkla, förringa eller medialisera dem."