Mest överskattade artister/band?

Iron Maiden. Inte utvecklats ett skit på 40 år. Trist.

Rihanna?


Lyssna på detta bara liksom WTF https://www.youtube.com/watch?v=2LOUvMMjM_w&nohtml5=False

Kent, utan tvekan.

Nirvana och Guns N Roses. Även Aerosmith ligger högt på listan.

Kanske har nämnt Nirvana redan, men de förtjänar att nämnas en gång till.
Ett av världens sämsta band någonsin. Jag tål inte att lyssna på Kurt Cobain som ångestvrålar över hur jävla synd det är om honom, låt efter låt...
Hårdrock ska enligt mig vara något man finner välbefinnande i. Detta band förmedlar enbart koncentrerad depression, dvs. det som hårdrock INTE ska göra. Nirvana är musik anpassad för deprimerade ungdomar med självskadebeteende, och det håller jag mig helst undan...

men då är det ju bara ett överskattat band från ditt perspektiv? om deprmerade ungdomar med självskadebeteende finner tröst i att lyssna på nirvana så är ju det bara bra.

Ja! Alla ska liksom bara älska Kent, men jag har verkligen aldrig tyckt att dom har något att komma med. Håkan Hellström är en annan sådan, och när man säger att han är en falsksångare med texter i nivå med en högstadiepoet får man höra att "man inte förstått grejen." Näha, må så vara, i så fall.

Du får kanske ta mig med en nypa salt, då jag är Maidenfanatiker, men ditt påstående att Maiden inte utvecklats ett skit på 40 är så stämmer inte på långa vägar. Lyssna på första skivan och sista, och du kommer häpna över vilket skillnad det är. Man började åt punkhållet, gick in i NWOBH-stilen, man lade till synthar, man gjorde konceptalbum, och man gjorde ett misslyckat försök till att återgå till sina rötter. När Dickinson sedan försvann blev det en mörkare period, men när han kom tillbaka, då utvecklade man sig ännu mer och ligger numer åt progressiv heavy metal, med långa låtar om tunga ämnen, vilket man gör med bravur. Jag skulle snarare vilja säga att Maiden alltid har utvecklats, men det har inte alltid varit någon stor förändring, utan snarare finslipat sitt sound för att förbättra. Dessutom har man styrkan att kunna förändra sig, utan att förlora sitt karaktäristiska heavy metal sound

Kan bidra med 3 band, och det lär nog ta hus i helvete på minst 1 av dem.

1. The Who. Folk tjatar om att The Who är så bra och så viktiga för utveckligen av hårdrocken. Det senare stämmer säkert, men jag fattar inte HUR de kunnat få ett sådant bra omdöme, med tanke på att jag tycker de är väldigt mediokra. Visst, Baba O'Riley är en av världens bästa låtar, och Won't Get Fooled Again och Behind Blue Eyes är också otroligt bra, men det finns inte mycket mer att hänga i granen för mig (WGFA är dessutom lite för lång, och BBE förstörs av den snabba lite rockigare biten). Keith Moon är kanske en av de mest viktiga trummisarna, men han är också en av de mest överskattade enligt mig. Känns bara som att han spelar lite utan att tänka ett jota på rytm och timing. Trumspelet i i princip varje the who låt är typ ett trumsolo. Roger Daltrey är väl okej, men han kan bli alldeles för mycket med sitt skrikande och brölande. Pete Townsend är skicklig, väldigt skicklig, och den i bandet som verkligen förtjänar det beröm han för.

2. Mötley Crüe. Det här bandet går mig på nerverna. Glam rock kan vara bra, men det är definitivt inte tack vare Mötley Crüe. De åker världen runt med sin äckliga sex drugs & rock n roll image och bara festar. Någon gång kan det väl hända att de avverkar någon konsert, och då håller de så fruktansvärt dålig nivå att man bara skrattar. Drogerna har satt sina spår, och tyvärr går det ut över musiken. De kan knappt spela längre. Varken Tommy Lee, Vince Neil eller Mick Mars är enligt mig särskilt skickliga musiker, och har aldrig varit. Nikki Sixx är undantaget, han skriver ändå merparten av alla låtar. Kickstart My Heart är för övrigt är en grym låt, en av väldigt väldigt få hos dem.

3. Dire Straits. Mark Knopfler må vara en av de mer skickliga gitarristerna i världen, men egentligen. Vad har de att komma med i låtväg? Den enda som sticker är den fantasitska Brothers in arms, som nog kvalificerar sig som en av de bästa låtarna i världen. Money For Nothing och Sultans Of Swing är väl bra, men det är enbart 3 låtar, och det är definitivt inte tillräckligt för att ha sålt över 100 (!) miljoner album. Övriga låtar känns väldigt konstigt strukturerade och långtråkiga, och det blir inte bättre av att flera av dem är runt 10 minuter

Är för att Dire Straits har haft en speciell spelstil som inte går hem hos alla. Redan när de kom i slutet av 70-talet stämplades de som gubbrock av många. Själv tycker jag att varje platta de gjort är mästerverk, från första låten till sista på dem alla. Faktiskt klassar jag "Brothers in arms", alltså skivan, som deras sämsta (och då menar jag inte att den är dålig). B.I.A. var deras tafatta försök att bli mer kommersiella och gå hem hos den stora massan. Dire Straits har från början inte varit ett mainstream-band utan har tilltalat mer sofistikerade musikälskare som uppskattar bluesigt gitarrspel. Det är typiskt för mainstream-människor att anse blues eller bluesrock vara tråkig musik. Det är för att de inte har det inre lugnet att sätta sig och följa med musiken..

Skulle nog snarare säga att Tommy Lee är den skickligaste musikern av dessa. Redigt tajt trummis. Sedan att de andra är mediokra som musiker (jag råkar gilla deras låtar) är en annan femma. Vince Neil är däremot en sopa som har haft tur i livet. Visst, hans röst passar med materialet, men hade han inte haft goda vänner som lät honom vara med i bandet så hade han nog varit uteliggare vid det här laget.
Mötleys bästa sångare är och förblir John Corabi.

Den mest överskattade artisten här i Sverige i modern tid, måste ju tveklöst vara Håkan Hellström! Hans texter består av en massa stölder, och trots det - eller om det är på grund av det - är texterna mest klyschiga och naiva kärleksballader, blandat med en massa rännstensromantik om hur Håkan är en man som vandrat längst med ruinens brant och riskerat att hamna i rännstenen - trots att han i själva verket är mångmiljonär sedan flera år tillbaka och, mig veterligen, är uppvuxen i en trygg medelklassmiljö (mamman var väl barnpsykolog, så nog fanns det mat på bordet var dag när han växte upp). Hans röst - som känns "inspirerad" av Morrissey och Henrik Bergren - är rent ut sagt bedrövlig att lyssna på och han sjunger förbannat falskt. Summa summarum, har han noll och ingen som helst genuinitet eller originalitet, utan han är bara en falsk, dålig, fet jävla copycat på allt vad man slarvigt brukar kalla för Indiemusik heter!

Trotts allt detta, hyllas han unisont av en enig kritikerkår, och han har en sektliknande skara fans som börjar gråta och skiter på sig av hänförelse när de hör hans musik. Värst av allt är att sektmedlemmarna tror att Håkan har ett djup som minsann inte de som är kritiska gentemot honom kan uppfatta, utan de är bara "hatare som aldrig kommer att kunna förstå".