Nog kommer 2017 att bli ett alldeles, alldeles enastående år nu när Kristi Brud har hittat Jesu Son och dessa båda med de presskontakter de tillsammans besitter ska ta världen med storm. "First we take Närke, then we take Berlin" nynnar hon säkert, denna sedan tidernas begynnelse till storverk och dyrkan utkorade gåva till mänskligheten, medan hon tvättar sina penslar och bereder sig på att måla hela världen i murriga kulörer från den smaklösa eran runt 1975.
Men vilken roll ska sekreteraren/sonen/sidekicken spela i denna la divina commedia? Vilken symbolik finner vi i kramandet av skjutvapen på Behring-Breivikskt manér? Folkhemsjihadism eller pubertal vapenfixering? Bitarna lär falla på plats så småningom, och tills dess får väl nationen i vanlig ordning hålla andan. Ska skivsläppet få en uppföljare, månntro? Det gick ju inte så där över sig sist, men mot ett gigantiskt självförtroende parat med haltande kompetens finns det ingen bot, nej, knappast ens någon lindring. Finns finansiärer så kommer det antagligen något, hur begränsad marknaden än är, ty för andligheten Florence Foster-Jenkins finns det inget som är omöjligt eller ens svårt. Skulle det barka åt pipsvängen, tar man bara ett annat spår och låtsas inte om det förra.
Och hur ska det gå med goe pastorn och hans allt mer svårmotiverade och desillusionerade flock? Vilken eskatologi ska fängsla och tämja dem nu när själva kärnan i läran är putz weg och det inte finns så mycket kvar att skrämmas med? Låt oss hoppas att den ena familjen efter den andra kastar loss och seglar ut i den fria världen, likt huvudpersonen i "The Truman Show" efter att de äntligen har insett att världen i Gränsta med omnejd bara var ett skådespel, inramat i de kulörtaste men samtidigt mest falska kulisser man kan föreställa sig. Bryt upp, kasta loss - lev! Det är ni sannerligen värda.