Citat:
Ursprungligen postat av
Merapi
kanske hon resonerar så här ungefär:
Kvinnlig omskärelse, som motsvaras av den manliga dito, (alltså inte är könstympning utan i praktiken ett litet snitt/ prickning som det även kallas som snittar klitorishuvan eller tar bort den) är en praktik som precis som den manliga görs av kulturell tradition som i stort handlar om att markera samhörighet och/ eller religionstillhörighet.
Går om man utgår från detta orsakssammanhang att kanske jämföra med estitisk underlivskirurgi i väst som görs för att "tillhöra" en slags norm kring hur man "ska" se ut i underlivet.
Tror hon resonerar så.
(jag lägger för övrigt ingen värdering i ovan resonemang kring varken manlig eller kvinnlig omskärelse eller intimkirurgi)
Det går givetvis att genom vaga associationer att koppla ihop vad som helst, speciellt om man inte ens har några krav på att det man associerar existerar i verkligheten, utan väljer något som någon har fantiserat ihop inom klustret av kunskapsrelativistiska trossystem som psykoanalys, marxism, feministiska konspirationsteorier, genuspseudovetenskap o.s.v.
Det förklarar dock inte alls varför någon skulle undra varför folk inte protesterar mot något och i grund och botten lär hon väl inte heller undra över det, utan det handlar ju bara om att hon försöker bedriva sin agenda genom användandet av relativisering. Desto mindre dessa har några som helst sakliga och logiska argument för sin agenda, desto mer brukar de använda sig av meningslösa relativiseringar, rena lögner, ad hominem-angrepp, guilt by association, auktoritetstro, argumentum ad populum, diverse härskartekniker, halmgubbar, ad hoc-teorier, rena tillmälen, känsloargument o.s.v. Jag menar, vad skulle de annars använda sig av?
Edit: Sedan har jag förvisso noterat att en förkrossande andel av alla svenskar, i första hand PK-svenskar, jag känner i regel använder sig av något av ovanstående så fort de försöker argumentera för något. I deras fall handlar det däremot snarare om den förkrossande okunskapen, frånvaron av vetenskapligt tänkande och frånvaron av bildning som kännetecknar svenskarna generellt, inte minst då det även kännetecknar den svenska offentliga debatten, den svenska grund- och gymnasieskolan och i allt högre grad den svenska högskolesektorn.