Religion - en mentalsjukdom

När man inte förstår vissa fenomens natur och kan förklara dem vetenskapligt, uppstår vidskeplighet och religion.
När man kan förstå dem och därmed förklara dem vetenskapligt, då uppstår kunskap - och behovet av vidskeplighet och religion upphör.

Då de finns diverse "övernaturliga" fenomen som människor faktiskt upplever och som ännu inte kan förklaras vetenskapligt, finns det således ännu ett behov av vidskeplighet och religion. Jag ser detta som barnsjukdomar - ett nödvändigt ont att gå igenom i processen att bli vuxen, utveckla ett fungerande immunförsvar osv.

Därmed inte sagt att det inte kan existera vad vissa skulle kalla andliga fenomen/en andlig verklighet - bara det att så länge vi inte förstår dem / kan förklara dem så kvarstår behovet av vidskeplighet och religion eftersom det finns inprogrammerat i människans DNA att ALLTID söka och finna svar, även om "svaren" ofta är otroooliga...

Angående religiösa perspektivet, är jag inte den som inte förstår att det med all säkerhet måste ju skapa någons slags mening för den troende eller trosövertygade. T.ex detta :

Eskapism

Eskapism är verklighetsflykt. En person som framställer sin personlighet eller handlingar på ett sätt som personen har fantiserat om och som inte är reella, är en eskapist.

I jämförelse med en persons "identitet" - som uttrycker hur personen tror sig vara, eller det tillstånd man önskar - är eskapism mer lögnaktig, fantasifull och kan ibland tolkas som ett sjukdomstillstånd.

Eskapism är liksom mytomani, gränsöverskridande - religion är också gränsöverskridande.

Guden är aldrig här.. det är därför inte särskilt svårt att se hur stark religiositet fjärmar sig det bl.a fysikalisk-eteriskt-sinnliga.. inte för att man är så längtande efter esoteriska kvaliteten, (då den känslan föregås av intellektet, dvs utstuderat i hur man i efterhand kvalitetsbestämmer upplevelsen föra att jämföra och dvälja i det : dvs rationellt skapat slags tillägg) utan för att det sker som en helt naturlig följd av den allienation, som eskapism skapar eftersom myt och mytbildning i sig, inte kan relatera till VERKLIGHETEN. Det sker alltså en glidning, över till tillstånd där fabulerandet blir giltigt.

Det vore aldrig gudomlig upplevelse att ge sig in i frälsning om det handlade om en REELLT förankrad världsbildning.

Därmed går religiositet ibland farligt in i en slags omlott till psykisk störning, ibland enbart temporärt ebland enbart liksom lite transparent.. innan upplevelsen klarnar till av livskraven.. medan andra för alltid stannar i bubblan alt. ger sig frivilligt in i den. Religiositeten som i sig.. är en verklighetsflykt där man bygger alternativa värdebestämningar. och gör trossatser av dem.




Uttrycker hur personen, dvs huvudfiguren centralfiguren den som idoliseras.. ska vara... det må vara en profet.. profeten själv.. andan omkring hsitorisk händelse behöver romantiseras, fabriceringar med allehanda fabulationer får egna små teser med eget liv, eller all vidare tradering kan gå i fortsatt eskapistisk anda, som lämnar mycket övrigt att önska vad gäller den mentala stabiliteten, när det kommer till hur eskapisterna sedan börjar försvara all internt framfabulerad myt, som man förstås upplever är så sann.. och ofta The Ultimate Truth, sanningen.. där ordet sanning får en i sig otrolig magnetism över sig, vilket faktiskt vittnar om att det handlar om långt driven mental suggerering.. so mideligen projiceras. För enbart texter, historik och textkritik, nej där stannar inte teism!



Dvs överföringsmekanismerna är intrikata/svårintrasslade. Projicering om vad som är jaget dvs vad är självalstrat och vad är egentligen objektivs sett en de facto händelse , vilken ej glidit in i drömzon och suggerering eller paralys/ , detet eller hitom eller bortom.. eller som så ofta "allt -är-ett" där stringent klarsyn och detaljer suddas ut, där eskapism eller mycket stark önskan om "något annat" som tar över och börjar dominera, slår rot och det är ju i sin förlängning underkastelsen. En underkastelse som kan gå mentalt, långsamt men säkert masochistiskt och dra ner individen till den kollektiva nivån. (för gud, det gäller ju alla..)

Jag vill påpeka svårigheterna en stor del av dom pådyvlande teister har med med bevis-konceptet. Många av dom verkar ha den åsikt att upprepat mantra-mässande av missionsmanual-resonemanger är ""bevis".

En delorsak kan vara att spridningen av Bibeln var massivt omfattande, i samhällen. Under lång tid.

Det vill säga, att man medvetet skapade ett s.k allmänmedvetande - arketypskapandet via mycket erkänt auktoritära gamla analytiker såsom Jung, E.Fromm m.fl som bockade djupt åt gudshypotesen, måste ha ytterligare skruvat åt känslan om att den där guden, den är nog sann.. och det saknades aldrig förstärkningar åt ordanden om gud som sann livgivare, dvs betraktad som en högst sannolik entitet som gick att spekuleras om med kraftig vinst därpå, och rönte konsekvent absolut respekt.

Det där med respekten är i sig väldigt, väldigt intressant. Men har ju med om igen, med makt att göra, hur legio det är att börja spinna om människors psyke, ande , själ och to.m personlighet.



Människan ska inte tro sig vara någon.... den lilla på jorden.. men stor i orden.

Så denna förminskning, i sig.. lämnar utrymme åt en så mycket större kraft, om folk bara ser till att underordna sig - vilket inte görs i dessa dagar.

Man kan säga att sötebrödsdagarna, i mångt och mycket är liksom lite över.. alla vet vad som "gäller" när det kommer till skott.

De mer fatalistiskt troende, vet med sig, att hålla sig lite lågmälda och stramar upp sig lite så fort man utstuderat medvetet förstår när man inte längre står på hemma-arenan.

Eftersom varje frälsningsmoment, är så strikt internt uppodlad.. och i öppna ljuset, skulle idag egentligen väldigt lätt kunna "definieras" som mental rubbning, då det lider brist på verklighetsanknytningen.

Då är bibeln inte längre allas vår lärobok. Men den var ju det.

Japp, skolatisk retorik-eländet ... som har haft en global zombie-effekt.

Zombie javisst, men fortfarande med masspsykotiska utfall. Så man bevakar väl de gamla lärorna.

Lite olika mellan olika doktrin och dogma, men inte tänekr man (utstuderat) överge vad som gällde i dåtid.

Som sagt, så tror jag att man inte får bortse från viss genetisk kvarleva.

Nerurogenes, fastställer och det noggrant, att ingen hjärna är sig lik, det är en av orsakerna till att det ännu är så svårt att blottlägga medvetandeforskningens rön, de skulle omedelbart kunna misstolkas och media skulle som vanligt haka på.

Istället har ju paroller som "vi gillar olika" och "mångfald" och "oliktänkande" blivit upphaussat att få ibland, en något överdriven betydelse.

"Det är olikheten som gör ett grupparbete t.ex bättre..." (hmm.. visst, det är iaf billigt)

Och så är det ytterligt svårsmält, att man i modern tid, kom upp med förslag och t.o.m försökte! med så kallade "integrerade klasser", går ut på att 6-åringar.. skulle få 9-åringar och 10-åringar att vara *hjälplärare/mentorer för dem.. i skolklasser. Dvs inga homogena årskullar i samma klass längre. (katastrof om man har unset kännedom av kognitiv utveckling)

Det övergår mitt förstånd, hur man öht vågade! sig på sådant.. det var 90-talet det.. när religion, skulle putsas upp och parallelldragningar till kristendomen förr, stod som duglig jämförelseparameter, me oj vilket svinn det blev.. satan vad man tappade där. Glöms aldrig!!!

(som jag kallar för tvättäkta korruption, och det måste ha handlat om mutor..) off topic. men ändå.

rent apropå

Japp, det sociala "curling"-experimentet var (och är) en katastrof.

OM det nu finns en gud, och OM denna gud är aktivt intresserat i apologetiken omkring sin teologi ...

... VARFÖR låtar denna gud sig då (åtminstone vad angår höggljudhet, inkompetens och okunnighet) överlag representeras av zombier, dårer eller sociopater, vilket med stor sannolikhet endast är attraktivt för andra zombier, dårer och sociopater.

Rör detta sig om en mycket sofistikerat version av det såkallade trostestet (d.v.s. att man blir sann troende genom att slänga all sund förnuft i sjön)?

halojsan

ateister, humanister o annat sekulariserat folk tillskriver ofta generellt teister någon form av mental skada/begränsning/vanföreställning etc etc

är det möjligt för en "hemligt" övertygad teist att undangå upptäckt (bli sjukförklarad) o smälta in i omgivningen utan att mentalstörningen märks?

de flesta andra mentala handikapp av den dignitet som teism tillskrivs, brukar ju ganska snart märkas (psykopati, tvångs/psykotiskt beteende etc)

är det en säkerhetsrisk att låta övertygade skapelsetroende teister arbeta med tex samhällsviktiga funktioner?

Och ofta inte (ref.: Tråden "Religion - en mentalsjukdom").

Så vänligen specificera vem det möjligen är du vill disputera med eller om.



Som i annan "pådyvlande ideologi i ett samhällsperspektiv" finns det stora risker förknippade med att ge verklighetsfrämmande blint troende maktpositioner.

vem som helst är välkommen att svara :-)

hur ska man avgöra graden/yttrandet av verklighetsfrämmandet, och bör detta vara den avgörande faktorn för om personen i fråga bör anförtros ett känsligt/viktigt/allvarligt uppdrag?

eller bör övertygad teism vara diskvalificerande för alla slag av sådana uppdrag?

vad ska få företräde vid tillsättande av sådana poster; tro eller yrkeskompetens?

hur bör man göra om en sökande med råge uppfyller kompetensprofilen som kärnfysiker, molekylärbiolog, beräkningsexpert, hjärnkirurg, matematiker etc och det senare, långt efter anställningen, framkommer att personen är teist?

vill/kan/bör man ens låta en sådan jobba kvar, med tanke på det mentala tillståndet, även om personen lyckas dölja sin verklighetsfrämmande blinda tro?

Har jag gjort det OSPECIFICERAT, bästa strawmans-master?


Jag är en aktiv kritiker av hardcore-ateismen ... men förtydliga gärna vad du menar med det, så det inte blir nån definitions-osäkerhet.


Kanske; men det innbär inte att dennas möjliga svar på frågan är legitima vad angår mig.