Jag sitter och minns den gamle Trump och hans många sköna uttalanden, om hur vi inte har tid med politisk korrekthet, om hur Irak blivit the Harvard of terrorism, om hur muslimer firade 9/11 i NYC och New Jersey, m.m.
En riktig frisk fläkt, aldrig har vi sett någon ta sig an media och dess lögner på detta effektiva vis förut. Det var härliga tider. Men gjorde han det utifrån en principiell hållning? Eller gör han det mer för att media är så väldigt mäktigt och han inte gillar dem som är mäktigare än honom själv, utan vill bekämpa dem och själv bli mäktigast av alla? Scriptet för att bekämpa media blir ju detsamma i vilket fall, dvs man synar medias grova lögner. Samma med etablissemanget.
Han är enormt makthungrig och om han blir USA's president så kommer han att känna sig mäktigast i världen. Och då spelar det väldigt stor roll vad som är hans egentliga motiv. Om man stött på en riktig eldsprutande drake, så vill man inte att han sprutar eld i ens egen riktning.
Han hånade de andra republikanska kandidaterna i primärvalen för att de inte vill göra massdeportationer. Han gjorde detta, och diverse annat, för att sticka ut ur 17-mannafältet. Nu när det är mission accomplished så kan han flipp-floppa tillbaks till samma position som 17-mannafältet, dvs detsamma som han tidigare hånat.
Han hyrde in en pollster redan 2011 för att lyssna av vad folket ville ha. Det var Kellyanne Conway (ni vet hon som sitter i TV och säger att Trump inte använder sig av pollsters). Folket ville ha en outsider, någon anti-etablissemang. De var trötta på alla krig, på att jobben försvann utomlands, på invandringskaoset, på korruption och kriminalitet. Trump anpassade sig lydigt. Så från att ha varit lika mycket Hillary som Hillary själv beträffande att invadera Libyen och ta ner Khadaffi, så vände han 180 grader till det folket ville ha. Han flipp-floppade om en massa annat också.
Sen kommer det fantastiska. Världshistoriens störste flipp-floppare lyckas skaffa sig ryktet om att vara
the man who doesn't cave, mannen som inte flipp-floppar utan står fast som en stenstod, och precis alla (som är något att ha) hoppar på tåget: Ann Coulter, Pat Buchanan, Tea Party, Alt-Right, VDare, jag själv,...
Hur lyckades han med detta mästerliga konststycke? Enligt följande formel: 1) Det fanns ingen annan än Trump att hoppas på. Den riktiga högern är extremt svältfödd på kandidater som talar deras språk. 2) Han presenterade en trovärdig narrativ om att allt han sagt och gjort tidigare var oväsentligt, för då vara han bara en businessman. 3) Narrativen fungerade eftersom Trump rattade in frekvensen pitch perfect i sitt högerpopulistka budskap, och dessutom tog det till helt nya nivåer, och sen höll fast vid det bergfast och konsekvent i över ett år. Han visade att han kunde bekämpa och besegra media. Det inger hopp och förtroende. Och har man inget hopp så kan man lika gärna lägga sig ner och dö.
Så alla hoppade på. Men det var ju inte så att Pat Buchanan inte kommer ihåg att Trump kastat hatiska invektiv som rasist och fascist över honom. Eller att Ann Coulter inte kommer ihåg att Trump var en liberal så sent som 2012 när han beskyller Mitt Romneys invandringspolitik för att vara ondsint och vansinnig. De minns mycket väl. Men sen Trump iklätt sig rollen som deras drömkandidat så gav de honom sitt stöd. Och det fanns ingen annan att hoppas på, och det här var ju sista chansen.
Så nu är de fast på tåget. Jag har följt med dem på denna resa fram till sista punkten. För till skillnad från dem så har jag inte händerna bakbundna utan kan uttrycka mig helt fritt. Ann Coulter får dock just nu sitt levebröd från en bok som hyllar Trump, och måste anpassa vad hon säger efter det.
Trump har brutit den formel som han hållit fast vid i ett år (men han håller ändå fast sådana som Coulter och Buchanan, med hjälp av andra spells). Så nu flimrar bilden - den liberala bockfoten har stuckit fram - och i Trumps fall innebär det tvära kast:
Är han högerpopulismens mest bergfasta stenstod, eller är han världshistoriens störste flipp-floppare? Om han är det senare, vad kommer i så fall härnäst? Trump sitter vid sitt skrivbord och äter taco bowl och blir fly förbannad över någon diktator i något litet land som utmanar hans makt. Krig?
Fan vet vad man ska tro. Men nej, jag tror inte att han är det minsta galen, bara omåttligt makthungrig. Mitt problem med Trump är att jag inte längre litar på honom; jag har nått till samma punkt som
glimmande. Det amerikanska folkets vilja kommer dock att hålla honom i schack, för pga sin makthunger så vill han förstås sitta i två perioder. Jag ser framför mig hur kan kommer att odla sin relation till det amerikanska folket som en gammaldags kung (ja, han gör så redan nu). Inte egentligen att dåligt koncept, tvärtom! Mitt problem är att jag inte alls litar på amerikaners sentiments. Det är ju just amerikanism som har förtryckt Europa och Tyskland i nu hundra år. Men det betyder iallafall att riktiga vansinnesdåd från Trump, pga av hans omåttliga makthunger, inte kommer att komma förrän isf i hans andra period.
Det gör Trump till en tvättäkta populist, och såklart oändligt mycket bättre än Hillary i det här valet. Men jag hade hoppats att han hade varit som Edmund Burke uttrycker det:
"Er representant är skyldig er, inte bara sin handlingskraft utan sitt omdöme; och han förråder er, istället för att tjäna er, om han offrar det för att tillfredsställa era åsikter". En riktig ledare ska
leda sitt folk, inte bara hungra efter makten.
)
