Gissa Bokcitatet

Detta var alltså den gamla kvinna som timma efter timma kunde sitta på sin balkong medan hennes besynnerliga gamla hatt kastade violetta slagskuggor över det gula, fårade ansiktet. Hur ofta hade hon icke med sin juvelprydda hand vänt på bladen och frågat sig, icke utan att därvid i viss mån känna sig road, om de ständiga smärtorna i hjärtat verkligen voro av organisk natur. Skulle icke någon fintlig doktor, undrade hon, med sin kniv kunna nå denna härjade borg och till sist upptäcka något som kunde komma honom att lyfta på huvudet och utropa till studenterna i föreläsningssalen: "Denna kvinna har lidit och hennes lidande har satt spår på hjärtats struktur." Denna tanke hade så ofta kommit för henne, att hon en dag skrev ned den i ett brev till dottern, vilket föranledde denna att bannande förehålla modern att hon var alltför inåtvänd och gjorde sorgen till en kult.

Han höll aldrig på med en sak längre än två veckor i taget, icke ens då det såg ut som om hans arbete skulle komma att rendera oerhörda vinster. Han kunde ha blivit cirkusdirektör, teaterdirektör, antikvitetshandlare, importör av italienska sidentyger, sekreterare i slottet eller katedralen, mellanhand för arméinköp, hus- och egendomsjobbare, köpman i utsvävningar och nöjen. Men det såg ut som om en tillfällighet eller något barndomsideal ristat in i hans personlighet en skräck för att äga något, att klavbindas, att inlåta sig på någon förbindelse av varaktigt slag. Det var detta som avhöll honom från att stjäla t. ex. Han hade stulit flera gånger men vinsten hade icke varit tillräcklig för att uppväga hans fasa för att bli inburad; han hade förslagenhet nog att på öppna fältet undgå all världens poliser, men ingenting kunde skydda honom mot hans fienders onda tungor. Han hade t. ex. en tid varit tvungen att göra undersökningar för inkvisitionen, men då han sett flera av sina offer ledas bort i kåpor, fick han en känsla av att han höll på att inlåta sig med en institution vars rörelser undandrogo sig all beräkning.

Plötsligt upptäckte de att de tröttnat på att skriva. De begåvo sig då ned till kusten och skaffade sig arbete med att lasta och lossa fartyg utan att skämmas för att arbeta sida vid sida med indianer. De körde lastfordon härs och tvärs över landsbygden. De plockade frukt. De blevo färjkarlar. Och alltjämt voro de tysta. Detta arbete förlänade deras dystra ansikten en manlig, nästan tattarlik ton. De klippte sällan håret och under den mörka luggen blickade ögonen plötsligt fram, som ur ett bakhåll och alltid en smula trumpna. Hela världen var så avlägsen, främmande och fientlig, hela världen utom brodern.

Under de följande årens ensamma liv i Lima blev marquesan alltmera inåtvänd. Hon började mer och mer vårdslösa sin klädsel, och som alla ensamma människor talade hon högt för sig själv. Hennes tillvaro försköts nu helt och hållet till själens brännande centrum. På denna scen utspelades ändlösa dialoger med dottern och omöjliga, evinnerligt återupprepade försoningsscener mellan den ångrande och den förlåtande. På gatan såg man blott en gammal kvinna med röd peruk, som kommit lite på sned över ena örat, och vänstra kinden ilsket rodnande av hudkräfta och den högra sminkad med en kompletterande röd fläck. Hakan var aldrig torr och läpparna aldrig stilla. Till och med i Lima som var en originalens stad blev hon till ett allmänt åtlöje, när hon åkte genom gatorna eller hasade sig uppför kyrktrapporna. Man hade för sig att hon gick i ett ständigt rus. Ännu värre saker sades om henne, och man gjorde till och med hemställan om att hon skulle spärras in. Tre gånger hade hon blivit angiven för inkvisitionen och det är icke omöjligt att hon blivit bränd om mågen icke varit så inflytelserik i Spanien och om hon icke själv på ett eller annat sätt skaffat sig några vänner vid vicekonungens hov, vilka tolererade henne för hennes besynnerligheters och stora beläsenhets skull.

Med tillnyktrandet, som inträdde vid det kvalfulla uppvaknandet efter en kort dödsliknande sömn, kom en mild smärta över mig. Jag satte mig upp i sängen, hade ännu skjortan på mig, kläder och skor låg kringströdda på golvet och luktade tobak och spyor, och under huvudvärk, illamående och en rasande törst, trädde en bild fram i min själ som jag på länge inte hade blickat in i.
<...>
Om i detta ögonblick bödelsdrängen hade kommit och bundit mig och fört mig till galgen som en tempelskändare, så hade jag utan vidare gått med på det, hade gärna följt honom, hade funnit det rätt och i sin ordning.
<...>
Det första ruset var snart inte längre det enda. Det dracks mycket i vår skola och bedrevs allt möjligt ofog, jag var en av de allra yngsta som deltog och snart var jag inte längre en av de små som man tålde, utan en ledare och en stjärna, en berömd, våghalsig kroggäst.
<...>
Medan jag under rusigt skratt mellan smutsiga bord i små krogar roade och ofta skrämde mina kamrater med oerhörda cynismer hade jag, djupt förborgad i hjärtat, vördnad för allt som jag förhånade, och inom mig låg jag gråtande på knä inför min själ, mitt förflutna, min mor, inför Gud.

Och utanför lockade dessutom dygnets nittonde timme. Eller vad som fanns kvar av den nu; tjugo minuter kanske, högst en kvart.
Timmen i vilken den silvriga fällning av ljus som blev kvar vid dagens slut samlades upp och smälte samman med en föraning av det mörker som väntade dem i timmen därpå –
Styrkta av att ha sett lilla C ligga avsomnad som ett kid i mammans famn, kände de sig helt plötsligt fria att gå ut ur detta rum, nerför trapporna och ut ur huset –