Gissa Bokcitatet

Omärkligt smög sig en gryning fram ur det fuktiga mörkret
utan morgonrodnad och förde med sig en grå dag.
Dagen var långt framskriden, och ändå såg man ej tydligt.
Dimman hängde lågt över jorden liksom ett halmtak
på en litauers fattiga hus, men borta i öster
märktes det av en ljusare rand på himlen att solen
hade gått upp och skulle gå fram i sin jordiska bana,
men den gick nedstämd fram och slumrade till under vägen.

Liksom på himlen var allt försenat även på jorden.
Sent kom boskapen ut på bete och mötte då harar
vid en försenad frukost. De brukade vända tillbaka
till sin skog i gryningen, men i skyddet av dimman
satt en del nu kvar och mumsade muntert på nate.
Andra, två och två i lag, grävde hålor i jorden
och hade tänkt sig att ha en skön stund där i det fria,
men när boskapen kom, då måste de åter till skogen.

Även i skogen var tyst. De vaknande fåglarna sjöng ej,
skakade daggen bort ur fjädrarna, stack sina huvun
in under vingen och slöt sina ögon i väntan på solen.
Vid ett kärr någonstans där klapprade storken med näbben.
Våta kråkor satt på sädesskylar och förde
ändlösa samtal med gapande mun till oro för bonden,
ty de bebådar regn och rusk för den närmaste tiden.
Folket var sedan länge i arbete ute på fälten.

Redan stämde kvinnorna upp sin vanliga visa,
entonig, vemodsfull och dyster som regnvädersdagen,
desto sorgsnare som den sögs upp utan eko av dimman.
Skärorna rasslade dovt i säden, och ängen fick röst, när
slåtterkarlar i rad slog efterslåttern och muntert
visslade en melodi till en visa. Vid slutet av var vers
höll de upp ett slag och brynte liarna sina,
slående brynet i takt mot det vassa stålet. I dimman
syntes människorna ej; bara skäror och liar och sånger
klingade som musik från en kör av osynliga röster.

Zosia stod barhuvad där i morgonklänning; i handen
höll hon lyftad högt en sikt, och kring hennes fötter
flockade fåglar sig. Från ena hållet kom hönor
rullande fram som nystan; från andra hållet kom tuppar
sakta vippande med korallröda hjälmar på huvut,
roende med sina vingar igenom rabatter och buskar,
lyftande högt för varenda steg sina sporrprydda fötter.
Efter dem skred en pösig kalkon och knorrade missnöjt
över sin skrikiga frus frivola och ytliga hållning.
Påfåglar seglade fram över ängen som flottar och styrde
med sina långa stjärtar, och silvervingade duvor
föll som snöflingor ned från skyn. I det grönskande gräset
bildade sig en krets av skrikande, flaxande fåglar,
omgiven av ett bälte av duvor som av ett vitt band
och med ett griller av stjärnor och prickar och ränder i mitten.
Näbbar gula som bärnsten och kammar med färg av koraller
reste sig upp ur massan av fjädrar som fiskar ur vågen.
Halsar vajade mjukt som näckrosstänglar i vatten;
Tusen ögon vändes som tindrande stjärnor mot Zosia.