Mordet på Kevin Hjalmarsson, 4 i Arvika 1998

I en debattartikel på DN Debatt försvarar Sven Å Christianson de förhör han höll med de två pojkarna i fallet om Kevin som dödades i Arvika 1998. Han menar att förhören hade stöd av evidensbaserad forskning – något som inte stämmer enligt två forskare i psykologi som DN talat med.

Skriv ut Rätta artikel Spara artikel Senaste i ämnet DN granskar mordet på Kevin 1998
IGÅR
Kevins död utreds inte i hemlänet
Även om upprepade förhör innebär en suggestiv situation där barn kan fantisera ihop svar visar forskningen att med tillit i intervjusituationen berättar barn vad de faktiskt har upplevt snarare än vad de tror vuxna vill höra , skriver Sven Å Christianson.
IGÅR
”Hänsynsfullt med upprepade barnförhör”

IGÅR
Flera barn for illa under Kevinutredningen
I sin debattartikel skriver Sven Å Christianson att enligt vetenskapliga fallstudier och internationell forskning behöver barn som utsatts för sexuella övergrepp, bevittnat övergrepp eller själva begått övergrepp eller dödligt våld tid på sig för att kunna berätta om det. Den oro, skam, skuld, lojalitet och rädsla som barnen upplevt gör att de bara successivt kan närma sig de svåra upplevelserna och den processen sker ofta fragmentariskt, menar han. Han gav också utredarna rådet att bygga en relation med barnen, något som tar tid.

Läs mer: DN Debatt: ”Hänsynsfullt med upprepade barnförhör”

ANNONS:

Sven Å Christianson publicerade 1998 boken Avancerad förhörs- och intervjumetodik, där han tar upp problematiken kring att förhöra barn. Han hänvisar till att det är väl känt att barn tenderar att anpassa sig efter auktoriteter och att barn kan påverkas av ledande frågor. Upprepade förhör innebär en suggestiv situation som ger barn möjligheten att fantisera ihop svar, men att forskning visar att i en intervjusituation med tillit berättar barnen vad som faktiskt har upplevts snarare än vad de vuxna vill höra.

De långa och många förhören kan istället ha gett motsatt effekt.
Sara Landström, docent vid psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet och expert på barnförhör, menar att tid inte är den viktigaste faktorn i det här fallet.

– Det är vad förhörsledaren gör med tiden som har betydelse. Om förhörsledaren vill skapa tillit och bygga en relation till barnet kan tiden användas för låta barnet bekanta sig med förhörsledaren och förhörssituationen. Tiden kan användas för att ge information, ge barnet möjlighet att berätta fritt och för att stämma utsagan mot andra verifierbara detaljer, säger hon och fortsätter:

– Den typ av förhör vi ser i denna utredning saknar dessa element. Tiden används inte för att bygga relation eller skapa förtroende. De långa och många förhören kan istället ha gett motsatt effekt. Forskning har visat att långa, utdragna förhör med pressande frågor är en starkt bidragande orsak till falska erkännanden.

Läs mer: Flera barn for illa under mordutredningen

Att pojkarna var fem och sju år gamla är också en viktig aspekt att ta hänsyn till, menar Sara Landström.

– I den åldern är långa förhör inget positivt eftersom de blir ofta distraherade och ofokuserade ganska snabbt. Då är det bättre att avbryta förhöret när barnet signalerar att de inte orkar mer för att sedan ta upp det igen om och när barnet är redo för det, säger hon.

Läs mer: Nyckelvittnen gav pojkarna alibi

Sven Å Christianson kritiserar den tidigare justitieministern Thomas Bodströms uttalande om att det är oacceptabelt att hålla flera förhör med ett barn. Sven Å Christanson hänvisar till att evidensbaserad forskning visar att fler förhör kan hållas med barn. Han menar också att en sådan arbetsmetod skulle innebära att dödligt våld orsakat av barn aldrig skulle kunna utredas vilket också skulle innebära att de inblandade barnen inte skulle kunna få hjälp och samhället inte kunna arbeta proaktivt med liknande fall.

– Det är helt riktigt att forskning visar att det ofta behövs fler än ett förhör innan barn berättar om att de utsatts för, eller bevittnat våld. Det som utmärker dessa förhör är att polisen ofta vet att barnen råkat ut för något och därför vill hjälpa dem att berätta om det. Det är annorlunda i Kevin-fallet. Polisen vet inte om dessa barn har varit med om något som de behöver hjälp att berätta om, säger Sara Landström.

I debattartikeln skriver Sven Å Christianson att föräldrarna tog återkommande kontakt med utredarna eftersom pojkarna lämnade ny information i samtal med dem. Han lyfter också fram att de två barnpsykologer som följde förhören var samstämmiga med förhörsledaren om att förhören kunde fortsätta.

Det känns förrädiskt att det här vävs samman med akademiskt etablerad minnespsykologi.
Sven Å Christianson skriver också att det var korrekt agerat av polisen i Arvika att ta in externa personer för att bistå polisutredningen och att det nu för tiden är legio att ha upprepade intervjuer med barn när misstanke om övergrepp finns. Enligt Sven Å Christanson var det inte heller lagstiftat 1998 att barn skulle ha ett juridiskt biträde vid förhör.

Läs mer: Polisens starkaste kort i Kevin-fallet: Ett erkännande som inte fanns

Något som Sven Å Christanson inte tar upp i sin debattartikel är sina referenser till den polsk-schweiziska psykologen Alice Miller. Hon är känd för sina psykoanalytiska teorier om att barn som upplevt ett trauma eller övergrepp av föräldrarna under barndomen borttränger de traumatiska händelserna. De kan senare i livet resultera i psykiska besvär eller våldshandlingar, menar hon.

Pär-Anders Granhag, professor i psykologi vid Göteborgs universitet, är skeptisk till att Alice Millers teorier använts i Kevin-fallet.

– Det är en psykoanalytiskt färgad idé som presenterar laddade termer som utagerande, återgestaltning och att mycket ligger förborgat i berättandet och gestaltandet av ett tidigare trauma. Det är en teori som helt saknar empiriskt stöd, säger han.

Läs mer: Kevin-fallet återupptas

Han exemplifierar med det kritiserade Quick-Bergwall-fallet, där Alice Millers psykoanalytiska teorier också var centrala. Utredningen antog att det fanns ett trauma, utan att alls säkert veta. Det finns strukturella likheter med Kevin-fallet om hur viktigt återgestaltningen av traumat var.

– Detta blir till en hypotes som skickar utredningen i en viss riktning och som man sedan inte viker ifrån. Det handlar inte om ett seriöst testande av en hypotes, utan om att få stöd för den hypotes man redan tidigt formulerade. Det känns förrädiskt att det här vävs samman med akademiskt etablerad minnespsykologi, det blir en obehaglig mix, säger Pär-Anders Granhag.