Knutby 2.0 länkar finns i 1:a inlägget

Bra för dem!

Jag antog (antagligen felaktigt?) helt enkelt att JK varit gift med någon herr Gyllenhammar som han sedan skilt sig ifrån. Jag trodde inte man kunde ta namn lite hipp som happ? Men om jag vore honom skulle jag hur som helst inte involvera mig för mycket med ÅW.

Från det ena till det andra undrar man hur det går för Knutby bygg? Vilka ger dem uppdrag? Folk utanför sekten?

Nej, som gift hade JK samma namn som nu och exmaken hette/heter DK.
2012 verkar paret ha gett ut en kokbok:
https://www.youtube.com/watch?v=DAhENdW9Eug
https://www.youtube.com/watch?v=55_YhCl02YA

Det är nog bara hittepå. Söker man på ratsit.se eller birthday.se, framgår det att han kort och gott heter JK. Dessutom ser man vem han är sammanboende med just nu.

Det där med namn är alltid intressant. Trender kommer och går, men den lånade högfärden består.

http://www.corren.se/nyheter/trend-att-byta-till-nyskapade-efternamn-om4444707.aspx

Tar man nyskapandet i beaktande finns det oändliga varianter att ta till om man vill skapa sig en aura av andlighet, adlighet eller varför inte - gudomlighet? Jesusson låter väl inte så bra, och detsamma får man väl säga om Gudabarn och Elohimvik. Men låter man tanken vandra från Tirsholm via Brudblom och Heligvik till af Harmaggedon och von Oljebergh, dyker det säkert till slut upp något värdigt den ständigt omskapade gudinneavataren från Närkeslätta.

Hur kom G*mbäck förresten till? Man visualiserar gärna en ström av paper clips, men det kan väl aldrig ha varit tanken? Har namnet slumpats fram i något slags förstavelse- och ändelsegenerator?

Då kanske det är Gyllne kokboken han är döpt efter

Men om man söker så här:

https://www.google.se/search?site=&source=hp&ei=6s1qWL_8DYamsAGR1Z3YDA&q =joacim+kempe+gyllenhammar+k%C3%B6ping&oq=joacim+k empe+gyllenhammar+k%C3%B6ping&gs_l=mobile-gws-hp.12...103195.112348.0.113426.11.11.0.0.0.0.300.1 479.5j4j1j1.11.0....0...1c.1.64.mo bile-gws-hp..0.8.1272...0j0i131k1j0i19k1j0i13k1j0i13i10k1j0 i22i30k1.P0KH8V40dG0

verkar det på enirolänken man inte längre kommer åt som han verkligen har hetat så, men jag vet inte riktigt hur eniro fungerar. När jag sökte på mig själv tycker eniro att jag har ett telefonnummer jag inte haft på flera år t ex

Man undrar ju varför man vill låna sig till andra efternamn. Blir man en bättre människa då?

Apropå namn: Uttalas namnet "Joasim" med tanke på mjuk vokal efter c:et?/Signatur vetgirig

Edit: Jag undrar för övrigt hur vanligt det är med en tatuering "son of Jesus"? Har Kristi brud också någon tatuering?

Edit: Oj då, råkade svara mig själv. Demoner i telefonen antagligen ...

Var det inte så att man i församlingen lät tatuera sig med någon "Tirsasymbol" som något slags tillhörighets- och lojalitetsförklaring till Den Högheliga? Eller har jag drömt detta? Mycket är så väsensfrämmande mot din, min och de flesta andras värld att man ibland måste stanna upp och sortera bland stolligheterna - ungefär som med Nordkorea...

För att återknyta till mitt förrförra inlägg: Man kan fråga sig om församlingsmedlemmarna i Gränsta med omnejd någonsin har sett "The Truman show" där den annars så nervpåfrestande, överspelande och flåshurtige Jim Carrey skärper till sig, tar ett par valium och gör sitt livs roll enligt min ringa mening. Kan det i så fall tänkas att de drar en och annan parallell till sin egen värld, eller har akvarieeffekten varit för omfattande för att detta ska vara möjligt? Film som terapi och ögonöppnare på människor kan inte överskattas, eftersom våra hjärnor funkar på associationsbasis och är synnerligen mottagliga för symbolik av olika slag. Truman (Jim Carrey) växer upp i en fiktiv tv-värld, i en dokusåpemiljö komplett med produktplaceringar och annat otyg, och vore jag tv-producent eller medieprofitör skulle jag rodna av skam inför den bild av medievärlden sjukaste sidor som behandlas i den filmen. En genialisk produkt som borde ha debatterats mer än det gjordes då det begav sig.

I Gränsta med omnejd har många unga människor växt upp i en sektbubbla med en egen verklighet, ett eget normsystem baserat på dubbelmoral och en rent vansinnig teologi - och samtidigt har de fått inblickar i den vanliga men enligt ledningen ack så onda världen utanför genom bland annat sin skolgång. De har idag kanske lättare att ta steget ut i friheten än vad föräldragenerationen har, eftersom den senare under ett par decenniers tid har byggt upp alla drömmar och satsat all sin energi på - ja, vad då? Något som visade sig vara genomfalskt och som man nu ska ersätta med något lika falskt men mindre spännande, om man ska döma efter goe pastorns utsagor så här långt.

Det låter som ärtsoppa utan ärtor i mina öron, så i rimlighetens namn borde kanske församlingens existens som vi lärt känna den redan vara historia? Här har man stått i gapet, fastat, dansat sig in i trance, tuktats i Bibelskolan, levt i celibat, varit livrädd för ledarna i plogen - till vilken nytta? Ingen alls om man tillämpar sund logik, utom möjligen lärdomen att man aldrig mer kommer att försätta sig i en liknande situation igen enligt principen "bränt barn skyr elden".

Ordspråk i all ära, men de är inte tillämpliga på den detroniserade Drottningen av sektkullen: "Högmod går före fall" är en vanlig princip bland oss vanliga dödliga arbetare och drönare, men hos denna mycket speciella variant av homo sapiens sapiens handlar det i stället om "Högmod går före ännu mera högmod", för här har det i stort sett aldrig funnits en omgivning som har försökt sätta stopp på självförhävelsen; i stället har man spelat med i galenskaperna och förvärrat tillståndet ännu mer. Och nu kommer visst Jesuspöjken och kläder sig samma roll - var tusan han nu kom ifrån... Hur hittar de varandra, dessa egendomliga kufar och kufinnor?

Jag minns också att det florerade rykten om tatueringar men när jag (för över 10 år sedan) frågade Helge om det, sa sig han inte veta något om det:

http://www.fossmo.se/svar/060627-Joanna.html

---

En fundering jag har angående "sektbubblan" som jag inte har några belägg för, bara en liten fundering:

Kan den bubblan likna den man är i när man har riktigt små barn? När man (läs jag) ammade barnen kändes världen mycket mindre men just då ville/orkade iallafall inte jag ta in för mycket omvärld. Man var ständigt trött av sömnbrist och omtöcknad av amningshormoner. Alla "småsaker" - typ vid vilken ålder barnet vände sig om på rygg - blev oproportionerligt stora. Man umgicks nästan bara med andra småbarnsföräldrar. Ingen annan skulle väl stått ut med samtalsämnena .

Man (jag) levde verkligen i en bubbla! Och när man väl kom ur den kom man på "ja just det, det var så här världen såg ut! Det kan ju vara intressant att åka in till stan någon gång istället för att hela tiden röra sig inom en radie av några kilometer"

Nu kanske inte alla upplever småbarnsåren på samma sätt som jag gjort, såklart. Men jag tyckte verkligen det var en bubbla. Jämförbart med sektbubblan och den fantasivärld de lever i? Utan ytterligare jämförelser. Jag var ju inte rädd eller hotad på något sätt.

De flesta av oss har genomlevt längre eller kortare tid i olika "bubblor". Det kan, som du beskriver på ett igenkännligt sätt, handla om den bubbla man hamnar i som småbarnsförälder, och man kan även vid längre sjukskrivning eller arbetslöshet tvingas genomleva en krympande värld. Arbete är viktigt i vår civilisation - inte minst ur identitetssynpunkt - och som arbetslös, långvarigt sjuk eller hemma med barn missar man denna viktiga sociala pusselbit. Små saker som för den förvärvsarbetande bara blixtrar förbi, såsom tandläkarbesök, resor till sta´n och för all del också nyheter på tv eller radio, blir för den som lever i en krympt tillvaro mycket större och ibland rent av omvälvande. En småsak kan bli hur stor som helst, och har man två tider att passa utanför hemmet under en vecka, upplever man veckan som stressig.

Jo, nog har man varit där, alltid, och när allt rullar på i vanlig takt är det lätt att glömma hur det var under "bubbelperioderna". Om man då föreställer sig tjugo år eller mer i en sektbubbla, kan man kanske känna en gnutta av vad den ordinärt medlemmen genomlever - om man dessutom visualiserar täta bibelskolepass, lovsångssessioner, fysiskt grupparbete och mer eller mindre sömnbrist på det. Lägger man också dit materiell misär som en ständig brist på livets nödtorft i form av mat och dryck, klarnar det ytterligare. En anledning till att t ex Hare Krishna-rörelsen lyckas så bra med sin hjärntvätt av de nya medlemmarna är just dessa fysiska komponenter: lite mat, lite sömn, mycket att stå i och mantran att rabbla på det. Lägg så isoleringen till detta, så förstår man till fullo varför sektkonceptet är så effektivt: släktingar, vänner, familj och de vanliga sociala banden klipps av och ersätts med något annat - som också tar över styrningsmekanismerna och det genom ett raffinerat straff- och belöningssystem. Kusligt effektivt.

Under rådande väderlek är det mer än en som sitter insnöad, och även detta är en belysande metafor rörande sektlivet: man tar sig knappt till postlådan och livet är inriktat på att klara det lilla livet i det lilla sammanhanget. Man lever tätt inpå varandra, men saknar den för oss så viktiga privata sfären och integriteten och man förutsätts dessutom att älska denna tillvaro och det ledarskap som profiterar på den. Man vill på inga villkors vis stöta sig med goe pastorn, då priset man betalar för att hamna i onåd är oerhört högt. Tanken går till sektmedlemmen som vid tiden före mord och mordförsök befann sig i "tukt" och tvingades bo i sin bil - en isolering i en värld som i sig är en isolering. Kan man bli ensammare än så?

Brukspatronsmetaforen ska vi nog inte släppa riktigt än, för den har också beröring med synen på intern hantering av olika slags problematik. I sekten/det patriarkala brukssamhället är självförsörjningen en viktig faktor. Det man kan tillverka själv, tillverkar man själv. De problem man tror sig kunna lösa internt, "löser" man internt. Järnbruken hade egen rättsskipning, där lindrigare förseelser inte kom till ordningsmaktens kännedom utan i stället bestraffades med smärre bötes- och frihetsstraff. Egen arrestlokal och fylleriböter till arbetarnas egen sjukkassa var synnerligen vanligt, och vad man än tycker om oskicket att inte påkalla den egentliga ordningsmaktens uppmärksamhet var det ett system som fungerade både individual- som allmänpreventivt. Svårare brott innebar naturligtvis kontakt med de rättsvårdande instanserna utanför brukssamhället, och här ser vi en betydande skillnad mot sektens syn på kontakter med världen utanför: Man blandar bara in polis, åklagare och andra resurser då man måste och helst inte då heller.

Goe pastorn redogör för medierna om allvarliga saker. Vi talar om övergrepp och liknande, men likafullt ser han inte minsta anledning att initiera en polisutredning eller ens göra en liten anmälan. Här borde såväl polis som sociala myndighetsresurser naturligtvis ha kopplats in, men av någon eller flera anledningar ser man sig inte "i behov" av detta. Varför?

Om jag, du eller vilken annan vanlig vän av ordning som helst skulle uppdaga övergrepp där man kan befara att minderåriga eller personer i beroendeställning har drabbats, är det vår förbaskade plikt enligt såväl lag som etiska principer att beivra detta genom att vi vänder oss till de samhälleliga resurser som finns till just för att ta tag i dylikt.

Vilka motiv kan man ha för sina underlåtenhetssynder? Vad är det man vill dölja? Varför räcker missgärningarna till avsättning och exil men inte mer än så? Tror man sig ha all domsrätt delegerad? Det vimlar av frågor, och svaret lutar väl närmast åt att goe pastorn och det som återstår av plogen på patronmanér är övertygad om att det är församlingens ensak. Sällan har en talande tystnad talat mer.

Drottningen av Kullen har onekligen karismatiska gåvor om än grovt missbrukade sådana men i pentakostala sammanhang kanske engagemanget väger tyngre än trovärdigheten så jag kommer inte att drabbas av en chock om Tirsa gör en ny karriär som närkisk resandepredikant.

Ja, hua! Både själva tukten i sig och rädslan för den kan verkligen inte vara uppbyggelig.

Jag tyckte bebisbubblan (förutom sömnbristen) var ganska trevlig att vara i. Det var ständiga barnvagnspromenader och fika med andra föräldralediga. Omvärlden kändes helt irrelevant eller rentav farlig (i stan t ex alla knarkare, farliga tunnelbanedörrar man klämma sig i och alla intryck som ev kan ge bebin perceptionsskador mm, osv, etc). Men det var väldigt uppfriskande när bubblan började spricka och omvärlden blev intressant igen.

Man kan önska de sektmedlemmar som levt med skruvade fantasier, rädslor ock konstiga krav en frisk luft av omvärld! Det som varit positivt för medlemmarna där inne i bubblan (kanske hålla på med musik t ex eller ha bra vänner) kan de förslagsvis ta med sig ut!