Gissa Bokcitatet

Kärlek är hat är kärlek. Ständigt är könet i fara, det som allting kretsar kring. Erövring, underkastelse, seger, kastration. Med Aphrodites gördel berusar Hera Zeus. Han sjunker in i hennes djup. Livskraften sipprar ur honom. Mjölkad mister mannen sin makt. Famntagen, samtidigt förödmjukelser av allt det heliga hos kvinnan, är triumfer för henne. Han är i hennes länders våld, matt pyr viggen i dyn. Men trots kvinnans alla ränker återhämtar sig mannen ständigt, rinner hal ur hennes famn. Gäckad, redo för den sista stöten, söker Hera yttre hjälp. Att vara fruntimmer är att väva nätet kring mannen, att inte vara det innebär att assistera i sin egen rituella undergång. Apollon, Poseidon, Athena (vad är kvinnan-i-stål annat än man?) – alla nalkas de på lätta fjät den sovandes läger. Matt av uttömning sover Zeus tungt. När han upphör blunda är han bunden med hundra knopar. En patetisk syn: mannen satt under förmynderskap. Ändå är detta varje kvinnas djupaste traktan. Dock har mannen ständigt kvar ett sista vapen. Ljungelden fräser utom räckhåll på nattduksbordet, det är inte det manliga som besegrar kvinnan utan dess motsats. Zeus bärgas av Thetis, nereiden: kampen är förutbestämd att fortsätta ad nauseam, tills disharmonierna en dag smälter samman. Den dagen har randat, men ej för Zeus. Han står för det gamla. Hera, dock alltför länge lånande sitt öra åt Ekos tjatter, drar den motsträvige i bockskägget ett steg framåt på vägen. Men aldrig når två källan.


11.

Endast ego når källan. Dessa ögon, läppar, skuldror, höfter, denna phallos i vila: harmoni, symmetri. Den gyllene medelvägen. Fåkunniga fnyser åt proportionerna, gigantomanien behärskar världen. En följd av vilsenhet, spaning efter det som fattas. Endast jag är fulländad, allenast jag förmår älska. Vad övrigt är, är svettig sex. Äcklets orenheter sipprar fram, ur porer, urinrör, slidor. Trots famntagens eld avkyls de hetaste kroppar. Panik har gripit mänskligheten – Pans känsla. Pan är död, ett memento för ytan, armodet. Ändå stod han kantänka för livets strömmande artärer: luden, knotig, horn- och skäggprydd; svans och klövar fullständigade bilden. Anskrämlighet och vanmakt. Pan: allt han mäktade var skvätta säd. Han lägrade med våld: mannens eviga nödrop, emblemet för underlägsenhet. Pitys undslapp honom, Syrinx transsubstantierades till musik. Men Eupheme blev svällande med Krotos, Eko med Iynx, som kopplade samman Zeus med Io, den feta kossan. Det finns de som påstår att Eko spjärnade emot, men jag känner hennes väsen. Ingen egenart precis, dussinvarelsen i sin prydno. Hennes flåsande blandades med hans, Pan bräkande i brunst på bockars vis fick städse dito svar.

Allt är i vatten; vatten är i allt. Källan flyter in i min kropp, dricker mig, så som jag inmundigar källan-i-mig; tömmer min bägare i botten. Rent, klart fluidum, antitantaliskt. Tacksamt över att jag, i motsats till de andra, skänker endast renhet. Icke Aphrodite själv var mäktig sådan gåva. Tvärtom: blott vattnet förmådde tvaga bort de många famntagens orenheter. Född ur havets skum, närsynta poeters benämning på blodet, sperman, fragmenten av sönderskurna genitalier, vilken sällsam livmoder, uppsteg hon till ett hålligång av pliktlös otukt. Fem gudars frilla, horande lika hämningslöst med dödliga män, återfann hon oskulden blott i havet. Och därmed skönheten, en tvivelaktig fägring dock. Ständigt beroende av yttre försäkringar, oupphörliga tittar i lystna pupillers speglar. Den sanna skönheten, den gränslösa fulländningen kräver inga eder, inga phalliska utfästelser. Inget gyllene äpple. Paris’ förbländning: vad annat kan man vänta sig av den som endast mjölkat fänad på Idas sluttning. Juver som juver. Om inte valet var en taktisk fint, en respons till Aphrodites retning. Makt över kontinenter, gränslös segersällhet, geniets IQ: när har abstraktioner förmått överglänsa det som retar de fem sinnena. Ett fikon på tungan är mer än femtio talenter på banken. En drypande yunis mer än miljoner pannor i stoftet. Vad förmåde väl Hera ställa upp mot Helena, Athena mot Atreusättlingens aphrodisiska avbild? I spegeln synar jag min leende mun: förvisso är “skönhets”-gudinnans behov av bifall löjeväckande, om också av nöden. Det sant fulländade är sig självt nog, utan behov av yttre salivavsöndring. Fast å andra sidan tyder hennes osäkerhet på en viss realism. Är de första rynkorna vid ögonen synliga, trots sminket? Har gravitationen fångat in brösten med magnetens kraft? Hur mycket dallrande lårspäck kan tolereras? Paris skänkte henne äpplet: någon måste ju få det.

[…]

Annorlunda kunde leran ha formats. I gestalten av Aphrodite, en av genklangens många förutsättningar, antastade hon mig med bättre framgång i den olycklige Adonis’ skapnad. Ah, Adonis – vore inte källbilden så ren skulle jag törhända med laiosk lidelse ha nalkats dig. Resultat: besmittelse, stank och fördärv; vår tids sjuka. En åkomma vars varianter är legio, den ena mer vämjelig än den andra. Adonis’ fall är inget undantag. Visserligen var han ett offer, men offret – lär oss den moderna psykologien – är samtidigt, genom sin konstitutionella blottställdhet, sin egen bödel. Adonis fick det slut han förtjänade: den skämda frukten av onda famntag. Och vilka famntag är inte onda: allt blod förorenar vattnet. I den sköne ynglingens – vilken paradox – fall vad de fallnas tungor formulerar som “särdeles pikant”. Aphrodites finger var, hur eljest, djupast intryckt i skiten. En av den allt slitnare kokottens många osäkerhetsreaktioner. Är jag alltjämt “vackrast”, eller har jag passerats av – Smyrna?

Allt återgäldar hon: som att spotta i lovart. En akustisk spegel, komplementet till denna källa, ärlig intill obarmhärtighet för alla de övriga. Endast min röst reflekterad i henne återgav henne behaget. Borta Pans bocklystnad, Heras illvrål, hela denna apdjungel av dissonanser. I stället de skönaste sibilanter, de läckraste labialer, se sonoraste vokaler. Som att stå vid detta vatten: jag sträcker mig efter mig, längtansfullt, och samtidigt sträcker jag mig efter mig. Med den skillnaden att händerna i det förra fallet sträcktes mot [Beundrarinnan]s. Världen: trick och falskspel. Jag tror mig ensam, insvept i den gröna manteln. I min hand nätet: ack, hur nära är jag icke att själv snärjas i det som Ares, den yunisdruckne libertinen. Så som jag på de lättaste fjät smyger efter råbocken, lugnad av mitt väsens söta utdunstningar, så glider någon efter mig. Jag hör det och hör det ej och hör det åter. Är någon här? Kom. Kom. Närvaron förtätas, jag vet ej i vilken flik av grönhet. Ensam, min eviga lott, men till min ensamhet, ännu ej fördubblad och därmed upphävd, har adderats något nytt. Som om ett organ sökte egna frihetsvägar. Så får icke ske: allt bygger på jämvikt, total samstämmighet. Men rösten som svarar mig är ju identisk, den måste vara min. Varför dröjer den då? Den är skygg, timidare än ägaren till den taggiga huvudkrona som nätet nalkas – utan att någonsin nå fram. För nästa yttring får hornstötens effekt, skingrande stillheten. Som jag tror i min klipskhet, som vore det möjligt att överlista sig själv, uttalar jag de oundvikliga orden. Låt oss mötas här. Och jag svarar i snåren med samma stämma, samma vändning. Prasslet vänder mig om, här väcks mina händers åtrå till egna skuldror, höfter, lår. Men den som rusar mot mig, med svallande hår, med gungande bröst och skälvande yunis, är en annan. Det andra, vildögt, rusigt av beröringens utsikt, det främmande. Aldrig får det besudla min helighet.

Tidigt beskärd den gyllene lyran var Orpeus ur stånd till annat än än bleka dissonanser före ormhugget. Hon brann för honom, antände hans kön. Senare lät hon sig stingas av Aristaeus’ bin: hundra spasmer av vällust före den yttersta, letala. Lyran fann sin rätta klang. Ur mötet mellan fingertoppar och strängar föddes skönhetens idé. Längtan efter det låga förfinades till musisk mognad, hög musik, den stora konstens genialitet. Tårar sublimerade till toner, spermier till spegelbilder ur själens djup. Sådant är konstnärsskapets annorlundaväsen: kompensation. Blott den som berövats allt kan skänka världen allt: vilken ljuv smärta! Orpheus, ur stånd att älska det enda fasta värdet, sig själv, sträckte sig efter det näst bästa. Var hans sorg uppriktig i början, eller sjöng han och spelade redan då för den djupa tillfredsställelsen att få se stenars tårar droppa, medan ekar slet upp sina rötter i manisk dans? Förvisso det senare. Falskhet vidlåder all konst: ett kroniskt skelande efter effekter. Ett outhärdligt koketteri. Besatt av äkta lidelse skulle Orpheus tveklöst ha blickat framåt. Han sattes på prov; konstens poser blev obarmhärtigt uppenbara. Vad hjälpte det att Kerberos ylade, att Ixions hjul stannade, att Sisyphos bereddes tillfälle torka svetten ur pannan? Han gick före, hon gled efter: drogs hon ånyo till jordens bisting av njutningar? Så som Orpheus till konstnärsskapets rus, bifallsropen, stipendienämndernas utslag. Beräkning, falskhet. Ännu ett steg, ytterligare ett, när är ögonblicket optimalt? Nu, Eurydike försvann för alltid i djupet, Orpheus rasade i sorg, strängen ljöd högre, renare än någonsin. De yttersta topparna, de största prisen. Håret långt, i oordning, kläderna i trasor: konstnärsmytens obligata element. […] En gång försatt i rörelse kan posen aldrig mera hejdas. Dess fortplantning är snabb som brand i fjolårsgräs, den klyvs i myriader former av förkonstling, lockande ekarna till allt vildare dans. Blott sanningen tiger.

Han är död. Det är fullbordat. Han levde, han stod här vid källan och blickade in i sig själv. Vita lemmar, skimrande lockar. Han hade rätt: han var den fagraste. Vid hans åsyn smalt mitt hjärta. Med utslaget hår och gungande bröst sprang jag emot honom, den gången. Jag ville öppna mig, sluka honom hel. Jag ville den hermaphroditiska sammansmältningen. Men makterna avsåg annorlunda. Artemis, den sippa nuckan; vilken anakronism! Och Hera, skrumpnast bland haggor, måtte Zeus fortsätta att behorna henne under tjugofem av dygnets timmar! Han är borta, metamorferad av tidens magi. Trots allt finns den: progressionen är en realitet, visserligen blott inom den kosmiska illusionen. Eko svarar, leder icke. Smärtskriet efterföljer knytnävsslaget. Hyacinthos’ bakhuvud skulpteras ej helt av någon diskus. “Kom”, ropte han, i sin oskuld, innan jag visat mig. “Kom”, svarte jag med Hera-styrd tunga. En blodpöl allt som återstår, girigt drucken av jorden, färdigt upphetsad av fotsulors ljuva beröring. Helt var han ej innesluten: en humla kysste hans läppar. Kan man känna annat än tomhet, när hjärtat slits ur ens bröst? Torra mina ögon, aska min hud. Jag är en urdrucken kalk, ett torkat fruktskal, en nullitet. Först nu har häxeriet full effekt. “Varför undviker du mig?” Varför undviker du mig? I vart fall besärdes jag lyckan att smeka din alabasterhy med blicken. Den särade dina läppar, gled utför din hals, kittlade fjunen i din buske, eggade ditt kön. Jag var det, som likaväl som du själv, som exciterade din ljuva kropp, som satte i brand din rena själ. Din själ: vilken raritet! I vår tid kan knappt de noblaste ätter yvas över slika tillgångar. Vad är en Zeus mer än kringvandrande spermabank? Tappad på vin återstår av Dionysos endast skinnet. Aphrodite utplånas med fuktad tvättsvamp lika restlöst som teckningen på griffeltavlan; så förlorar vi gudarna som vi förlöst dem. Och utan gudar är självklart icke själarna, då deras enda funktion ju är att trängta till gudarna. Allenast intet dras till intet. Blott Eko sugs mot Narkissos, bortsett från Narkissos själv: ergo är våra substanser allt som återstår. Det går utför med mänskligheten. Vem mer än Eko äger än av ursprunglig fromhet? Jag böjer mitt huvud, nedlägger det på altaret. Narkissos, låt undret ske!