2012-08-18, 15:48
#289
Det första som slår mig i den här tråden är att det verkar finnas delade meningar om vad "intellektuell" egentligen innebär. Många verkar ha uppfattningen att "intellektuell" är "person som delar mina åsikter" eller som framför ens egna åsikter på ett smart och välformulerat sätt, vilket givetvis inte är sant; Marx och Trotskij måste betraktas som intellektuella, liksom de Gobineau och D'Annunzio, för att nämna några.
"Intellektuell" är heller inte samma sak som intelligent - eller åtminstone så är intelligenta personer inte med nödvändighet intellektuella. Jag vet flera personer i min familj och umgängeskrets som presterat mycket bra på IQ-test, men som man ändå inte kan föra några djupare diskussioner med, av det enda skälet att de inte är intresserade av att läsa och följa med i samhällsutvecklingen.
Och till sist, att vara intellektuell innebär inte att man är något mänskligt eller samhälleligt dygdemönster och förebild; Unabombaren hade IQ 155, och porrstjärnan Asia Carrera har IQ 156 och är medlem i Mensa. Många av de stora namnen bland nobelpristagare och andra var grava drogmissbrukare, hade psykiska störningar och/eller udda sexuella preferenser - såsom Einsteins notoriska otrohet, eller James Joyces fallenhet att njuta av doften från hustruns, ähum, väderspänningar...
Missförstå mig rätt nu: Jag dissar inte intellektuella på något vis, tvärtom. Både Sverigedemokraterna och samhället i övrigt skulle behöva betydligt fler av dem. Jag vänder mig bara mot de tendenser som kommit fram i den här tråden att "intellektuella" personer per automatik skulle vara bra politiker. Jag har sett det här bara alltför många gånger under min tid i SD; "Oooh, den här killen har en akademisk examen, bär slips och kan citera Gramsci, låt oss ta in honom i partitoppen!" Och sedan visar det sig att han har drogproblem, eller egentligen inte alls delar partiets värderingar, eller är omöjlig i media, eller helt enkelt omöjlig att ha att göra med som människa. Petzäll och Funebo är väl de exempel som vållat mest skada utåt, men det finns fler fall som antingen har kunnat tystas ned någorlunda, eller som ännu inte hunnit ställa till något men är tickande bomber som när som helst kan göra någon idiotgrej som blir nästa löpsedel.
För att gå in på IvanLendls originalpost som startade det här: Hans uppfattning att det är svårt att hitta SD:s ideologiska förebilder och att man inte får några "Aha-upplevelser" när man läser SD:s olika texter är väl i stort sett korrekt, men också orättvis. Som någon redan sagt här, hur många aha-upplevelser får man när man läser andra partiers material? Anledningen är att partierna, inklusive SD, är just partier som försöker vinna väljare, och de är därmed bundna av olika politiska hänsyn och nödvändiga kompromisser, med väljare, motståndare och olika falanger inom den egna rörelsen. Då blir det mycket lätt osammanhängande rent ideologiskt, vartill också kommer att man inte kan göra det alltför komplicerat och djupgående om man skall nå ut till väljarna. Tyvärr. Ingen ångrar detta mer än jag, men det är nu den politiska verklighet vi har att leva under.
Jag kan för all del hålla med om att SD borde producera fler ordentliga skrifter och böcker som går in djupare på just ideologin och samhällsanalysen och bättre förklarar logiken, tanken och de etiska system som ligger till grund för modern nationalism; det finns nästan inget sådant skrivet på svenska och för svenska förhållanden. Men problemet här är att de som är intellektuellt och ekonomiskt kapabla att producera sådant redan är heltidsaktiverade i SD och måste ägna sin tid åt det praktiska. Och de som av en eller annan anledning försvunnit ur rörelsen har också begränsade möjligheter, för vem skulle publicera deras verk? Med detta sagt, jag tror och hoppas att vi kommer att få se mer i den vägen det närmaste decenniet eller så.
Så vad gäller den efterlysta listan på intellektuella Sverigedemokrater, nuvarande eller tidigare: De jag kan nämna på rak arm som måste betraktas som intellektuella är sådana som Mikael Jansson, Mattias Karlsson, Johan Rinderheim, Richard Jomshof, Tommy Funebo, Jimmy Windeskog och Jonas Åkerlund. Och ja, lägg märke till att det här är personer från vitt skilda falanger, varav några tvingats lämna partiet. Men som jag sade tidigare, "intellektuell" är inte samma sak som "person som delar mina åsikter och är trevlig att snacka med."
För att sammanfatta: Om IvanLendl efterlyser intellektuella Sverigedemokrater därför att han vill, jag vet inte, diskutera kulturrelativism, eller teodicéproblemet inom lutheranismen, eller Julian Huxleys kulturdefinition, de etiska problemen med Sveriges neutralitetspolitik under Andra Världskriget, eller bara avnjuta en god operaföreställning, så tror jag nog att han kan ha stort utbyte från vem som helst av de herrar jag nämnde ovan. Men om han är ute efter någon att lobba för till partiledningen och stödja i de interna intrigerna, så rekommenderar jag starkt att ta även andra egenskaper i beaktande. Annars kan jag garantera obehagliga överraskningar.
"Intellektuell" är heller inte samma sak som intelligent - eller åtminstone så är intelligenta personer inte med nödvändighet intellektuella. Jag vet flera personer i min familj och umgängeskrets som presterat mycket bra på IQ-test, men som man ändå inte kan föra några djupare diskussioner med, av det enda skälet att de inte är intresserade av att läsa och följa med i samhällsutvecklingen.
Och till sist, att vara intellektuell innebär inte att man är något mänskligt eller samhälleligt dygdemönster och förebild; Unabombaren hade IQ 155, och porrstjärnan Asia Carrera har IQ 156 och är medlem i Mensa. Många av de stora namnen bland nobelpristagare och andra var grava drogmissbrukare, hade psykiska störningar och/eller udda sexuella preferenser - såsom Einsteins notoriska otrohet, eller James Joyces fallenhet att njuta av doften från hustruns, ähum, väderspänningar...
Missförstå mig rätt nu: Jag dissar inte intellektuella på något vis, tvärtom. Både Sverigedemokraterna och samhället i övrigt skulle behöva betydligt fler av dem. Jag vänder mig bara mot de tendenser som kommit fram i den här tråden att "intellektuella" personer per automatik skulle vara bra politiker. Jag har sett det här bara alltför många gånger under min tid i SD; "Oooh, den här killen har en akademisk examen, bär slips och kan citera Gramsci, låt oss ta in honom i partitoppen!" Och sedan visar det sig att han har drogproblem, eller egentligen inte alls delar partiets värderingar, eller är omöjlig i media, eller helt enkelt omöjlig att ha att göra med som människa. Petzäll och Funebo är väl de exempel som vållat mest skada utåt, men det finns fler fall som antingen har kunnat tystas ned någorlunda, eller som ännu inte hunnit ställa till något men är tickande bomber som när som helst kan göra någon idiotgrej som blir nästa löpsedel.
För att gå in på IvanLendls originalpost som startade det här: Hans uppfattning att det är svårt att hitta SD:s ideologiska förebilder och att man inte får några "Aha-upplevelser" när man läser SD:s olika texter är väl i stort sett korrekt, men också orättvis. Som någon redan sagt här, hur många aha-upplevelser får man när man läser andra partiers material? Anledningen är att partierna, inklusive SD, är just partier som försöker vinna väljare, och de är därmed bundna av olika politiska hänsyn och nödvändiga kompromisser, med väljare, motståndare och olika falanger inom den egna rörelsen. Då blir det mycket lätt osammanhängande rent ideologiskt, vartill också kommer att man inte kan göra det alltför komplicerat och djupgående om man skall nå ut till väljarna. Tyvärr. Ingen ångrar detta mer än jag, men det är nu den politiska verklighet vi har att leva under.
Jag kan för all del hålla med om att SD borde producera fler ordentliga skrifter och böcker som går in djupare på just ideologin och samhällsanalysen och bättre förklarar logiken, tanken och de etiska system som ligger till grund för modern nationalism; det finns nästan inget sådant skrivet på svenska och för svenska förhållanden. Men problemet här är att de som är intellektuellt och ekonomiskt kapabla att producera sådant redan är heltidsaktiverade i SD och måste ägna sin tid åt det praktiska. Och de som av en eller annan anledning försvunnit ur rörelsen har också begränsade möjligheter, för vem skulle publicera deras verk? Med detta sagt, jag tror och hoppas att vi kommer att få se mer i den vägen det närmaste decenniet eller så.
Så vad gäller den efterlysta listan på intellektuella Sverigedemokrater, nuvarande eller tidigare: De jag kan nämna på rak arm som måste betraktas som intellektuella är sådana som Mikael Jansson, Mattias Karlsson, Johan Rinderheim, Richard Jomshof, Tommy Funebo, Jimmy Windeskog och Jonas Åkerlund. Och ja, lägg märke till att det här är personer från vitt skilda falanger, varav några tvingats lämna partiet. Men som jag sade tidigare, "intellektuell" är inte samma sak som "person som delar mina åsikter och är trevlig att snacka med."
För att sammanfatta: Om IvanLendl efterlyser intellektuella Sverigedemokrater därför att han vill, jag vet inte, diskutera kulturrelativism, eller teodicéproblemet inom lutheranismen, eller Julian Huxleys kulturdefinition, de etiska problemen med Sveriges neutralitetspolitik under Andra Världskriget, eller bara avnjuta en god operaföreställning, så tror jag nog att han kan ha stort utbyte från vem som helst av de herrar jag nämnde ovan. Men om han är ute efter någon att lobba för till partiledningen och stödja i de interna intrigerna, så rekommenderar jag starkt att ta även andra egenskaper i beaktande. Annars kan jag garantera obehagliga överraskningar.
