Ställ era random astronomifrågor

Vet inte om det finns en enskild person man kan tilldela den upptäcken för det är en mängd upptäckter, och upptäckare, tillsammans som bidragit. Kepler kom på hur planeter går i omloppsbana runt solen och Galileo upptäckte att Jupiter hade månar och var ett minisolsystem. Med Keplers och Newtons lagar om planeters banor och gravitation kunde man räkna ut hur långt borta Jupiter var och därmed hur stor Jupiter var. Man gjorde samma beräkningar med Jupiters månar och fick en massa som tydde på att Jupiter hade en väldigt låg densitet. Den kunde inte vara gjord av sten. Man misstänkte att Jupiter måste vara gjord av gaser till stor del. Detta bekräftades när man undersökte atmosfären närmare via spektroskopi och såg att Jupiter består av samma ämnen i samma proportioner som solen dvs måste väte och helium.

Har själv haft svårt att hitta konkreta fakta, men vad jag förstått utifrån vad jag hittat, så var det väl runt 30-talet kom det att gasjättarna måste vara uppbyggda av mestadels väte. Under 60-talet observerades det med hjälp av att observera gasplaneternas "excessive heat". Sen har det väl successivt samlats data om hur atmosfärerna och variationer i dess gasblandningar är uppbyggda för de olika planeterna.

Vid 87% av ljusets hastighet så går tiden hälften så långsamt för personen i rymdskeppet relativt någon observatör utanför rymdskeppet. Gäller detsamma för längd i färdriktning samt massa också, att massan vid 87% av hastighet är dubbelt så stor och längden i färdriktningen hälften så kort?

Tackar Sadoman och pantadpirat för svaren och fortsätter med en ny fråga:

Hur liten kan en gasplanet vara? Såvitt jag vet, finns det inga gasmånar i vårt solsystem.

Nej det finns inga gasmånar i vårt solsystem. Titan är den enda som egentligen har en atmosfär öht.

Vart exakt gränsen går vet vi inte. En liten Neptunus eller en super-jord. Nu när vi via Keplerteleskopet fått storleken på många exoplaneter, verkar det vara så att den vanligaste typen av exoplaneter inte finns representerad i vårt solsystem, nämligen en planet mindre än Neptunus, men större än jorden.

För att veta säkert behöver vi få in mer data på massorna för alla dessa exoplaneter. När vi väl har det, tillsammans med volymen kan vi uppskatta en gräns.
Med det sagt tror jag att det mycket väl kan finnas exoplaneter som är ungefär lika stora (större än jorden, mindre än Neptunus) där de är en mindre gasjätte och större stenplanet.

Ja det stämmer. Längdkontraktionen är L'=L/gamma.

Δt'=Δt/√(1-v²/c²)
2=1/√(1-v²/c²)
1/√(1-(v²/c²))=2
1-(v/c)²=1/4
(v/c)²=1-(1/4)
v/c=√(3/4)
v=c√3/2
v≈0.87c

I det fallet är gammafaktorn 2, längdkontraktionen är då 1/2.

Jag trodde att det skulle vara en enkel match för er att räkna ut, eftersom ni vet hur stor en kollapsande stjärna ska vara för att bilda en neutronstjärna eller ett svart hål. Har man klurat ut det med hjälp av observerad erfarenhet också, eller är det ren matematik?

Borde man inte ha klurat ut det här med gasplaneters storlek för länge sedan om man hade lagt lika mycket krut på det som man har lagt på de "sexigare" forskningsområdena, som svarta hål t ex?

För övrigt är jag en stark anhängare av sexism och skeva intresseförhållanden inom astronomin.

Tack återigen för bra svar!

Ok.

Vad jag inte förstår med tidsdilatation är varför tiden går långsammare enbart för mig i rymdfarkosten? Om jag fördas i t.ex. 0,87C så anser ju jag att tiden går långsammare utanför rymdskeppet, att det är universum som accelererar och inte jag.

Likadant om jag vänder på rymdskeppet och bromsar in så anser jag att det är universum som bromsar in, medan dom utanför rymdskeppet anser att det är jag som bromsar in.

Varför går då tiden långsammare enbart för mig när jag själv kan påstå att det är universum som accelererade/bromsade in? Borde inte tidsskillnaden bli ±0 då eftersom att både jag i rymdskeppet samt observatören anser samma sak?

Nu vet jag ju att tidsskillnaden inte blir ±0, men jag förstår inte varför?

Jag ställde samma fråga här i november 2014 och fick då svaret att det var redan under 1600-talet.

Är det någon som vet vad det är för gammal sovjetisk satellit som hänger i taket på Tekniska museet i Stockholm? Det är inte en modell av Sputnik 1 i alla fall, så långt kan jag se. En bild på objektet i fråga: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Satellite_model_-_Tekniska_museet_-_Stockholm,_Sweden_-_DSC01405.JPG

Märkligt nog fanns det ingen skylt som berättade om satelliten, det kan man väl tycka vore på sin plats på ett museum annars.

En bildgoogling på "soviet satellites" gav inga klockrena träffar men de djävlarna var ju så förbannat hemliga av sig så man hittar inte bilder som på amerikanska grejer. En som var rätt lik är denna på Kosmos-1151 men det är inte riktigt en sådan. Att den är från Sovjet-eran tycker jag man kan se på designen i alla fall.

INTERCOSMOS 1

Se sid. 9 http://www.tekniskamuseet.se/download/18.4d755928124885167d480002755/1362398435682/Maskinhallen_Flyg.pdf

Tackar, det var bra letat. Jag var ändå inne och glodde på museets hemsida i helgen och lite annat googlande utan att hitta rätt.

Citat från länken:

Denna ryska satellitkopia visar storleken
och utförandet på en satellit som sändes
upp 1969 för att studera solens ultravioletta
strålar, röntgenstrålningen och strålningens
inverkan på jordens övre atmosfärskikt.
De utvikbara solcellspanelerna användes
för att alstra ström.
Den var 1969 bl.a. försedd med en i
Sverige tillverkad spektrometer för studiet
av norrskenet.
Gåva av Sovjetiska Vetenskapsakademien
1978 genom Sovjets Ambassad i
Stockholm.

Vårt kunnande om gasplaneter är inte komplett. Vissa data antyder att de bildats längre ut i solsystemet och vandrat inåt till sina nuvarande omloppsbanor. Inte så lätt att räkna på... Men man kan fundera på vad som skulle hända om planeterna bytte plats.
En gasplanet är, i princip, en planet med enormt tjock atmosfär. Längst in finns en kärna av sten. Strippa ner Jupiter och du får en terrestriell planet 13 ggr mer massiv än Jorden. Strippa ner Uranus och du får en planet bara 4 ggr jordens massa. Så vad skulle hända om Jorden och Uranus bytte plats? Uranus skulle förlora en del av sin atmosfär till solvinden men troligtvis inte allt. Troligtvis skulle det mesta av vätet försvinna men helium och metan skulle finnas kvar. Jupiter skulle troligtvis kunna behålla även allt sitt väte. Detta kan man räkna på genom att använda strålningslagarna. Enligt dessa så kan man räkna ut att Jordens gravitation endast kan hålla kvar atomer med en massa på större än 3 u. Det innebär väte och helium3. Dessa atomer kan få så pass mycket energi från solstrålningen att de kan uppnå flykthastighet (temperatur är ett mått på kinetisk energi mellan partiklar). Det stämmer med innehållet i Jordens nuvarande atmosfär. Alla planeter i solsystemet hade enorma atmosfärer i första början, atmosfärer av väte och helium. Sen tände Solen upp och blåste bort dessa tidiga atmosfärer. Men exakt hur mycket mer massiv Jorden hade behövt vara för att ha behållit sin ursprungsatmosfär har jag inte räknat på. Än...
Flyttar vi Jorden till Uranus omloppsbana så ändras dock allt. Allt är fruset bortom Jupiter och om inte ens vatten är flytande så borde väte vara stabilt i Jordens atmosfär. Men det är än mer uträkningar som behövs för att ta reda på detta. För om planeten har för liten massa så skulle den upphöra att vara en gasplanet. Även gaserna skulle bli så kalla att de helt enkelt skulle frysa till is likt Neptunus måne Triton som bara är 36 grader över absoluta nollpunkten och därför har en yta av frusen metan och kväve. Borde Triton kunna ha en atmosfär av väte och helium? Möjligt.